Jag sitter och filar på en artikel om målsmanskapets äldsta (nedtecknade) historia och funderar över det här med vem som har juridiska rättigheter. Att medeltida kvinnor blev myndiga när de gifte sig är helt klart, men de blev inte myndiga som vi tänker oss eftersom de ändå hade en målsman. De juridiska rättigheter som gifta kvinnor gavs på medeltiden syftade till att ge dem möjligheten att utföra rättsliga handlingar när maken – deras målsman – inte var tillgänglig. Kvinnor hade alltså inte myndighet i sin egen rätt utan en sorts konstant villkorad myndighet, beroende av männen i deras närhet.
Och jag tänker mig också att även om en sådan myndighet ger avtryck som liknar verkliga rättigheter i källorna så är det en jätteviktig distinktion att göra mellan dem (läs: män) som ansågs värdiga rättigheter bara för att, och dem som förde hela sin tillvaro i relation till de första.
Jag brukar säga till mina studenter att bestämmanderätt inte är när man har rätten att säga ja till saker, utan när man blir respekterad då man säger nej.
Hit och dit och tillbaka igen 