Mitt.

Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur mycket jag behövde få komma bort. Bort från Finland, bort från skilsmässotramset, bort från allt. Sverige har under många år mest varit ett trevligt ställe att besöka, men den här gången var det en fristad. Och när vi körde tillbaka till Finland kändes det för första gången inte som om vi var på väg hem, utan in i något sorts limbo. Exet har varit en så stor del av Finland för mig och nu är det verkligen någonting som jag vill göra mig fri från.

Där jag tidigare brukade uppskatta att komma tillbaka till det tystare Finland blev jag redan på färjan över irriterad över hur finnarna pratar. Alltså, inte själva ugriskan, utan tonen, uppsynen, kroppspråket. Allt det där som signalerar att vi har vaknat upp till ännu en ganska jävlig dag av motgångar. Som när föräldrar kommer ner med sina barn till lekrummet.

Svenska föräldrar: ”Titta här! Wow! Spring och lek, hjärtat!”
Finska föräldrar (med armarna i sidorna): ”Noniih”.

Plötsligt kände jag att jag inte pallar denna dysterhet. Ok, svenskarnas glättighet är kanske ytlig men just nu behöver jag den. Få möta leenden, höra ett par trevliga ord i mataffären, se folk skratta och prata om helt oviktig saker bara för att det är trevligt att prata med varandra. Det där.

Men när vi börjar köra från hamnen ut mot vårt nya hem så längtar jag trots allt dit och jag känner mig beslutsam och fullifan. Ingen man ska få bestämma vart jag hör hemma. Jag tänker inte ge Finland till exet. Det är mitt. Mitt.

Och hemma finns underbara, fantastiska A, som har städat hela huset och lagat mat och slitit på jobbet varje dag medan jag varit borta. De här dagarna är det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi träffades och vi skrattar och gråter och kramas omvartannat. Vårt lilla hus badar i solljus, pelargonerna blommar som besatta och tomatplantorna är manshöga. Mitt.