A:s släktingar brukar skämta om att det måste vara höjden av lathet att gifta sig med en kvinna som redan har barn. Den mannen måste ju vara så lat att han inte ens orkar göra egna, liksom. Att ta sig an en nioåring och en snart tolvåring, nyss utkomna ur en skilsmässa, är dock verkligen ingenting för den som är lat, utan kräver snarare obegränsat med mod. Eller möjligen dumdristighet.
Det finns många saker jag beundrar A för, men att han kastade sig in i ett föräldraskap för min skull är nog högst upp på listan. Han gick från att inte ha någon familj alls, till att ha en fru och två barn. Han som aldrig ens bott tillsammans med en kvinna förr. Och gudarna ska veta att det inte alltid är friktionsfritt. Två barn uppfostrade av en svensk, synnerligen feministiskt lagd, mamma, och en (tidigare) barnlös syrisk muslims syn på hur barn ska uppföra sig krockar en smula ibland om vi säger så. Hans tankar om vad barn ska klara av i en viss ålder kommer från en kultur med ett väldigt mycket striktare föräldrar-barn-förhållande och dessutom många år av krig. Syriska barn som är jämnåriga med mina har levt mer än halva sina liv i krig och är förstås inte tillnärmelsevis lika uppkäftiga, bortklemade och beskyddade. Vi har fått ha många diskussioner om att livet här helt enkelt är annorlunda. Barn är barn längre. Och barn ska få vara barn – inte bara här utan över hela världen.
I går firade vi Fars dag. Han fick tårta och sockor och ett kort som barnen pysslat, precis som pappor brukar få. Och han förtjänar verkligen allt det där och mer därtill. Så som han leker med barnen. Så som han får dem att skratta. Så som han pushar dem att göra saker de inte skulle vilja och så som han har fått dem att förstå värdet av att ha en familj och att alla hjälps åt. Så som han får dem att förstå värdet av mig. Han kanske ”bara” är bonuspappa, men han är verkligen den bästa av sitt slag!
Hit och dit och tillbaka igen 