Det viktigaste

Så vi ska snart gå all in med julpyntandet av mitt fina gamla hus, men först en liten tanke om livets påminnelser.

I går kom nämligen Gabriel hem från dagis och kunde inte gå. Han tog ett par steg och sedan ramlade han. Ställde sig upp, gick några steg och föll igen. Hans högra ben vill inte riktigt bära honom. Inga svullnader eller blåmärken och inget märkligt som inträffat.

Enter: Storpaniken.

En av de grejerna som händer när man har levt i några år med alltför mycket negativ stress är nämligen att man har en liten smula svårt att hantera potentiellt allvarliga saker. Som mamma (eller förälder i allmänhet, antar jag) måste man lära sig att stänga ute tankar på potentiellt allvarliga saker som kan hända ens barn för annars klarar man inte av att leva (vilket förstås är en hyggligt kontraproduktivt). Men när det är många saker samtidigt, när ens barriärer är bräckliga, då är det så svårt att försvara sig mot sina egna tankar.

Jag kallsvettades när jag ringde sjukvårdsrådgivningen och kunde knappt andas när de sa att vi skulle ge honom smärtstillande och sedan åka in till sjukhusjouren.

När vi väl kommit fram till sjukhuset, ungefär vid samma tid som Gabriel normalt går och lägger sig, hade värktabletterna börjat hjälpa och han kunde stå och gå igen – om än ostadigt. Med det föll en stor sten från mitt hjärta, för då var hans svårigheter åtminstone med största sannolikhet inte neurologiska.

Ja, sedan hade sjukhuset minst fem timmars väntetid och när den övertrötta drogade bebisen började sjunga och springa runt som en oljad hamster i sjukhuskorridorerna tyckte personalen att vi nog kunde åka hem och kontakta en läkare på morgonen istället. Det gjorde vi, och diagnosen är någon sorts sträckning och muskelvärk, eller kanske någon ledvärk som härrör från en virusinfektion. God prognos alltså.

Det finns få saker som får en att se så kristallklart vad som har betydelse i livet, som när ens barn blir sjukt. Det finns liksom ingenting annat som har betydelse då. Fler än en gång har jag tänkt att den där påminnelsen från livet om prioritetsordningen hjälper mig att tänka framåt.