Etikettarkiv | Medeltida lagar

Mina två cent om domen mot Wallin

Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.

För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo  handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.

#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.

Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.

För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.

Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.

Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.

Bestämmanderätt

Jag sitter och filar på en artikel om målsmanskapets äldsta (nedtecknade) historia och funderar över det här med vem som har juridiska rättigheter. Att medeltida kvinnor blev myndiga när de gifte sig är helt klart, men de blev inte myndiga som vi tänker oss eftersom de ändå hade en målsman. De juridiska rättigheter som gifta kvinnor gavs på medeltiden syftade till att ge dem möjligheten att utföra rättsliga handlingar när maken – deras målsman – inte var tillgänglig. Kvinnor hade alltså inte myndighet i sin egen rätt utan en sorts konstant villkorad myndighet, beroende av männen i deras närhet.

Och jag tänker mig också att även om en sådan myndighet ger avtryck som liknar verkliga rättigheter i källorna så är det en jätteviktig distinktion att göra mellan dem (läs: män) som ansågs värdiga rättigheter bara för att, och dem som förde hela sin tillvaro i relation till de första.

Jag brukar säga till mina studenter att bestämmanderätt inte är när man har rätten att säga ja till saker, utan när man blir respekterad då man säger nej.

Anektdotiska bevis och tiggeri

SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.

Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.

Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.

Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.

Vi vill skydda vårt överflöd.

På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.

Straffa tjuvar – en titt på medeltida rätt

Jag fick en fråga om det här med att stjäla i en medeltida stad. De flesta har säkert hört att det var synnerligen hårda straff på stölder i medeltida städer och att man inte direkt drog sig för att hugga av folk sådant man inte tyckte de behövde ha längre, typ händer, öron och sånt. Frågan jag fick gällde huruvida det var sant att det stod i någon medeltida stadslag att man inte skulle straffa den som bara stal så mycket som den behövde. Jag ska börja med att kasta in brasklappar motsvarande i runda slängar fem hektar skog, för jag har inte läst alla exemplaren av ens den svenska medeltida stadslagen, och det var åratal sedan jag senast läste Bjärköarätten. Men, vad jag minns så står det inte uttryckligen i någon av stadslagarna att tjuvar kunde slippa enkelt undan. Stal man för så lite som 2 öre skulle man först bli av med huden (alltså pryglas) och därefter bannlysas. Återvände man någonsin till staden skulle man mista livet. Enligt lagen finns det alltså inget som tyder på att tjuvar inte skulle ha hårda straff. Tvärtom blev de låga straffgränserna ett problem i takt med att penningvärdet förändrades under 1500-och 1600-talen. Att stjäla för 2 öre och utsätta sig själv för prygling och bannlysning på 1530-talet skulle inte ens ha givit tjuven ett slitet lakan.

Men som alltid när man talar om medeltida och tidigmodern rätt så skiljer sig lagen stort från hur folk gjorde när det verkligen gällde. Under Historieforskningsdagarna förra vecka lyssnade jag på ett föredrag av Fil. dr. Riitta Laitinen som passande nog talade just om tjuvar och hur man i det svenska riket bannlyste dessa. Hon berättade bland annat om en kvinnlig tjuv i Åbo som lyckats med konststycket att bli bannlyst tre gånger, trots att det i lagen står att hon borde ha blivit avrättad redan första gången hon visade sin tjuvaktiga nuna (det här är inte en alldeles exakt översättning) i staden efter bannlysningen. Dessutom berättade Fil. dr. Laitinen om en man som suttit i fängelse i 12 dagar (vilket är ovanligt länge) innan hans fall kom upp i rätten. I rätten talade man sedan om att mannen faktiskt inte hade stulit mer än just så mycket som han själv behövde för att klara sig. Eftersom han redan spenderat 12 dagar i fängelse – vilket med tanke på den tidens känsla för människovärde och hygien förmodligen inte var någon berikande upplevelse – beslutade man att släppa honom.

Även om de medeltida lagarna kan tyckas orimligt hårda för den moderna läsaren var det alltså långt ifrån ett lika hänsynslöst system som upprätthölls i praktiken. Man betraktade omständigheter snarare än paragrafer och avrättade inte folk annat än som en absolut sista utväg. Det är nästan mer än vad man kan säga om somliga (vi nämner inga namn) av dagens rättssystem.