Att ha det oförskämt bra

Ibland  fastnar jag i tankar på orättvisorna i världen. Alla dessa föräldrar som mister sina barn i Medelhavet. Alla dessa som flyr från bomber och död och möts av omöjliga passkontroller. Alla dessa som inte har någonting kvar och ingenstans att ta vägen.

Och visst, jag skulle kunna skriva en lång lista över saker i mitt liv som kanske inte riktigt går som på Strömsö men ändå. Jag har det verkligen oförskämt bra, och inte för att jag förtjänar det mer än någon annan utan för att jag har haft en sjujävla tur.

Då tänker jag också att jag verkligen inte orkar blogga om världens ondska, jag orkar inte släppa den inpå mer än vad jag redan gör genom att till exempel läsa nyheterna eller möta de asylsökande. Orkar inte. Samtidigt så känns det fullkomligt bisarrt att blogga lättsamheter när världen ser ut som den gör. Man borde ju skriva något smart och engagerat och liksom påverka.

Och så fastnar man i något sorts limbo där man inte skriver något alls, och känner sakta men säkert hur viljan att – eller snarare behovet av att – skriva skriva skriva fräter sönder en.

Jag tänker så här. Vi måste upprätthålla lättsamheterna. Dagens jävla outfit-bilderna. Kattungevideorna. Recepten. Blommorna. Leendena. Glädjen. Vi som har privilegiet att kunna göra det ska upprätthålla den goda världen. Det vackra, sprakande, fantastiska livet. Med respekt för att det är ett privilegium och inte en självklarhet förstås, men leva det till fullo ändå. För annars finns det ingenting att kämpa för.