Bland alla de dokument i arkivet jag går igenom just fanns en skrivelse från Jenny af Forselles. Hon är i sig en väldigt intressant person, som inte bara satt med i lantdagen i Finland under 1910-talet (alltså innan kvinnor i Sverige ens hade fått rösträtt) och dessutom som en av de första kvinnorna hade blivit filosofie doktor i litteraturhistoria år 1904.
Men det jag reagerade mest på i skrivelsen är hur skriande aktuell den är än i dag. Den skickades till Fruntimmersföreningen i Helsingfors (och säkerligen många andra föreningar också) i december år 1917 och hade egentligen sin grund i den kvinnokongress som hade hållits i Haag ett par år tidigare. Man skriver:
”Då folken i alla krigförande länder tro sig icke för ett anfallskrig, utan kämpa till försvar för sin hotade nationella existens, kunna inga oförsonliga motsatser finnas mellan dem. Deras gemensamma ideal erbjuda en grundval, på vilken en rättvis och hederlig fred kan uppbyggas. Kongressen uppfordrar därför världens regeringar att sluta med blodsutgjutelsen och begynna fredsförhandlingarna.”
Därefter poängterar man att ”intet område får överlåtas utan bifall av sin manliga och kvinnliga befolkning, och att erövringsrätten icke godkänns” samt betydelsen av att även kvinnor tillåts vara med och fatta politiska beslut.
Och jag säger inte att det inte finns fullkomligt galna kvinnor som jag personligen aldrig skulle vilja släppa till makten (jag tittar på dig, Marine Le Pen!) men om man tar ett globalt perspektiv så skulle det banne mig inte skada att ge kvinnor lika mycket makt som män. Inte för att kvinnor i sin essens nödvändigtvis bär på bättre, mer fredsbevarande kvaliteter (även om det sätt de flesta kvinnor har blivit socialiserade in i empati och omvårdnad sannerligen skulle behövas) utan för att blotta tanken på att bestämmanderätten hör till fler än några få män är avgörande för synen på sin egen roll i omvärlden.
Det var bara det.
Hit och dit och tillbaka igen 