Etikettarkiv | Medeltida lagar

Bestämmanderätt

Jag sitter och filar på en artikel om målsmanskapets äldsta (nedtecknade) historia och funderar över det här med vem som har juridiska rättigheter. Att medeltida kvinnor blev myndiga när de gifte sig är helt klart, men de blev inte myndiga som vi tänker oss eftersom de ändå hade en målsman. De juridiska rättigheter som gifta kvinnor gavs på medeltiden syftade till att ge dem möjligheten att utföra rättsliga handlingar när maken – deras målsman – inte var tillgänglig. Kvinnor hade alltså inte myndighet i sin egen rätt utan en sorts konstant villkorad myndighet, beroende av männen i deras närhet.

Och jag tänker mig också att även om en sådan myndighet ger avtryck som liknar verkliga rättigheter i källorna så är det en jätteviktig distinktion att göra mellan dem (läs: män) som ansågs värdiga rättigheter bara för att, och dem som förde hela sin tillvaro i relation till de första.

Jag brukar säga till mina studenter att bestämmanderätt inte är när man har rätten att säga ja till saker, utan när man blir respekterad då man säger nej.

Anektdotiska bevis och tiggeri

SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.

Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.

Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.

Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.

Vi vill skydda vårt överflöd.

På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.

Straffa tjuvar – en titt på medeltida rätt

Jag fick en fråga om det här med att stjäla i en medeltida stad. De flesta har säkert hört att det var synnerligen hårda straff på stölder i medeltida städer och att man inte direkt drog sig för att hugga av folk sådant man inte tyckte de behövde ha längre, typ händer, öron och sånt. Frågan jag fick gällde huruvida det var sant att det stod i någon medeltida stadslag att man inte skulle straffa den som bara stal så mycket som den behövde. Jag ska börja med att kasta in brasklappar motsvarande i runda slängar fem hektar skog, för jag har inte läst alla exemplaren av ens den svenska medeltida stadslagen, och det var åratal sedan jag senast läste Bjärköarätten. Men, vad jag minns så står det inte uttryckligen i någon av stadslagarna att tjuvar kunde slippa enkelt undan. Stal man för så lite som 2 öre skulle man först bli av med huden (alltså pryglas) och därefter bannlysas. Återvände man någonsin till staden skulle man mista livet. Enligt lagen finns det alltså inget som tyder på att tjuvar inte skulle ha hårda straff. Tvärtom blev de låga straffgränserna ett problem i takt med att penningvärdet förändrades under 1500-och 1600-talen. Att stjäla för 2 öre och utsätta sig själv för prygling och bannlysning på 1530-talet skulle inte ens ha givit tjuven ett slitet lakan.

Men som alltid när man talar om medeltida och tidigmodern rätt så skiljer sig lagen stort från hur folk gjorde när det verkligen gällde. Under Historieforskningsdagarna förra vecka lyssnade jag på ett föredrag av Fil. dr. Riitta Laitinen som passande nog talade just om tjuvar och hur man i det svenska riket bannlyste dessa. Hon berättade bland annat om en kvinnlig tjuv i Åbo som lyckats med konststycket att bli bannlyst tre gånger, trots att det i lagen står att hon borde ha blivit avrättad redan första gången hon visade sin tjuvaktiga nuna (det här är inte en alldeles exakt översättning) i staden efter bannlysningen. Dessutom berättade Fil. dr. Laitinen om en man som suttit i fängelse i 12 dagar (vilket är ovanligt länge) innan hans fall kom upp i rätten. I rätten talade man sedan om att mannen faktiskt inte hade stulit mer än just så mycket som han själv behövde för att klara sig. Eftersom han redan spenderat 12 dagar i fängelse – vilket med tanke på den tidens känsla för människovärde och hygien förmodligen inte var någon berikande upplevelse – beslutade man att släppa honom.

Även om de medeltida lagarna kan tyckas orimligt hårda för den moderna läsaren var det alltså långt ifrån ett lika hänsynslöst system som upprätthölls i praktiken. Man betraktade omständigheter snarare än paragrafer och avrättade inte folk annat än som en absolut sista utväg. Det är nästan mer än vad man kan säga om somliga (vi nämner inga namn) av dagens rättssystem.