Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.
Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.
En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:
”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”
llmarinen no 24, 26 mars 1851
Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”
Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.
Hit och dit och tillbaka igen 