Arkiv | december 2015

Astrologi och politik – tomejto tomaato

I dagens HBL finns en artikel om bildningsföraktet i dagens Finland. Den är i sin helhet mycket läsvärd, men jag måste erkänna att jag tvärfastnade i det här:

”Två av tre finländare vill att beslut som rör deras vardag ska utgå från oberoende utredningar och bygga på fakta.”

HÄRRIMINGUD VAD VILL DEN SISTA TREDJEDELEN ATT BESLUT SKA FATTAS PÅ FÖR BASIS DÅ!?!

Det är lätt att vifta bort det som att folk är rätt knäppa, men jag är helt seriös här nu alltså: om politiska beslut som rör vår vardag inte baseras på oberoende utredningar och bygger på fakta – vad ska de då grundas i?

Bibeln?
Kalle Anka?
Någons magkänsla?
Stjärnornas placering i förhållande till månen?

För nu är det ju bara så att det öppna demokratiska samhället kräver att beslutsfattarna fattar beslut som har föregåtts av oberoende utredningar och det skulle underlätta helt vansinnigt mycket om de också i lite större utsträckning av vad som hittills varit brukligt dessutom skulle bygga på fakta. Det finns inga alternativ till detta, som inte sakta men säkert underminerar demokratin.

Go home, sista tredjedelen, you’re drunk.

Ensamma strumpor och ledsna blommor

Jag har en låda med ensamma strumpor. Jag har haft den i många år. Så många år, faktiskt, att flera av strumporna i den blev ensamma redan när jag bodde i Sverige. Som den trogna läsaren redan vet tar jag emellanåt fram lådan och sorterar strumporna, letar par till dem som varit ensamma i åratal, och lägger sedan tillbaka alla de ensamma i lådan igen. Det är sanslöst tillfredsställande att gå igenom ensamma-strumpor-lådan och se högen med ihopparade strumpor växa. Närmare 30 par fick jag ihop i förrgår och bland dem ett par av mina fårstrumpor som följt med från Sverige.

Och man ska aldrig ge upp sina ensamma strumpor för strumpor kan röra sig i dimensioner som människans sinne inte uppfattar.

Vilhos veckodagsstrumpor. Nästan en hel vecka av ensamma strumpor.

Ytterligare en svaghet jag har är blomaffärer. För det första är jag en junkie, som behöver ljuset och dofterna i blomaffären regelbundet, men det är egentligen inte något större problem. Det större problemet är att jag tvångsköper alla ledsna växter – ni vet de där som reas ut för ett par euro för att de är slitna och ingen vill ha dem fast de egentligen inte gjort något grövre fel än växt så mycket att de inte får tillräckligt med näring i den snålt tilltagna kruka de tvingats växa och därför börjat se sorgsna ut. De plantorna. Jag köper dem allihop.

 

Självständiga tankar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.

Snabbgående finländare

Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.

Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.

Det är det inte.

Det är andra det är fel på.

Blåhåriga barn

I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.

Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.

Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.

Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.

”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”

Nej. Det har hon alldeles rätt i.

Tilda