Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.