Historikerns historier · Vardagslivet

Utekväll

I går var jag första gången på evigheters evigheter ute i vuxet sällskap. Det var prisutdelning av Jarl Galléns pris till professor Steven Mitchell från Harvard och seminarium om magi i Norden under medeltiden. Så vansinnigt intressant! Vid bordet på festmiddagen satt jag omgiven av spännande, smarta typer som pratade om sin och andras forskning så där så att det kändes som att det surrar av tankar i hjärnan.

Kanske ni redan visste det, men jag hade ingen aning om att alla ord som börjar med två konsonanter i finskan är låneord. Det här kom vi in på sedan en bordskamrat berättat om en shaman i typ östra Finland på 1700-talet (observera att jag kan ha kommit ihåg de här detaljerna fel because orsaker) som hade berättat om ritualer. Han hade refererat till ”Jumaal” vilket förstås är likt det finska ordet för Gud (”Jumala”), men shamanen hade helt tydligt tolkat det som himlagudens namn – inte som ett generellt begrepp för den enda allsmäktiga guden (som ju inte fanns i hans religion). Samma shaman (?) hade också referat till en gud som kallades något jag inte exakt minns vad det var för det var på förekommen anledning ett väldigt konsigt namn. Det var namnet på en åskgud som på grund av hur namnet var uppbyggt bara kan ha tillhört en forntida religion och ett utdött språk på Kolahalvön.

Helt sjukt.

Och så pratade vi också om vad som hade hänt om tryckkonsten hade slagit igenom lite tidigare. De flesta vet ju att boktryckarkonsten kom på 1400-talet med Gutenberg, men boktryckarkonsten hade ju funnits i många hundra år i Kina redan, och i minst ett par hundra år Europa. Tidigare så hade man tryckt en hel boksida åt gången, vilket var dyrt och komplicerat, och Gutenbergs verkliga uppfinning var de rörliga typerna (eller egentligen, om vi ska vara petiga, mekanik för att massproducera rörliga typer) så att de kunde återanvändas och böcker tryckas snabbare och billigare.

MEN. De rörliga typerna har egentligen funnits långt tidigare för kineserna gör som bekant allt först. Bi Sheng uppfann de rörliga typerna sisådär två tusen år innan Gutenberg, men det blev inget genomslag. Men tänk om? Tänk om enkel och billig tryckkonst hade funnits på Aristoteles tid. Jesus tid.

HELT. SJUKT.

Rosenkindad toalettselfie.
Historikerns historier

Nu kan ni köpa min bok (igen)

Här sitter jag och panikar lite smått över stipendieansökningar som måste in lite tidigare än vad som tycks kronologiskt möjligt. Och så skickar det inte helt okända förlaget Routledge (Taylor & Francis) ett meddelande om att jag får erbjuda vänner och kollegor 30% rabatt på deras böcker eftersom jag är författare hos dem.

JAG ÄR FÖRFATTARE HOS ETT FÖRLAG

Jag har jobbat så jävla hårt för det kontraktet. Så många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar. Så länge som jag inte har vågat säga något eftersom jag hela tiden varit rädd att det skulle falla på målsnöret.

Men nu är den här. Min bok. Till det facila priset av endast £115.

Bildresultat för say what gif

Ni som inte omedelbart vill skaffa den inbunden kan a) köpa den som e-bok för ungefär lika många pengar som en vanlig normal bok, b) se till att ert bibliotek köper in den och sedan låna den därifrån, c) satsa på att den i något skede kommer ut som lite billigare pocket (men inte fet chans) eller d) vänta tills jag har fått mina extra ex och lottar ut ett.

Här, vänner och kollegor, är er rabattkod. Peace out.

https://www.crcpress.com/rsc/images/catalog/ADS19__Social_Media_1024x512.jpg?utm_medium=email&utm_source=EmailStudio&utm_campaign=B190911245_3407013

Historikerns historier

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.

Historikerns historier

Promoverad

Det har varit promovering. Fest i tre dagar, med utnämnande av hedersdoktorer och utdelande av akademiska insignia till doktorer och magistrar. Det är på många vis en synnerligen snorkig tillställning, inte minst för att klädkoden kräver en flera sidor lång förklaringstabell så att man inte i misstag har fel färg på handskarna eller begår någon liknande stilmässig dödssynd. Anmälningsavgiften går loss på flera hundra, och därtill kommer att man själv får bekosta insignierna (vid Helsingfors universitet är det en hatt och en värja) och måste ha en betydande uppsättning finkläder.

Men så här i efterhand känns det ändå som om det allra mest var en övernaturligt välplanerad, otroligt vacker tillställning som satte en sådan strålande guldkant på det hårda arbetet mot doktorsgraden att det tveklöst var värt investeringen. Den röda mattan som rullades ut PÅ GATAN utanför universitetet, när processionen spatserade från festsalens ceremoni till kyrkan (eller riddarhuset, för oss hedningar). Rasslet av värjor. Den enorma variationen på svarta långklänningar. Jag kan villigt erkänna att jag smälte inför tanken på de månghundraåriga rötterna, på det hårda arbetet som ligger bakom min rätt att delta just nu, och inte minst på tidigare kvinnors kamp för kvinnors rätt till akademisk utbildning överhuvudtaget.

Så det är lite obekvämt att sova i hatten, men man vänjer sig.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Läshjälp

Istället för att vara och pyssla med mitt hus, sitter jag inne på kontoret och pysslar med ett bokmanus som borde ha varit färdigt redan. Ja alltså, i princip är det färdigt. Jag sitter mest och flyttar runt saker, finslipar. Och ibland är jag rädd för att jag egentligen inte gör manuset bättre längre, utan kanske klipper av röda trådar som en gång funnits och avbryter sammanhang. I något skede blir man ju blind, när man har arbetat tillräckligt/för länge med en text.

Därför undrar jag nu om någon av er skulle vara intresserade av att ta en sneakpeak på kommande forskning. Titeln är Married Women in Legal Practice – Agency and Norms in the Swedish Realm 1350-1450. Det är nu typ 240 sidor, men det är egentligen främst de första kapitlen som behöver tillsyn. Den av er som läst min doktorsavhandling skulle säkert känna igen väldigt mycket.

Yes?

Historikerns historier

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Historikerns historier

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.

Historikerns historier · Vardagslivet

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.