Här i Finland har över 6000 kvinnor skrivet under #dammenbrister – ett upprop för finlandssvenska kvinnor i kölvattnet av #metoo. Och det finns så mycket saker jag skulle vilja säga om det här att det har tagit mig två dagar att ens få ihop något. Det allra viktigaste är kanske att administratörerna bakom #dammenbrister tog på sig att samla in vittnesmål från utsatta kvinnor. De har publicerats i en strid ström via Astras sidor och alla ska läsa dem. Det är utmattande, hjärtskärande, förtvivlade vittnesmål om allt från det slentrianmässigt sexistiska till incest och våldsamma övergrepp, från kvinnor i alla åldrar.
Läs, ok? Ok.
Reaktionerna från finlandssvenska män har väl varit… lite så där. En del har förstås reagerat med den förfäran, bestörtning och förändringens kämpaglöd man hade kunnat hoppas på och det är bra. Andra började hojta om att vi måste utvisa förövarna, vilket är en intressant reaktion eftersom förövarna är finländare – någonting som verkar väldigt svårt att ta till sig.
Men de allra flesta verkar bara liksom vilja duck and cover, och jag tror att det är för att kretsarna här är så otroligt små. Alla män känner garanterat minst en som gått rejält över gränsen, eller har själva gjort det i något skede. Kanske det var väldigt många år sedan och kanske man är en annan människa idag? Kanske man gärna skulle vilja att ingen kom ihåg det där som man gjorde?
Många män verkar helt handfallna inför #metoo, och tycks tänka att eftersom de inte har rakt ut förgripit sig på någon som finns det ingenting de behöver eller kan förändra. Men är det någonting som blir tydligt av att läsa vittnesmålen i #dammenbrister så är det att män måste göra något. Det räcker inte att låta bli att våldta – män måste hjälpa till att skydda kvinnor från andra män. Män måste hjälpa till att bryta ner de strukturer som gör att kvinnor är utsatta. Inget mer locker room talk, inga sexistiska skämt, inget ”känna lite grann”, inget ”men kom igen då bara en kyss”. Inget sånt nånsin mer.
Hit och dit och tillbaka igen 