Jag läser rätt mycket inne på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebook. Det är, tycker jag, ett av de bästa ställena att få blandad information om nya rön och gamla myter. Dessutom är det hårt modererat och därför fler som vågar ge sig in i diskussionerna.
Men det finns ämnen som är… svårdiskuterade även inne på VoF – till exempel genus. Jag tror att det beror på en mängd olika orsaker och innan jag går in på de orsakerna skulle jag vilja påpeka att VoFs Facebook inte är detsamma som själva föreningen. Man behöver alltså inte vara föreningsmedlem för att komma med och diskutera. Ja, och så vill jag också säga att de orsaker jag ser är sammanflätade – det går knappast att tillskriva diskussionsproblematiken bara en orsak.
Ok. Here we go.
Män är rejält överrepresenterade. Kvinnor är därför liksom en smula oddballs redan genom sin blotta existens och ämnen som verkar ”kvinnliga” är därför också avvikande.
Det finns starka tendenser att se ”experten” eller ”auktoriteten” som en man (statistik över vem som anlitas som expert i media talar sitt tydliga språk). Det är flest kvinnor som sysslar med genusforskning och det är flest kvinnor inne på diskussionsforumen som har studerat genus och därför så att säga försvarar det. Det här får effekten att det inte finns trovärdiga (läs: manliga) röster som styrker genusforskningens resultat – det får ett skimmer av kvinnlig hobby och åsikt över sig.
Man kan heller nästan inte diskutera genus utan att någon påpekar hur det har förekommit oegentligheter inom genusvetenskaplig forskning. Och jag förnekar inte att det skulle ha förekommit men faktum kvarstår att oegentligheter inte är någonting som genusforskning dras med i större utsträckning än några som helst andra discipliner. Dessutom verkar det bara vara när det gäller genus som vilken forskning som helst av lite sämre kvalisort kan få underkänna allt. Det vill säga, det finns ingen som vill förkasta Pythagoras sats för att nån typ fuskade på sitt matteprov men en enda genusvetar-whatever med oriktiga resultat och folk blir helt ”vad var det vi sa det finns inget genus?!”.
Jag tror också att det har att göra med att många i skeptikerrörelsen när en förkärlek för naturvetenskaper och ogillar allt som inte går att verifiera med siffror. Humanistisk forskning, där genusvetenskap ingår, fungerar sällan så. Men även i de fall genusvetare kan backa upp sina resultat med statistik finns det någonting i själva resultaten som utlöser skepticism. Hur jag än vrider och vänder på det så tror jag (och jag säger att jag tror, men det är också vad forskningen indikerar) att det handlar om den manliga normen och ett manligt privilegium. När genusvetenskapen visar upp resultat som antyder att kvinnor löper högre risk att utsättas för näthat, känner sig otrygga i stadsmiljöer, har sämre lön, sämre förutsättningar att utöva sport eller mindre fritid så har män tre alternativ.
1: Inse att det enda sättet att nå jämställdhet är att ge ifrån sig lite av sina privilegier.
2: Tycka att det är ok att det inte är jämställt, att kvinnor är otrygga, får sämre lön och utsätts för misogyni.
3: Underkänna forskningens premisser.
Skeptikermän tenderar till att gräva ner sig i nummer 3. Man ifrågasätter allt som skulle kunna finnas att ifrågasätta och mer därtill.
För i all forskning finns det aspekter att ifrågasätta. Det är lite tjusningen med forskning också. Men det finns en gräns när man sitter och plockar isär argument bara för att man inte vill behöva förhålla sig till resultaten. Att förhålla sig till resultaten är obekvämt – att dissekera forskning är kul.
Dessutom tror jag, baserat helt på anekdotisk bevisföring och alltför många år av historiska studier, att många män undermedvetet håller kvar i 1800-talets tanke om den rationelle mannen och den känslostyrda kvinnan. När jag hänvisar till forskning får jag till exempel ibland höra att jag använder känsloargument(?!) och det är långtifrån ovanligt att jag blir ombedd att ”lugna ner” mig eller ”försöka tänka lite logiskt nu”. Många akademiska kvinnor jag känner berättar om samma sorts bemötande (för fler exempel se den underbara Tumblrn Academic Men Explain Things to Me). Jag säger inte att alla män gör det (nej då, inte all män) men det är tillräckligt många för att det ska bli ett mönster. Samtidigt som mönstret lyser som en neonskylt i öknen för många av oss kvinnor verkar även de män som inte nödvändigtvis deltar i det likväl understöda det genom att inte se och aktivt motverka.
Därför tror jag också att skeptikermän är extra svåra att handskas med. De ser sig själva som öppna, logiska och rationella men verkar totalt blinda för sin egen position och hur den är könad.
Och medan jag sitter och plitar på det här blogginlägget svarar en man på vad jag har skrivit om patriarkat inne på VoF:s Facebook-sida. Han skriver så här:
Problemet är alltså att han har en egentillverkad definition av begreppet ”patriarkat”, vilket jag vid upprepade tillfällen försökt berätta. Så här, mina vänner, ser det ut i praktiken. Det är härskarteknik att hänvisa till min kompetens på området.
Det var det.
Peace out.
Hit och dit och tillbaka igen 
Det kommer nog att bli värre innan det blir bra. (Äh, stryker den, jag orkar inte förklara ikväll.)
Precis som kapitalismen är patriarkatet dömd att gå under, men all reell makt i världen är en tung motståndskraft. (Äh, jag orkar inte spinna vidare, jag har en 19-månaders väckarklocka som börjat ticka.)
Men det är med antifeminister och patriarkatsförnekare som med rasister och mångkulturshatare, att de allra flesta av dem tar med sin övertygelse i graven. Fram tills det blir det en kamp med näbbar och klor, med högskolepoäng (som i exemplet i inlägget) eller utan (nättrolleri).
Jag blir så satans imponerad av alla som tar ton (tänkte skriva tar debatten, diskussionen – men det passar inte) mot dessa, för det är sannerligen som att tala för döva öron. Men varje gång jag inte tar ton får jag skamset konstatera att jag inte är bättre än förnekarna och i min spegelbild ser jag patriarkatet.
DET HÄR. Du beskriver det så bra! Och alltså – all respekt (och kaffe!) till dig som utsätts för sån här galenskap oftare än de flesta kvinnor och feminister.
Ah.. Hu blev jag nyfiken 🙂 Måste läsa hela diskussionen, även om jag brukar hoppa över de flesta genusdiskussioner 🙂 Jag håller dock helt med dig om att det förefaller väldigt svårt att diskutera genus på ett objektivt sätt, för vissa. Kanske, som du säger för att så mycket med genus är svårt att mäta, objektivt. Vi kan ju mäta en del objektivt, som hur skola/förskola behandlar pojkar och flickor olika, men inte allt.
Genusvetenskap är, eller kan vara, ett kraftfullt verktyg att förstå varför kvinnor och män beter sig olika, gör olika val i livet och hur makt, pengar och andra resurser har en tendens att fördelas sig olika mellan kvinnor och män.
Problemet med genusvetenskap är att dess utövare ofta inte drar någon gräns mellan det vetenskapliga och aktivism. Genusvetenskapen används inte bara för att beskriva och förstå världen, utan även som argument att den måste förändras, vilket illustreras fint av denna blogpost.
Det ÄR problematiskt med ideologiskt betingad vetenskap. Du listar ett antal observationer visar att kvinnor har det sämre än män och din maktanalys mynnar ut i att män måste ge ifrån sig lite av sina privilegier.
Här är några andra observationer. Män har störst risk att utsättas för våldsbrott, att hamna i fängelse, att skada sig eller dö på arbetsplatsen, att hamna i olika former av missbruk. Män dör också i genomsnitt cirka fyra år tidigare än kvinnor.
Få skulle påstå att dessa överrisker och observationer bara beror på mäns gener.
Hur passar dessa observationer in in i den genusvetenskapliga maktanalysen?
Och vad tycker du är rimligt i dessa fall?
1: Att kvinnor ger ifrån sig lite av sina privilegier?
2: Tycka denna form av ojämställdhet är ok, eftersom den visserligen drabbar individer men individer i en annars privilegierad grupp
3: Underkänna den genusvetenskapliga forskningens premisser.
Om man gillar vetenskap och empiri är det ju omöjligt att inte hålla med denna man. Han har ju rätt.