Tag Archive | Kvinnor kan

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Så där ja.

Med två timmar till godo har jag lämnat in mitt avhandlingsmanuskript ”The Legal Guardian and Married Women – Norms and Practice in the Swedish Realm 1350-1450” till förhandsgranskning* efter fem och ett halvt års slit. Jag kan inte nog tacka er som peppat och kommit med glada tillrop, och er som faktiskt sedan också har läst och kommenterat delar av manuskriptet. Flera av de mest värdefulla kommentarerna har kommit från människor jag har lärt känna via bloggen. Nu ska jag gå ut i trädgården och dricka rosa bubbligt. Det har jag förtjänat.

* Det betyder att två av mig och av varandra oberoende experter ska läsa och bedöma manuskriptet, och senast om två månader komma med utlåtanden som förhoppningsvis godkänner mig för disputation.

Dagens panik 

En av anledningarna till att jag har lite svårt att blogga just nu är att det känns som om jag inte går från klarhet till klarhet utan från panik till panik i slutspurten på avhandlingen. Hit och dit och panik igen blir den här bloggens nya namn. Jag hinner inte ens dricka tillräckligt med kaffe för att trösta mig.

I dag är den största paniken att jag bläddrar för långsamt i böcker och att det (bland annat därför) finns alltför många böcker jag inte har hunnit läsa och därför kan hänvisa till. Jag borde ha läst mer. Varje dag. Hela tiden. Under alla dessa år. Varför har jag inte läst tillräckligt? OCH VARFÖR BLÄDDRAR JAG SÅ LÅNGSAMT?!

Tjejdag

Om man trott att man skulle få hem två barn men sedan bara fick ett kan det hända att man istället för att hänga läpp hivar alla sina genusmorsefasoner åt fanders och proklamerar en tjejdag. Då kan man gå till det nyöppnade förtjusande lilla caféet, njuta av solskenet, ta oskäligt många selfies, ordna manikyr, käka sushi och gå och shoppa.

Att ha råd

En del av mig drömmer om en sån där blogg med otroligt vackra bilder. En sån där man kan komma till bara för att suga i sig av skönheten i ett perfekt tillrättalagt liv, ni vet. Men mina bilder är ganska gryniga, sällan i ett optimalt format och i princip aldrig tillrättalagda ens med filter och ibland kan det störa mig. Jag önskar att de vore just så vackra som det ögonblick de fångat, att ni kunde se och få ta del av det fantastiska.

Grejen är att jag är så otroligt tacksam över att vara där jag är i dag. Rent bokstavligen är det vid mitt stora vackra köksbord, på en av mina fina pinnstolar, framför min superba dator med en kopp kaffe i en prima blommig mugg. Och jag har köpt alla de här sakerna själv. Med mina egna pengar, som jag har tjänat ihop till för att jag dels har jobbat extra, frilansat, skrivit och undervisat, dels har en finansiär som tror på mig tillräckligt för att betala för att jag ska forska. Jag tjänade ihop till de här sakerna. Jag.

För när man lever i tillräckligt många år tillsammans med någon som satsar väldigt mycket på sin karriär och som klättrar i stadig takt uppåt på karriärsstegen, samtidigt som man själv liksom blir den där vars arbete alltid hamnar i skymundan blir det lätt att sluta tro på sin egen kapacitet. I något skede hamnade jag och exet i en vardag där han hade uppfattningen att han finansierade mig. På ett sätt är det förstås sant; utan hans pengar hade vi absolut inte haft råd med den levnadsstandarden som vi hade.

Och när vi skildes hade jag hört så många gånger hur viktiga hans arbete och inkomst var för vår överlevnad att jag i ärlighetens namn var rädd för att inte kunna klara mig själv. De första månaderna var också svåra, av den enkla anledningen att jag inte hade några som helst besparingar. Kreditkortet var kopplat till exets och klipptes således nästan omedelbart och banken beslutade att mina inkomster (vilka de beräknade till typ 150 e efter utgifter) inte räckte till för ett eget kreditkort. De kostnader som en flytt innebar tog jag alltså med det lilla jag hade kvar av stipendiet jag då hade, men det skulle också räcka till att fylla gapande tomma skåp, till sängar till barnen och några köksgeråd. Jag minns att Tilda grät efter gosedjur och på en loppis hittade jag en hel kasse som jag köpte hem för några euro. För den töntiga summan av en euro köpte jag tre begagnade IKEA-knivar och för några euro till fick jag gardiner, gamla lakan och några handdukar.

Tildas gosedjur sitter fortfarande i hennes säng och på hennes hyllor. IKEA-knivarna, vars skarphet räckte ungefär till att mosa tomat med (det gick lättare att skära kött med en gaffel än med de knivarna…), plockade jag ur lådan när vi kom hem från Sverige med splittnya julklappsknivar från min bror och hans familj. Lyckan när jag snabbt och enkelt hackade ihop en fruktsallad i morse och lättnaden när jag kunde plocka bort de andra knivarna går knappt ens att beskriva med ord. Knivarna ligger på rad i sin låda, i ett knivställ jag väntade i tre månader på att kunna köpa. Det går åt rätt håll. Nödlösningarna börjar ge vika för infriade önskningar.

knivar

Saker och ting börjar falla på plats och de månaderna för snart ett år sedan när jag inte hade råd att köpa mat är ett minne blott. Bufferten är inte stor, men den finns. Resan till Sverige åt upp alla möjligheter till andra extravaganser just nu men var ett medvetet val. Det går. Vi klarar oss. Jag klarar oss.

Och jag undrar hur många kvinnor som lever kvar i förhållanden som de egentligen inte mår bra av på grund av den här rädslan att de inte klarar sig själva. Lätt är det inte, och det kräver att man vågar be om hjälp (av vänner och bekanta och av systemet), men det går. Och det är värt det. Det är värt allt att få känna att man inte är beroende av någon annan. Jag skulle inte ha haft råd att stanna.

Brasklapp för att jag i framtiden måste sälja en njure för att ha råd med rättegångskostnader och/eller att jag inte får fortsatt stipendium och blir dagistant* istället.

* Inget fel i att vara dagistant, det är en plan C jag verkligen inte vill behöva sätta i verket bara.

Om bara kvinnor ändrade blablablabla

I dag ska även alla de som inte är kvinnliga historiker läsa Lucy Worsleys text om internet och trolls. Även om Worsley normalt undviker att läsa kommentarer under artiklar om och med henne så passade hon på att göra det när hon skrivit om just trolls. I vanlig ordning handlar mycket om hennes utseende och möjliga behov av att bli påsatt, men den enligt henne sorgligaste kommentaren var

”Var inte med på TV om du inte kan hantera kommentarerna.”

Worsley är historiker. Det är hennes jobb att skriva historia och att se till att dessa nya fynd och upptäckter kring allas vårt gemensamma förflutna kommer allmänheten till godo. Inte på något vis kan det vara rimligt att hon förväntas ta en massa skit för att hon utför sitt jobb.

”And if being able to ‘handle the banter’ is part of the job description, then why should the female historians who come after me want to get involved in public debate?”

Och innan någon hinner säga att det inte är en könsfråga, så passar jag på att ge er en länk till The Guardians stora statistiska undersökning om just kön och trolls. De gick igenom 70 miljoner kommentarer och kunde konstatera att artiklar skrivna av kvinnor drog en betydligt högre andel kommentarer som var tvungna att raderas.

Lägg sedan ihop det med The Polygraphs undersökning som visar hur kvinnor inte har taltid i filmer – ens när filmerna handlar om kvinnor. Eller när Anna Kontula räknade talturer i riksdagen och kunde konstatera att talmannen gav 90% av talturerna till män och att kvinnorna fick tala först när männen gått på kaffe.

Inte nog med att vi inte är vana vid att lyssna på kvinnor – när kvinnor verkligen uttalar sig så måste de räkna med att få en massa skit. Vi kvinnor ska alltså kämpa lite hårdare för att få komma till tals och sedan ännu hårdare för att orka fortsätta vara en del av Samtalet.

Det är det här mönstret som gör att jag och många andra kvinnor blir rätt trötta när så många män tror att alla jämställdhetsproblem kan lösas med att kvinnor bara tar för sig samtidigt som alla former av separatistiska kvinnliga rum eller extra insatser för att stötta kvinnor möts med massivt motstånd i stil med ”kvinnor får oskäliga fördelar”.

Kvinnliga jurister

Att ligga i skilsmässa för med sig en helt ny arena av rövhattar som jag hittills inte har behövt befatta mig med. I dag, när jag letade efter jurist (man måste ha en, skilsmässojuridik är en jävla djungel och jag kan ingenting om lagarna i det här landet efter år 1450) hittade jag drösvis av diskussioner förda av män om hur kön påverkar juristens förmåga att utöva sitt yrke. Manliga jurister är opartiska, kvalificerade, kunniga och professionella och därmed också dyra. Kvinnliga jurister är lögnaktiga feminazis som bara är ute efter att skydda kvinnor (kvinnliga jurister specialiserade på de kvinnor som lever i skyddshem är extra lögnaktiga) och därför förtjänar de allt det spott och spe de fått utstå från dessa skapelsens mästerverk även i verkliga livet.

Det finns alltså på fullaste allvar listor på kvinnliga jurister som enligt de här sköna snubbarna inte gör sitt jobb för de försvarar kvinnor.

Misströstan.