Att ha dåligt med pengar

Det här är ytterligare ett sånt där inlägg som jag tvekar inför. Jag vill nämligen inte att det ska låta som om det är synd om mig, eller som om jag tigger. Samtidigt så tror jag att ett sånt här inlägg är viktigt, inte minst för att jag själv skulle vilja läsa ett sånt om jag vore… eh… ja, i min sits.

När folk har frågat mig vad jag ska göra när avhandlingen är färdig har jag svarat att jag ska bli arbetslös som alla andra. Det har tolkats som ett skämt, men faktum är att det är alldeles sant. Visst, jag har sökt nya projektpengar för att börja ett nytt forskningsprojekt (om medeltida rättskultur, superspännande!) men mina stipendiepengar tar officiellt slut i november, om två veckor.

Officiellt alltså. I praktiken har mina stipendiepengar varit nästan slut sedan i somras. Strax innan sommaren gick jag nämligen från ett stipendium som gav ungefär 2 000 e i månaden till ett som gav 1 500. 1 500 räcker inte riktigt till. Av det jag kunnat lägga undan och spara har jag sedan sommaren haft så att det räckt till ungefär 1 100 e i månaden. Kontoret fick jag säga upp. Nu i november fanns det 973 e kvar av stipendiet, för den här månadens inkomst.

Och jag inser att mycket av det här är mitt eget fel. Jag kunde till exempel ha låtit bli att skilja mig, så hade jag sparat massor av kostnader. Kanske hade jag inte behövt köpa en TV (det går ju bra att titta på datorn) och kanske inte nya madrasser och en säng (det gick ju bra att sova på de gamla som vi hittade i huset och de var tjocka nog att ha direkt på golvet). Jag har säkert lagt två månadsransoner på att göra det här huset till ett hem, och alla pengar jag förbrukar under en månad måste jag spara in nästa månad eftersom jag får hela årets stipendium utbetalt på en gång. Därför har det inte funnits mycket kvar per månad, nu i slutet.

I ärlighetens namn hade jag trott att skilsmässan skulle vara över sedan länge vid det här laget. Att jag skulle ha fått pengarna för huset, för lösöret, för allt det jag äger hälften av. Att jag skulle ha en buffert att ta av sedan när det behövdes. Det var dumt av mig att även leva som att det en dag skulle finnas en buffert. Mitt misstag.

För sedan visade det sig att det skulle bli jävligt dyrt att ta en doktorsexamen. Visst, det finns mycket pengar att spara där också om man väljer det allra billigaste och enklaste, men där någonstans börjar jag bli grinig. Jag kom till Finland för det här, för 13 år sedan. Jag har skrivit min doktorsavhandling i fem år. Det är blod, svett och tårar som ligger i det här arbetet. Och jag tycker att jag förtjänar att få ta examen som jag vill; med många tryckta exemplar, med en fin klänning för disputationen, med kaffe och kaka för åhörarna, med en jättefest på kvällen. Med en sjuhelsikes smäll, helt enkelt.

Så kommer det förstås inte att bli, för det finns helt enkelt inte pengar. Och finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara är så.

Nästa vecka går jag till Folkpensionsanstalten (motsvarande ungefär soc), och ser vad möjligheterna är till bidrag i december. Bostadsbidrag borde gå att få. Förhoppningsvis så är jag berättigad till arbetslöshetsersättning. Kanske socialstöd. Och jag är inte ensam. Flera andra vänner som nyligen doktorerat eller som är på väg att göra det sitter i liknande situationer. Flera av dem har dessutom också en skilsmässa att reda ut, så det verkar höra till den här grejen. Det är en mycket osäker tillvaro att vara doktorand, men ännu mer osäker att bli färdig.

Och när man har väldigt begränsat med pengar så blir det gärna att man våndas hemskt över vad det egentligen är rimligt att spendera pengar på. Jag skäms inte för att jag har dåligt med pengar för jag vet att jag jobbar hårt, men ibland skäms jag (i alla fall inför mig själv) över vad jag spenderar de pengar jag har på. Som frissa till exempel. Jag var senast i februari, för man behöver ju inte gå till frissan. Inte egentligen. Inte ens om hon är väldigt billig. Nu har jag ändå bokat en tid för mig om ett par veckor, och det skäms jag lite för. Det är pengar jag kanske borde spara. Jag vet inte om man får gå till frissan om man har dåligt med pengar.

För att inte tala om ångesten när man är ute med barnen. Vi är duktiga på att inte köpa en massa onödiga prylar. Det är liksom inte ens ett problem. Kläder och husgeråd och i princip allt man behöver finns dessutom på loppis. Men om man skulle vilja ta med sina barn på fika så går det även om man är försiktig mellan 15 och 20 e, vilket är drygt 10 % av månadsbudgeten för alla inköp bortom mat och räkningar. Får man fika då? Och när den nya My Little Pony-filmen kom ut och dottern var eld och lågor och ville gå, vad gör man? Biljetter är svindyra, men det kanske går. Hur är det med popcorn? Läsk? Får man ta med sig popcorn man poppade hemma på bio? Och får man egentligen beställa en frissatid till sig själv om man inte har råd till biopopcorn åt sina barn, eller är man en självisk mamma då?

Den här ångesten som kommer med varje räkning, och varje oväntad kostnad, den är inte rolig.

För ett par månader sedan köpte jag en ny telefon till Tilda. Hon valde länge och väl vilken hon ville ha, och vi diskuterade pris och fördelar och investering och att vara försiktig. Jag köpte den med bundet abonnemang och två års avbetalningstid, för hon förtjänar en bra telefon. Hon är så duktig. Så försiktig. Hon jobbar så hårt. Och det tog två veckor innan telefonen slank ur hennes hand, rakt ned i asfalten. Rutan gick i tusen bitar. Tildas hjärta också. Hon kom hem och satt vid köksbordet och grät och grät över att nu hade vi köpt en telefon så att vi knappt hade pengar till mat och så var hon så dum att hon hade sönder den. Jag förtjänar ingen telefon, hulkade hon. Jag försäkrade henne om att vi visst hade pengar till mat, för det är alldeles sant, och tröstade henne så gott jag kunde. Men jisses vilken klump jag fick i halsen när jag tittade på hennes trasiga telefon. Två års avbetalning. Och jag visste ju att vi skulle ha råd till mat ja, men också att vi inte skulle ha råd med någon ny skärm. En ny skärm skulle gå loss på över 100 e.

Efter två månaders sparande, och en del säljande av saker vi kunde undvara, hade vi tillsammans skrapat ihop pengar och fick under högtidliga former hennes skärm lagad förra helgen. Då hade hennes bror tagit av de pengar han tjänat på att klippa grannens gräsmatta och sagt att det fick bli en tidig julklapp till henne. Det är fantastiskt hur barnen hjälper till när det behövs, även om jag önskar att de inte behövde göra det.

Så varför berättar jag det här för er? För att det kanske finns någon som känner igen sig. Någon som går med samma funderingar på vad man får och inte får göra när det finns dåligt med pengar. Det snurrar nämligen i mitt huvud hela tiden. Och jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan att man själv måste känna efter vad som passar. Jag tror också att det dåliga samvetet är ännu svårare att bära med sig, än själva bristen på pengar. För åtminstone vi har ändå så pass mycket att vi klarar räkningarna och maten, och jag vet att vi ska vara glada över det, för det är många som har det värre.

Det kallas för prekariatet, den här nya klassen, och vi är väldigt många högutbildade där. En doktorsexamen är ingen garanti för ett jobb, eller en fast inkomst. Snarare tvärtom. Det låter kanske lite som ett lyxproblem, men när räkningarna ska betalas är det ett högst reellt problem och jag tror att det är viktigt att prata om det just för den där ångestens skull.

Sedan tror jag också, åtminstone för mig personligen, att det handlar jättemycket om att försöka ta ett problem i taget. Ibland när man sätter sig ner och tänker julklappar, baby, för liten bil, arbetslös, mammaledig, och tankarna bara får rulla vidare så får jag nästan panik. Det gäller att planera ekonomiskt så långsiktigt som det är möjligt och inte slösa förstås, men i övrigt gäller det att leva i nuet och ha tillförsikt om att allting säkert ordnar sig. På något sätt. Om inte just nu så kanske snart.

Nu ska jag disputera om en månad och eftersom jag helt enkelt inte rymdes in med den här babymagen i några av mina klänningar som uppfyller kraven på disputationskläder så har jag beställt en ny på rea. Jag vet inte om man får det, men jag gjorde det ändå. 27 e kostade den. Inte riktigt den frasiga långklänning jag hade drömt om, men skit samma. Jag klarar det här. Jag klarar det.