Etikett: Genushistoria

Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

CharlotteLämna en kommentar

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fascister och manligheter

CharlotteLämna en kommentar

Det finns förstås rätt många saker med invasionen av Ukraina som är väldigt svåra att förstå. Hur i hela helvete någon med vilje kan starta ett krig till exempel. Hur det ens kan få vara ett alternativ. Här står vi liksom mitt i historien och serveras argument för varför krig skulle vara svaret och det är så häpnadsväckande korkat att man baxnar.

Putin planerar alltså att avnazifiera Ukraina genom att invadera landet och göra sig av med den demokratiskt valde judiske presidenten. Det är verkligen inte en självklar logik.

Dagens rekommenderade läsning är en artikel av filosofen Jason Stanley, där han förklarar hur det hänger ihop. Han utgår ifrån fascismen, eftersom det knappast kan råda några tvivel om att Putin är en fascistisk ledare.

”Fascism is a cult of the leader, who promises national restoration in the face of supposed humiliation by ethnic or religious minorities, liberals, feminists, immigrants, and homosexuals. The fascist leader claims the nation has been humiliated and its masculinity threatened by these forces. It must regain its former glory (and often its former territory) with violence. He offers himself as the only one who can restore it.”

Stanley skriver också att en av de centrala aspekterna av europeisk fascism är att judarna genererar det moraliska förfallet för att judarna, genom att ta över makten i ett land kan integrera det området i den globala, judiska elitens sfär. Judarna tar, enligt detta dravel, makten genom att använda exempelvis den liberala demokratin och sekulära humanismen, samt utnyttjar feminismen och HBTQI-rörelsen. Jo, det är inte så lite bisarrt, men det är likväl tankegången. Lägg sedan till den vetenskapligt helt felaktiga tanken att de verkliga offren för Förintelsen inte var judarna (som alltså skulle ha varit den drivande kraften där också) utan någon annan grupp – i Putins fall de kristna ryssarna. Tankevurpan är fulländad. Genom att invadera Ukraina skyddas ryssarna från nazister.

Manligheten här är en springande punkt. Ryssland är ett mycket patriarkalt samhälle som fullt ut har anammat den sortens manlighet som växte fram i samband med 1700-talets upplysning och frodades i det borgerliga 1800-talets urbanisering och industrialisering. En fysiskt och mentalt stark manlig man, vältalig och alltid med kontroll över sig själv och sin omgivning, logisk och rättvis. Det här är vad man kallar den hegemoniska maskuliniteten, ett manligt ideal som endast väldigt få faktiskt lever upp till, men som stöttas och upprätthålls även de män som inte uppfyller kraven.

Den här manligheten definieras och formas av en kvinnlighet som är i behov av den starke, rättvise, kontrollerade mannen – en kvinnlighet som kompletterar och berättigar, men också en kvinnlighet som utan just den här manligheten skulle urarta i den naturkraftens kaos som präglar kvinnligheten. Kvinnor är inte lika fysiskt eller mentalt starka, de är inte lika bra på att formulera sig, tappar ofta kontrollen (till exempel genom att börja gråta) och de saknar kapacitet för djupare logiskt tänkande. De behöver Mannen. På så vis är det en manlighet som under flera hundra år har fått prägla vårt samälle och en av de (trots allt ganska få) saker vi delar med Ryssland.

Ytterligare en aspekt av invasionen av Ukraina som kan tyckas fullkomligt fucked är hur Trump, kapitalisternas Kapitalist och tidigare president i Rysslands ärkefiende, stöttar Putin. Men Putin är här inte representant för varken kommunister eller ryssar, utan förkämpe för den hotade manligheten som snubbar som Trump (och för den delen även Bolsonaro) lever genom. Det är också en manlighet som deras supportrar strävar efter, ser upp till och ser som det enda rätta. Ett globalt ideal som egentligen inte gör någon något gott.

Det finns givetvis inte bara en sorts manlighet. Har aldrig funnits i singularis. Bara så att jag har det sagt. Ett av de största problemen med den hegemoniska manlighet som Putin, Trump och the Schyssta Snubbar representerar är det felaktiga antagandet att det bara finns ett sätt att vara en Riktig Man på.

Och jag är förstås annars också partisk i frågan huruvida genushistoria är ett viktigt ämne, men jag skulle vilja påstå att det kanske aldrig har varit viktigare. Genushistoria ger oss möjligheten att förstå vad som händer nu lite bättre och förhoppningsvis också på ännu bredare front kämpa emot.

Historikerns historier

Kvinnornas historia och det manliga narrativet

CharlotteLämna en kommentar

På DN:s kultursidor finns det (bakom betalmur) två texter om kvinnohistoria. I den första konstaterar Saga Cavallin att det inte är någonting nytt att skriva historia om berömda kvinnor, och hon ger en lång radda exempel. I sak har hon förstås alldeles rätt. Den som vill se exempel kan med fördel titta på Ellen Fries Markvärdiga qvinnor – vilken har digitaliserats av det fenomenala Projekt Runeberg.

Ellen Fries börjar sin bok, utgiven 1890, med orden

”Den svenska qvinnans historia är ännu till större delen oskrifven.”

Det här är väl i stor utsträckning Saga Cavallins poäng, att vi fortfarande lever med den här premissen och att det fortfarande är precis samma kvinnor som hela tiden lyfts fram, trots att böcker om berömda kvinnor funnits redan länge. I övrigt är jag lite osäker på exakt vad Cavallin vill med sin text, för den är en smula spretig. Hon skriver

”Hela genren präglas av rusig upptäckariver. Som att det skulle vara helt banbrytande att vädra ut bland det förflutnas dävna mans-namedropping.”

Lite senare kommer:

”I ambitionen att lyfta fram historieböckernas utraderade kvinnoöden suddas de människor som dokumenterat och forskat om kvinnor i historien, allt som oftast kvinnliga historiker, bort. Samtidigt som en redan traderad kvinnohistoria traderas som vore det första gången, fortsätter en annan vara precis lika oberättad som alltid.”

I ett svar till Cavallin menar Anna Charlotta Gunnarson att det är alltför raljerande, och att det är de stora kvinnonamnen som säljer och blir inkörsportar till mer kvinnohistoria. Bland de stora namnen ”spränger man in ovanligare öden som lyfter på locket till fler världar.”

Som jag ser det finns det här två avgörande problem.

Det första problemet rör både Cavallin och Gunnarson vid, nämligen att det främst är kvinnor som forskar i kvinnohistoria och att dessa forskare osynliggörs i populariserandet. Det är influencern Therese Lindgren som gör pengar på vår forskning i podden I kvinnans fotspår. Och med risk för att låta lite bitter, men det samma gäller givetvis allt från Birgitta Ohlssons Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen till Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor.

Jag får lite samma vibbar som när man intervjuade Alexandra von Schwerin inför utställningen om Den dolda kvinnomakten på Skarhults slott, när hon menade att hon hittat massor med kvinnor som gjort viktiga saker och därför hade ringt upp historikerna.

Vi är ju trots allt ganska många som jobbar med det här. Som har spenderat åratal i arkiven med att göra den grundforskning som de här verken kan bygga på. Och det är klart att det vore klädsamt med lite skriftlig credd i en del verk också, men framförallt lite jävla allmän credd för hur mycket fakta vi har tagit fram för andra att bygga vidare på. Det är en sjuhelsikes skillnad på att ”forska” via litteratur och lexikon och att forska genom att på basis av minst tio års universitetsutbildning tolka hundratals fantasifulla 1500-talsbrev.

Det andra stora problemet, som jag ser det, är att alltför många av de populärt hållna poddarna och böckerna och vad det nu kan vara, utgår ifrån ett föråldrat historiskt narrativ. I sin artikel hänvisar Cavallin till Hans Almgrens artikel i antologin ”Kvinnans plats i historien” i vilken Almgren lite urskuldrar den dåliga kvinnliga representationen i skolböcker med att antalet kvinnonamn ju åtminstone har ökat. Jag har också en artikel med i den antologin, där jag tar upp problemet med att fortfarande låta det manliga narrativet styra. Kvinnor har funnits med, överallt, hela tiden. Det är ett val att inte låta det vara en del av berättelsen, av narrativet. Jag och Almgren har förövrigt haft den diskussionen förr, och ni kan följa den i Personhistorisk tidskrift (min artikel i 2015/2 (som Charlotte Vainio), Almgrens svar i 2016/1 där han menar att jag gjort en okunnig granskning, och mitt svar i 2016/2 – fritt tillgängliga här!).

När jag undervisar i genushistoria brukar jag ta upp vår kronologi som ett exempel, och studenterna får läsa ”Did women have a renaissance?” av Joan Kelly-Gadol. De saker vi normalt förknippar med renässansen (som större frihet att skapa, uppfinna och tänka, samt inte minst uppfinningar och upptäcktsresor) hade motsatt effekt på kvinnor mot vad de hade på män. Ett mycket klassiskt exempel från Sverige är när Gustav Vasa gjorde upp med den katolska kyrkan och stängde alla kloster – platser som varit en av mycket få vägar till utbildning och makt för kvinnor. Upplysningstiden var inte direkt upplysande för kvinnor, och så vidare.

Hela det historiska narrativet utgår från män. Periodiseringen utgår från män. Vad vi tycker är viktigt utgår från män. Vad vi ser som brytpunkter utgår från män. Det som är allmängiltigt är det manliga. Det är inte så konstigt att kvinnor ses som undantag och det är verkligen inte konstigt om Therese Lindgren, Birgitta Ohlsson och andra skuttar av glädje över att ha ”upptäckt” kvinnor som ”varit glömda” för de vet inte VARFÖR kvinnor har varit glömda.

Kvinnor har inte varit glömda för att man inte kan hitta dem eller för att de inte skulle ha funnits eller inte gjort Viktiga Saker (TM) utan för att vi hela tiden utgår ifrån ett narrativ enligt vilket vartenda litet kvinnfolk är ett undantag.

När Ellen Fries för 130 år sedan konstaterade att den svenska kvinnans historia var oskriven hade hon helt rätt. Den är nu, i ganska stor utsträckning, skriven. Vi har en solid bas att stå på. Den har bara hittills inte tillåtits förändra det stora historiska narrativet. Ännu.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

(Några av) Mina problem med Sanditon

CharlotteLämna en kommentar

Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.

I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.

Bildresultat för mrs bennet gif

Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.

Bildresultat för mr darcy gif

Bildresultat för mr darcy gif

Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.

Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.

Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.

En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.

Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!

Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.

Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.

Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.

Historikerns historier

Bestämmanderätt

CharlotteLämna en kommentar

Jag sitter och filar på en artikel om målsmanskapets äldsta (nedtecknade) historia och funderar över det här med vem som har juridiska rättigheter. Att medeltida kvinnor blev myndiga när de gifte sig är helt klart, men de blev inte myndiga som vi tänker oss eftersom de ändå hade en målsman. De juridiska rättigheter som gifta kvinnor gavs på medeltiden syftade till att ge dem möjligheten att utföra rättsliga handlingar när maken – deras målsman – inte var tillgänglig. Kvinnor hade alltså inte myndighet i sin egen rätt utan en sorts konstant villkorad myndighet, beroende av männen i deras närhet.

Och jag tänker mig också att även om en sådan myndighet ger avtryck som liknar verkliga rättigheter i källorna så är det en jätteviktig distinktion att göra mellan dem (läs: män) som ansågs värdiga rättigheter bara för att, och dem som förde hela sin tillvaro i relation till de första.

Jag brukar säga till mina studenter att bestämmanderätt inte är när man har rätten att säga ja till saker, utan när man blir respekterad då man säger nej.

Historikerns historier

Att underkänna allt vad kvinnor tar sig för

Charlotte6 kommentarer

Jag tror att vi behöver prata lite mer om killgissningar och skeptikerrörelsen, och inte minst det där om att luta sig mot kvinnors historia för att dra slutsatser ur röven. I dag presenterades en ny PISA-undersökning som visar att flickor är bättre än pojkar på att lösa uppgifter som kräver samarbete i grupp, och på SR diskuterade man det utgående ifrån traditionella könsmönster. Flickor får lära sig att anpassa sig och samarbeta i betydligt högre utsträckning än vad pojkar får redan från mycket unga år. Forskningen är rätt överens om att flickor socialiseras in i empati och samarbete, medan pojkar ska vara pojkar och mer individuella, så det är knappast kontroversiellt.

Men när sedan skeptikerrörelsen i form av Vetenskap och Folkbildning ska ge sig på att diskutera den här forskningen så fylls kommentarsfältet av killgissningar, där det snabbt konstateras att genusvetenskap är trams och att det bara är skitsnack att pojkar inte kan samarbeta.

För det första alltså; ingen har ju sagt att pojkar inte kan samarbeta (se exempelvis på lagsport!), bara att de inte i lika hög utsträckning som flickor har socialiserats in i den sortens samarbetande grupparbete som mättes i PISA-undersökningen. Det är ju en viss skillnad. I lagsport finns det nästan alltid en lite gnutta individuell tävlingsgnista, men det gör det inte när man som grupp ska presentera ett skolarbete. Ett fotbollslag med en stjärnspelare kommer att göra bättre ifrån sig (Hej Zlatan!), medan en liten grupp skolelever med en typ som vill dribbla själv inte kommer att göra det.

För det andra; allt det som handlar om könsmönster i dag och som i princip är generellt sant (typ om flickors socialisering) går inte nödvändigtvis alltid att belägga i tusentals år.

Ofelbart så kommer det nämligen någon som vill hävda att nutida mönster (PISA-undersökningens resultat) är felaktiga på grund av historia.

”Undersökningens resultat är inte viktigt. Om pojkar eller flickor är bra på att samarbeta eller lösa konflikter i grupp, enligt genusforskande vuxnas definitioner, är pseudovetenskap.
Faktum är att män i alla tider kunnat samarbeta alldeles utmärkt och kunnat samlas i grupper på upp till 100 000-tals individer för att åstadkomma gemensamma mål.”

Sedan länkar han till en Wikipedia-artikel om storleken på den romerska armén.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi har fortsatt diskussionen därifrån. Han hävdar att den romerska armén är ett perfekt exempel på mäns överlägsna samarbetsförmåga. Det är fortfarande oklart för mig hur en statligt draftad armé är ett tecken på samarbetsförmåga bland tiotusentals soldater, istället för ett tecken på en mycket stark centralmakt (som förvisso också bestod av män, så poäng för det).

Dessutom har jag försökt förklara att alla historiska arméer har haft en mycket stor andel kvinnor med sig, och inte alls kvinnor som var horor eller köksor (som han försöker påstå) utan kvinnor som var oumbärliga för arméns arbete. Försök att hålla en armé utan tross, liksom. Och så gav jag exempel på hur kvinnor också har samarbetat historiskt och påpekade att varken mäns eller kvinnors historiska samarbete är särdeles relevant för dagens socialisering, men det föll inte helt i god jord. Mitt favoritcitat är säkert följande:

”Visst har det funnits kvinnor med kring arméerna. Men väldigt sällan i någon styrande kapacitet utan oftast som prostituerade och kökspersonal. Och förklara gärna varför arméerna under 30-åriga kriget inte var exempel på hur män samarbetar? Tillfällena då 10 000-tals kvinnor samlats och lyckats samarbeta tillräckligt bra för att få igenom sin vilja är ju försvinnande få jämfört med motsvarande ansamlingar dominerade av män.

De exempel på kvinnligt samarbete du drar upp har ju inte varit totala framgångar direkt:
Suffragetterna har ju under 100 år inte lyckats skapa jämställdhet.
Nykterhetsrörelsen? Finns det något civiliserat land där de lyckats? Det senaste helnyktra ”landet” var väl det nu störtade IS-kalifatet.
Nunnekloster? Inte direkt en växande marknad och dessutom under Påvens direktorat.

De faktum jag tagit upp och givit källor till kanske genusforskare anser vara ”personliga”. Ungefär som bokstavstroende anser att jorden är 7000 år gammal, trots vetenskapliga bevis om en äldre värld. Problemet med genusforskning är att man inom skrået redan bestämt vad resultatet ska vara och sedan blundar för all empiri och stirrar blint på de indikationer som stödjer ens förutfattade meningar. Genusvetenskap är en oxymoron.”

Kuvahaun tulos haulle mic drop gif

Så här ser det ut när man i praktiken vill underkänna allt som kvinnor har gjort till förmån för att lyfta fram mäns handlingar.

Näe, i den romerska armén fanns det inte många kvinnor i styrande positioner, men det var inte många av de tiotusentals soldaterna som hade ett skit att säga till om heller.

Suffragetterna arbetade inte för jämställdhet utan för rösträtt, och det gick rätt bra.

Nykterhetsrörelsen (som jag tog upp som ett exempel på kvinnors samarbete och organisation) har förvisso inte lyckats med sitt mål att göra Sverige eller Finland helnyktert, men som samhällspolitisk rörelse var den ändå mycket betydelsefull.

Nunneklostren lydde under påven, ja, men exempelvis birgittinerna var ju en rörelse som skapades för 700 år sedan och finns än i dag, som gav kvinnor karriärmöjligheter, utbildning och som verkade både samhällspolitiskt, blev en enorm maktfaktor och var snorrik.

Alltså. Hur kan den romerska armén klassas som en framgångssaga av manligt samarbete när suffragetter, nykterhetsrörelsen och nunneklostren inte gör det? Jag hade också tagit upp de tidiga flickskolorna som exempel, och hade kunnat fortsätta med fler exempel länge ännu. Det är bara det att inga exempel är bra nog. Women’s March och #metoo räknas knappast heller. Feministrörelsen? Inga romerska sandaler där!

Och jag får krupp när historia missbrukas på det här viset. Vill man lyfta fram den romerska armén som ett exempel på manligt samarbete så fine, gör det. Men gör det med armén i sin historiska kontext i så fall, med oumbärliga kvinnor ständigt närvarande, en präktig toppstyrning och interna stridigheter.

Historikerns historier · Vardagslivet

Färdig.

Charlotte17 kommentarer

Hörrni…

JAG GJORDE DET!!!

Båda förhandsgranskarna av avhandlingen har godkänt den för disputation. Jag har skrivit en doktorsavhandling. Jag har skrivit FÄRDIGT* en doktorsavhandling. Jag klarade det. Nu återstår disputation förhoppningsvis någon gång i november. Sedan tänker jag bara svara på tilltal om de börjar med ”ärade doktor Cederbom”.

* Alltså jag ska ju fortfarande kontrolläsa noter och göra vissa mindre ändringar, men det var verkligen inga jättegrejer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Herr Frimodig och kvinnornas övertagande

Charlotte1 kommentar

En av er underbara läsare skickade denna godbit till insändare till mig för ett bra tag sedan.

kvinnor framtid

Det kan vara lite smått att se texten, så här kommer den i all sin härlighet:

FORSKNING

Jag vill föreslå att några nya perspektiv tas upp inom kvinnoforskningen. Det ska handla om hur kvinnors roller förändras över tid i olika samhällen.
Några exempel: Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan början av 1800-talet? I hemmet, på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom litteraturen, inom olika grenar grenar av vetenskaplig forskning, och så vidare. Motsvarande frågor för andra länder.
Hur har kvinnors roller i Sverige förändrats sedan andra världskriget inom motsvarande områden?
Vad kommer kvinnors förändrade rollet att betyda för länder i Afrika i framtiden? Sen undrar jag ibland över vad som kommer att hända när kvinnor får samma möjlighheter som män, kommer de att ta över allting då? De är ju bättre.

Lennart Frimodig

Uppsala

Käre herr Frimodig!

Vad härligt att du intresserar dig för nya perspektiv inom kvinnoforskningen! De förslag du lägger fram kan olyckligtvis knappast kallas nya eftersom de har varit i fokus de senaste 80 åren eller så, inom vad som under flera decennier redan har benämnts genushistoria snarare än kvinnoforskning. Svaren på dina frågor kan du alltså få i studier från till exempel Rosemarie Fiebranz, Maria Ågren och Ann-Catrin Östman för att nämna några så där på rak arm. Där har du åtminstone några tusen sidor högkvalitativ forskning att förkovra dig i!

När du är redo för att få svaren på motsvarande frågor för andra länder är det bara höra av sig.

Beträffande vad kvinnors förändrade roller kommer att betyda för länder i Afrika i framtiden är det en smula komplicerat att sia om. Lite för att det alltid är svårt att veta vad som ska hända i framtiden men framförallt för att ”länder i Afrika” är… ska vi kalla det en brokig skara? Att kvinnors förändrade roller skulle ha ens i närheten av samma innebörd för vita kvinnor i Sydafrika som för svarta kvinnor i krigets Somalia är högst osannolikt. Till exempel är medellivslängden för en vit kvinna i Sydafrika 77 år (högre än för vissa europeiska länder) och för en svart kvinna i Somalia knappa 57 år. Det ger en skillnad på över 20 år. Ja, och i Sydafrika har svarta kvinnor en ännu lägre medellivslängd – 55 år; bland de lägsta i hela världen.

Inte heller kan man förvänta sig att ”förändrade roller” skulle innebära samma sak för de muslimska kvinnorna i det mycket patriarkala Marocko som för kvinnorna i Kenya, där man för sju år sedan införde en ny konstitution för att tillvarata kvinnors rättigheter. För att inte tala om skillnaderna inom Kenya, där kvinnorna på landsbygden fortfarande spenderar många timmar av sina dagar i jakt på vatten medan andra kvinnor är aktiva i kvinnorörelsen för att öka inflytandet i olika samhälleliga instanser.

Jag hoppas att du förstår min poäng, och det omöjliga i att generalisera. På tal om det förresten, så är det ett sexistiskt uttalande att säga att kvinnor är bättre än män, och på en intellektuell nivå som att jämföra äpplen och bananer (varsågod för den mentala bilden). Nära relaterat till det sexistiska i ditt påstående är din fullkomligt ogrundade rädsla för att kvinnor kommer att ”ta över” om det har samma möjligheter som män.

Men för all del.

Fundera en stund över vad exakt det är du tror att kvinnor kommer att ta över.

Sätt dig sedan ner och meditera över vad det innebär beträffande kvinnors nuvarande situation att du misstänker att kvinnor kommer att ”ta över” de här sakerna om de skulle få samma möjligheter som män.

Titta dig i spegeln, och fråga dig vad det är för sorts typer som frånhåller kvinnor likvärdiga möjligheter.

Börja där, herr Frimodig.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Charlotte1 kommentar

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on