Så har man då kommit till de där dagarna efter julen då det man resten av årets 360 dagar aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig helt plötsligt är verklighet.
Man ser en chokladbit, som barnen inte ens slickat på, och vill inte ha den.
Man vill ha sallad. Eller egentligen vad som helst som har en sockerhalt under 50 %. Och man känner inte igen sig själv. Börjar tvivla på sina ideal. Är fjärran från den där typen som för lite drygt en vecka sedan hittade en halväten klubba bakom blomkrukan i köket och utan minsta kval käkade upp resten av sagda klubba (efter att ha sköljt av det värsta – man är ju ingen barbar heller).
Svåra dagar, det här. Som en alternativ verklighet.
Det går över.
Hit och dit och tillbaka igen 
Igår kom jag hem från föräldrarhemmet efter att ha varit borta sen i tisdags. Jag kände inte att jag orkade laga mat så jag funderade på att köpa pizza.
Sen kom jag fram till att jag hellre ville ha rågflingegröt än pizza. Helst hade jag velat ha just en sallad, men det vet jag inte var man kan köpa i närheten så det blev rågflingegröt.
Rågflingegröt. Apokalypsen är nära.
Idag blev det makrill i tomatsås (du vet, såna där konserver man kan köpa i tre-pack) med makaroner, så det håller nog långsamt på att normalisera sig.
Älskar sånna. Särskilt på knäckebröd, eller sirapslimpa. Omnomnom.