Etikettarkiv | Kvinnor kan

Om aborter fram till födseln

Nu sprids det ett tjohejsan rykte från USA att demokrater och vänstern och New York tänker tillåta kvinnor att göra abort fram till födseln. Om vi för ett ögonblick betänker att ett sådant påstående är så bisarrt att det måste vara något fel någonstans, förstår vi snart att påståendet är så bisarrt att det måste vara fel någonstans.

Redan där har vi kommit en god bit på väg. Skepticism, gott folk.

Den här bloggposten är sedan tänkt som en lathund för dig som är intresserad av att veta vad det egentligen handlar om.

Kärnan är ett prejudicerande domslut som kallas Roe v Wade från 1973. I det domslutet konstaterades att rätten till privatliv (som ju amerikanerna hyllar över allt annat) inkluderar en rätt till abort. Med Trumps makt kommer dock ett uttryckligt hot om att upphäva det här domslutet, som alltså sedan 1973 gett kvinnor rätt till abort.

Det fick staden New York att lagstadga om rätten till abort. Bara som Plan B om Roe v Wade upphävs. Dessutom lagstadgade man om att

  • inte bara läkare ska kunna göra aborter. Det betyder inte att kreti och pleti och någons kusins ska kunna göra det, men släpper fram till exempel barnmorskor och andra medicinskt utbildade som inte tidigare hade fått.
  • abort inte ska vara straffbart.
  • abort även efter v 24 (som var den tidigare gränsen) ska tillåtas om a) fostret inte är livsdugligt och/eller b) moderns liv är i fara.

Särskilt är det den sista biten som folk är upprörda över, och den ska vi ägna lite mer uppmärksamhet. Den som får folk att helt plötsligt tro att det är fritt fram att göra abort hela vägen till födseln.

En väldigt smart vän till mig funderade över hur det kan hänga ihop att det bedöms som medicinskt viktigt att tillåta aborter även efter vecka 24, om vi nu inte har ett sådant system i Sverige. Alltså, om det på riktigt fanns skäl att påstå att det är av betydelse för kvinnors hälsa, varför hör vi inte om det här?

Det handlar om vad man väljer att medicinskt och juridiskt kalla för abort. Den sortens åtgärder som man nu diskuterar i fallet med New Yorks lagstiftning används redan i Sverige.

Om barnet är döende

Ett barn som inte är livsdugligt kan man förlösa i Sverige. Och det är vad det handlar om. Inte att man skulle abortera foster som annars skulle ha kunnat klara sig, utan om att sätta igång en förlossning med vetskapen om att barnet inte kommer att överleva förlossningen. Jag vill ge ett exempel på hur det kan se ut, men jag vill också varna för att det är mycket, mycket tung läsning.

fox1fox2

I Sverige (och nio andra amerikanska delstater, förutom nu också New York), skulle de här föräldrarna kunna få fatta beslutet att föda fram barnet tidigare. Och jag måste erkänna att mitt hjärta inte klarar av att tänka på vad jag skulle ha gjort i den situationen. Det är för hemskt att ens snudda vid den tanken. Men jag vet att jag är av den åsikten att varje förälder som ställs inför det mest otänkbara ska ha rätten att gå igenom det traumat, att bearbeta den sorgen, på det sätt som passar dem bäst. Ingen ska tvingas att i dagar gå och vänta på att hjärtat på insidan ska sluta slå.

Om mamman är allvarligt sjuk

Den andra anledningen till varför man ville tillåta abort efter vecka 24 i New York är att mammans hälsotillstånd kräver det. Med restriktiva lagar får man inte göra någonting med en gravid kvinna som kan äventyra fostrets hälsa. En gravid kvinna som behöver starka mediciner för att överleva kan inte få det.

Ett mycket berömt exempel är från Irland år 2012, där en kvinna i vecka 17 fick ett missfall som gav henne blodförgiftning, men eftersom fostret fortfarande hade hjärtslag förvägrades hjälp. När fostrets hjärta sedan slutade slå några dagar senare var det för sent för att hinna rädda mamman. Enligt samma regler kan en gravid kvinna inte heller få cellgifter, en rad olika medicinska ingrepp eller andra medicinska åtgärder, även om hon dör utan.

I Sverige är rådande praxis att man förlöser mamman, och går det att rädda barnet så gör man det också. Efter vecka 24 finns det ju en god chans trots allt, och enligt Sveriges abortlag finns det (precis som i New Yorks nya lag) ingen övre gräns när det finns tillräckligt vägande medicinska skäl. Det som folk hetsar upp sig över att New York nu vill tillåta, finns alltså redan i Sverige och andra civiliserade länder – precis som i en del amerikanska delstater. 

NOTE: Det här inlägget är i mycket baserat på diskussioner på min väns Facebooksida, men för att slippa dra ner någon i diskussioner hen inte vill föra har jag genomgående använt bara mina formuleringar.

Att skämmas i trafiken

Jag tänker mig att det här är en kvinnogrej, för jag hör bara kvinnor som upplever det och bara män som tycker att det låter bisarrt, men jag skäms jättemycket när jag kör bil. Oftast dessutom för saker som egentligen inte hänt.

Till saken hör att jag eventuellt kanske hojtar och gapar en hel del inne i bilen när jag kör. När Tilda var liten och vi skulle köra till dagis stannade jag vid ett rödljus, bakom en annan bil. När det började bli grönt gastar lilla, söta Tilda från sin stol i baksätet ”KÖÖÖL DÅ!!! DÄ ÄL GLÖÖÖÖÖÖNT!” och jag fick så smått börja fundera på hur jag egentligen hanterar andra bilister. Till mitt försvar blev min interna konversation med medtrafikanterna betydligt mer resonabel i flera år, men barnen växte ju till sig och… tja… jag gjorde det inte. Så att säga.

Men alla ”JASSÅ ÄR DET KÖR-SOM-EN-RÖVHATT-DAGEN IDAG OCKSÅ?” och ”MEN ANVÄND BLINKERS FÖR FAN!” eller ”JAG SAKTAR SÅ GÄRNA IN FÖR DINA JÄVLA SKULL DITT AS” är ju aldrig liksom ämnade att lämna bilen. Jag skulle dö av skam om någon av de berörda hörde. Och därför pekar jag aldrig finger och jag skulle aldrig komma på tanken att tuta.

Förrns idag.

De håller på att bygga om på den cirka 10 km långa sträckan mellan orten där jag bor och stället där man ska köra på motorvägen in mot Helsingfors. Därför står det nästan alltid någon typ och stoppar en eller vinkar åt en att köra på något särskilt sätt, och så även i dag. På typens begäran stannade jag (som trea i en kö) och körde sedan över i den motsatta filen som han pekade på för att komma förbi den grävmaskin som stod i vår fil. Och när jag kör förbi grävmaskinen helt i enlighet med vad typen ordinerat kommer det en bil körande i den motsatta filen (alltså på sin rätta sida) utan att så mycket som sakta ner. Jag har fortfarande hinder på min sida och kan följaktligen inte köra tillbaka i rätt fil och eftersom den mötande bilen helt tydligt inte tar någon notis om det hela blir jag först rädd och sedan grisförbannad och sedan en sån där som hänger sig på tutan.

Med obehagligt liten marginal svänger jag tillbaka in på min egen sida och säger många fula saker. Kinderna blossar av ilska, men sedan börjar jag skämmas. Tänker igenom situationen igen. Förvisso hade jag kört enligt instruktionerna, men jag kunde nog ha svängt över i egen fil snabbare. Först i efterhand kommer jag på att hindret som gjorde att jag inte svängde tillbaka var den där typen som borde ha stått på den mötande trafikens sida och hållit upp sina lilla skylt för att de skulle veta att de måste stanna. Den mötande bilen kan alltså knappast klandras, åtminstone inte jättemycket.

Och så skäms jag ännu mer. Börjar svettas. Får lite svårt att andas. Tittar upprepade gånger i backspegeln för att se om den mötande bilen kanske har tvärvänt och nu följer efter mig för att ställa mig till svars. Tänker att jag inte kommer att våga öppna Facebook för någon kanske har skrivit ett ilsket inlägg om det galna kvinns som kom tutande på fel sida av vägen i dag. Hela vägen in till stan är jag rädd för att vem det nu var i den andra bilen ska få tag i mig.

Det är så himla sjukt. Jag är så rädd för vad andra ska tycka om mig när jag kör, att någon ska bli arg på mig, att jag rodnar bara jag skriver den här texten. Och om den där stackaren som jag tutade på läser det här vill jag bara säga förlåt. Det var mitt fel. Jag borde inte ha tutat. 

Å andra sidan är jag rätt säker på att det faktiskt var kör-som-en-rövhatt-dagen i dag.

Att ha dåligt med pengar

Det här är ytterligare ett sånt där inlägg som jag tvekar inför. Jag vill nämligen inte att det ska låta som om det är synd om mig, eller som om jag tigger. Samtidigt så tror jag att ett sånt här inlägg är viktigt, inte minst för att jag själv skulle vilja läsa ett sånt om jag vore… eh… ja, i min sits.

När folk har frågat mig vad jag ska göra när avhandlingen är färdig har jag svarat att jag ska bli arbetslös som alla andra. Det har tolkats som ett skämt, men faktum är att det är alldeles sant. Visst, jag har sökt nya projektpengar för att börja ett nytt forskningsprojekt (om medeltida rättskultur, superspännande!) men mina stipendiepengar tar officiellt slut i november, om två veckor.

Officiellt alltså. I praktiken har mina stipendiepengar varit nästan slut sedan i somras. Strax innan sommaren gick jag nämligen från ett stipendium som gav ungefär 2 000 e i månaden till ett som gav 1 500. 1 500 räcker inte riktigt till. Av det jag kunnat lägga undan och spara har jag sedan sommaren haft så att det räckt till ungefär 1 100 e i månaden. Kontoret fick jag säga upp. Nu i november fanns det 973 e kvar av stipendiet, för den här månadens inkomst.

Och jag inser att mycket av det här är mitt eget fel. Jag kunde till exempel ha låtit bli att skilja mig, så hade jag sparat massor av kostnader. Kanske hade jag inte behövt köpa en TV (det går ju bra att titta på datorn) och kanske inte nya madrasser och en säng (det gick ju bra att sova på de gamla som vi hittade i huset och de var tjocka nog att ha direkt på golvet). Jag har säkert lagt två månadsransoner på att göra det här huset till ett hem, och alla pengar jag förbrukar under en månad måste jag spara in nästa månad eftersom jag får hela årets stipendium utbetalt på en gång. Därför har det inte funnits mycket kvar per månad, nu i slutet.

I ärlighetens namn hade jag trott att skilsmässan skulle vara över sedan länge vid det här laget. Att jag skulle ha fått pengarna för huset, för lösöret, för allt det jag äger hälften av. Att jag skulle ha en buffert att ta av sedan när det behövdes. Det var dumt av mig att även leva som att det en dag skulle finnas en buffert. Mitt misstag.

För sedan visade det sig att det skulle bli jävligt dyrt att ta en doktorsexamen. Visst, det finns mycket pengar att spara där också om man väljer det allra billigaste och enklaste, men där någonstans börjar jag bli grinig. Jag kom till Finland för det här, för 13 år sedan. Jag har skrivit min doktorsavhandling i fem år. Det är blod, svett och tårar som ligger i det här arbetet. Och jag tycker att jag förtjänar att få ta examen som jag vill; med många tryckta exemplar, med en fin klänning för disputationen, med kaffe och kaka för åhörarna, med en jättefest på kvällen. Med en sjuhelsikes smäll, helt enkelt.

Så kommer det förstås inte att bli, för det finns helt enkelt inte pengar. Och finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara är så.

Nästa vecka går jag till Folkpensionsanstalten (motsvarande ungefär soc), och ser vad möjligheterna är till bidrag i december. Bostadsbidrag borde gå att få. Förhoppningsvis så är jag berättigad till arbetslöshetsersättning. Kanske socialstöd. Och jag är inte ensam. Flera andra vänner som nyligen doktorerat eller som är på väg att göra det sitter i liknande situationer. Flera av dem har dessutom också en skilsmässa att reda ut, så det verkar höra till den här grejen. Det är en mycket osäker tillvaro att vara doktorand, men ännu mer osäker att bli färdig.

Och när man har väldigt begränsat med pengar så blir det gärna att man våndas hemskt över vad det egentligen är rimligt att spendera pengar på. Jag skäms inte för att jag har dåligt med pengar för jag vet att jag jobbar hårt, men ibland skäms jag (i alla fall inför mig själv) över vad jag spenderar de pengar jag har på. Som frissa till exempel. Jag var senast i februari, för man behöver ju inte gå till frissan. Inte egentligen. Inte ens om hon är väldigt billig. Nu har jag ändå bokat en tid för mig om ett par veckor, och det skäms jag lite för. Det är pengar jag kanske borde spara. Jag vet inte om man får gå till frissan om man har dåligt med pengar.

För att inte tala om ångesten när man är ute med barnen. Vi är duktiga på att inte köpa en massa onödiga prylar. Det är liksom inte ens ett problem. Kläder och husgeråd och i princip allt man behöver finns dessutom på loppis. Men om man skulle vilja ta med sina barn på fika så går det även om man är försiktig mellan 15 och 20 e, vilket är drygt 10 % av månadsbudgeten för alla inköp bortom mat och räkningar. Får man fika då? Och när den nya My Little Pony-filmen kom ut och dottern var eld och lågor och ville gå, vad gör man? Biljetter är svindyra, men det kanske går. Hur är det med popcorn? Läsk? Får man ta med sig popcorn man poppade hemma på bio? Och får man egentligen beställa en frissatid till sig själv om man inte har råd till biopopcorn åt sina barn, eller är man en självisk mamma då?

Den här ångesten som kommer med varje räkning, och varje oväntad kostnad, den är inte rolig.

För ett par månader sedan köpte jag en ny telefon till Tilda. Hon valde länge och väl vilken hon ville ha, och vi diskuterade pris och fördelar och investering och att vara försiktig. Jag köpte den med bundet abonnemang och två års avbetalningstid, för hon förtjänar en bra telefon. Hon är så duktig. Så försiktig. Hon jobbar så hårt. Och det tog två veckor innan telefonen slank ur hennes hand, rakt ned i asfalten. Rutan gick i tusen bitar. Tildas hjärta också. Hon kom hem och satt vid köksbordet och grät och grät över att nu hade vi köpt en telefon så att vi knappt hade pengar till mat och så var hon så dum att hon hade sönder den. Jag förtjänar ingen telefon, hulkade hon. Jag försäkrade henne om att vi visst hade pengar till mat, för det är alldeles sant, och tröstade henne så gott jag kunde. Men jisses vilken klump jag fick i halsen när jag tittade på hennes trasiga telefon. Två års avbetalning. Och jag visste ju att vi skulle ha råd till mat ja, men också att vi inte skulle ha råd med någon ny skärm. En ny skärm skulle gå loss på över 100 e.

Efter två månaders sparande, och en del säljande av saker vi kunde undvara, hade vi tillsammans skrapat ihop pengar och fick under högtidliga former hennes skärm lagad förra helgen. Då hade hennes bror tagit av de pengar han tjänat på att klippa grannens gräsmatta och sagt att det fick bli en tidig julklapp till henne. Det är fantastiskt hur barnen hjälper till när det behövs, även om jag önskar att de inte behövde göra det.

Så varför berättar jag det här för er? För att det kanske finns någon som känner igen sig. Någon som går med samma funderingar på vad man får och inte får göra när det finns dåligt med pengar. Det snurrar nämligen i mitt huvud hela tiden. Och jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan att man själv måste känna efter vad som passar. Jag tror också att det dåliga samvetet är ännu svårare att bära med sig, än själva bristen på pengar. För åtminstone vi har ändå så pass mycket att vi klarar räkningarna och maten, och jag vet att vi ska vara glada över det, för det är många som har det värre.

Det kallas för prekariatet, den här nya klassen, och vi är väldigt många högutbildade där. En doktorsexamen är ingen garanti för ett jobb, eller en fast inkomst. Snarare tvärtom. Det låter kanske lite som ett lyxproblem, men när räkningarna ska betalas är det ett högst reellt problem och jag tror att det är viktigt att prata om det just för den där ångestens skull.

Sedan tror jag också, åtminstone för mig personligen, att det handlar jättemycket om att försöka ta ett problem i taget. Ibland när man sätter sig ner och tänker julklappar, baby, för liten bil, arbetslös, mammaledig, och tankarna bara får rulla vidare så får jag nästan panik. Det gäller att planera ekonomiskt så långsiktigt som det är möjligt och inte slösa förstås, men i övrigt gäller det att leva i nuet och ha tillförsikt om att allting säkert ordnar sig. På något sätt. Om inte just nu så kanske snart.

Nu ska jag disputera om en månad och eftersom jag helt enkelt inte rymdes in med den här babymagen i några av mina klänningar som uppfyller kraven på disputationskläder så har jag beställt en ny på rea. Jag vet inte om man får det, men jag gjorde det ändå. 27 e kostade den. Inte riktigt den frasiga långklänning jag hade drömt om, men skit samma. Jag klarar det här. Jag klarar det.

IMG_5934 (2)

Fysikens lagar

En av Finlands stjärnkockar satt i TV och förklarade varför det inte finns så många kvinnliga kockar. Det beror tydligen på fysikens lagar. Det är ju liksom brudarna som blir gravida och föder barn och är hemma i ett eller två. När studiovärdinnan opponerar sig mot att detta kan ha så stor inverkan förklarar überkock Kari Aihinen att det är så stor omsättning i branschen för sedan kommer det ju nya ingredienser och sånt och då måste mammorna jobba dubbelt så hårt när de kommer tillbaka till jobbet. Och vem ska då hämta från dagis, huh, undrar Aihinen.

PAPPAN KANSKE?!

När det sitter män och på fullaste allvar menar att den stora bristen på kvinnliga kockar beror på fysikens lagar så behöver man ju inte vara fysiker för att hitta problemet. Det är sorgligt att han täcks sitta där och säga så, men det är ännu sorgligare att han faktiskt bara ger uttryck för hur verkligheten ser ut. Ja alltså, inte det fysiska verkligheten för det här har ingenting alls med fysik att göra, utan den sociala verkligheten. Han, och alltför många med honom, betraktar familjen och barnen som kvinnans uppgift istället för den gemensamma satsning det borde vara. Är man två som hjälps åt så löser sig de flesta problemen.

Och visst, restaurangbranschen rör sig fort framåt och utvecklingen där (precis som i många andra branscher) går i rasande takt, men det ena utesluter ju inte det andra. Bara för att man är hemma med sitt barn i två år betyder det ju inte att man skulle falla från jordens yta (oftast, det känns som det ibland dock, det ska medges) innan man återvänder till en helt förändrad värld ett par år senare. Man har ju en god chans att hänga med i utvecklingen så där lite halvt, och laga mat måste man ju för i hela friden göra varje dag ändå. Dessutom får man en sällsynt bra kurs i applicerad stresshantering som kan komma väl till pass när man återvänder till jobbet. Man skulle ju, om man bara ville, kunna betrakta mammor som… wait for it… tillgångar istället. Allt beror ju på hur man väljer att lägga upp arbetet.

Kanske, och det här är bara en liten tanke som är grundad i forskning och statistik, så skulle det kunna vara mer skadligt för kvinnors karriär att lyssna på och jobba för män som Kari Aihinen än att få barn, med tanke på hur män håller andra män om ryggen och sedan förväntar sig mer av kvinnor än av manliga kollegor. Ja, och dessutom tror män själva inte att det fungerar så. Patriarkatets lagar, i så fall.

 

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Så där ja.

Med två timmar till godo har jag lämnat in mitt avhandlingsmanuskript ”The Legal Guardian and Married Women – Norms and Practice in the Swedish Realm 1350-1450” till förhandsgranskning* efter fem och ett halvt års slit. Jag kan inte nog tacka er som peppat och kommit med glada tillrop, och er som faktiskt sedan också har läst och kommenterat delar av manuskriptet. Flera av de mest värdefulla kommentarerna har kommit från människor jag har lärt känna via bloggen. Nu ska jag gå ut i trädgården och dricka rosa bubbligt. Det har jag förtjänat.

* Det betyder att två av mig och av varandra oberoende experter ska läsa och bedöma manuskriptet, och senast om två månader komma med utlåtanden som förhoppningsvis godkänner mig för disputation.

Dagens panik 

En av anledningarna till att jag har lite svårt att blogga just nu är att det känns som om jag inte går från klarhet till klarhet utan från panik till panik i slutspurten på avhandlingen. Hit och dit och panik igen blir den här bloggens nya namn. Jag hinner inte ens dricka tillräckligt med kaffe för att trösta mig.

I dag är den största paniken att jag bläddrar för långsamt i böcker och att det (bland annat därför) finns alltför många böcker jag inte har hunnit läsa och därför kan hänvisa till. Jag borde ha läst mer. Varje dag. Hela tiden. Under alla dessa år. Varför har jag inte läst tillräckligt? OCH VARFÖR BLÄDDRAR JAG SÅ LÅNGSAMT?!