Tag Archive | Genus

Kön som social konstruktion (igen).

Mot bättre vetande gav jag mig in i en långdragen diskussion om könsdysfori. Igen. Så dök det upp en fråga i tråden och eftersom jag redan är inbegripen i en snudd på meningslös debatt om lidande i en annan del av tråden så väljer jag att skriva om frågan här.

Alltså.

dysfori

För det första: det är lustigt hur kön, även medicinskt, ska leda till så otroligt mycket märkliga diskussioner, gränsande till ifrågasättande. Könsdysfori är en medicinsk diagnos som går att ställa efter utredning, precis som vilka andra medicinska diagnoser som helst.

För det andra: kön som social konstruktion är att betrakta som en vetenskaplig förklaringsmodell snarare än ett mediciniskt faktum. Könsdysfori och kön som social konstruktion rör sig alltså på två helt skilda plan och ska inte mötas eller jämföras.

Däremot: Kön som en social konstruktion är en otroligt viktig tanke om man ställer den i kontrast till äldre forsknings syn på kön som alltid medfött och framförallt de egenskaper en människa har som formade av könstillhörighet. I dag vet vi att kön är betydligt mer än bara biologi – att kön även skapas i sociala sammanhang. Vi fostras och socialiseras in i kön och hur vi uttrycker kön varierar över tid och med olika kulturer. Kön är väldigt komplext och inte alls så enkelt som snopp-pojke, snippa-flicka låter påskina. Det är heller inte så enkelt som att fler möjliga sociala konstruktioner av kön tar bort behovet av könskorrigering.

Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt är det inte alls svårt att se att det är fullt möjligt att kön kan vara en social konstruktion och att det ändå kan finnas könsdysfori.

Se på pengar. Pengar är egentligen en social konstruktion – det är någonting vi människor har hittat på. Trots det är pengar allmänt accepterat och är man utan så är man inte det minsta hjälpt av att folk påpekar att det bara är en social konstruktion för man är ganska fucked i alla fall. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är flummigt eller svårgreppbart. Tvärtom kan det vara högst påtagligt, och dessutom påverka hur vi lever våra liv även om vi skulle önska att det inte gjorde det. Ja, och pengar finns i rent fysisk form, men dess värde, gångbarhet och vårt förhållningssätt till det kan förstås skifta. Precis som kön.

Förutfattade meningar

Det kanske är avhandlingsstress eller sånna där hormoner som gör kvinnfolk oregerliga eller whatever, men det finns en hel massa saker som stör mig just nu. Som i morse när en kompis till en kompis kommenterat att muslimerna minsann måste reformera islam och man bah ”jahadu, vilken del av islam menar du då”?. Islam har de senaste 1300 åren varit splittrat i två stora fraktioner – sunni och shia – men det finns en myriad av andra variationer (Assad tillhör till exempel inte samma del av islam som majoritetsbefolkningen i Syrien). Folk som talar slentrianmässigt om hur islam måste reformeras brukar vara av den sorten som anser att bästa reformeringen av en religion är att man slutar tro på Gud i den.

Sånt kan störa mig skitmycket, och det har inte ens någonting att göra med att jag bor tillsammans med en troende muslim utan om den världsfrånvända uppfattningen att om alla bara tänkte som en västerländsk man så skulle allt vara prima.

tumblr_inline_nppc1lH0Tq1sztbua_500

Men mest av allt stör jag mig på att folk knatar runt med sina förutfattade meningar om världens beskaffenhet och förutsätter att de har rätt. De låter sig inte utmanas, förändras, tänka nytt, utan sätter fingrarna i öronen och hävdar att alla som har andra erfarenheter än deras har fel eller är undantag som bekräftar regeln. Hela tiden.

Ta en sådan sak som att alla stora tänkare varit män baserat bland annat på texter producerade av anonyma skrivare genom århundradena. Vi förutsätter att de var skrivna av män eftersom kvinnor inte skrev eftersom alla stora tänkare var män vilket bekräftas av alla anonyma texter som måste ha skrivits av män.

Nedan är en illustratör och en skrivare – man och kvinna – som presenterar sitt färdiga manuskript inför jungfru Maria. Låt vara att den heliga jungfrun inte ser särskilt extatisk ut över vad paret åstadkommit (och dessutom ger hennes uppsyn mig obehagliga vibbar av hur min avhandling kommer att emottas) men vi har ändå en kvinnlig skrivare. Och de kvinnliga skrivarna var ganska många. De kvinnliga stora tänkarna var ganska många. Vi vet det nu, när vi inte förutsätter att de allihopa var män. Vi människor är så satans snabba med att kategorisera att vi alltför lätt glömmer hur komplex världen är. Om vi någonsin ska lära oss att förstå mer om varandra och oss själva så måste vi vara öppna inför att kasta våra kategoriseringar åt skogen.

Kuvahaun tulos haulle nuns’ priests’ tales: gender, authority, and apologetics in the medieval monastery, c. 400-1200

Från Guta-Sintram Codex (ca 1154).

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

Feminister och snökaos

Det är med viss förtjusning jag följt diskussionen i Sverige om snöröjningen. Alltså. Jag har ju själv tidigare fått erfara att ”feminism” och/eller ”genus” och/eller ”jämställdhet” har en tendens att få folk att gå absolut bat shit crazy över saker som kanske inte alltid är så kontroversiella, men snöröjningen tar nog ändå priset.

Kuvahaun tulos haulle drama queen winner gif

För några år sedan gjorde man test med vad som av någon anledning kom att kallas ”feministisk snöröjning” eller ”genusplogning”. Det handlar inte om att feminister ska ploga utan var en idé som föddes i Karlskoga när man på allvar började analysera hur man prioriterade kring plogningen.

”Den ansvarige gatuchefen för snöröjningen på kommunens mark gjorde en snabb analys och kunde snart konstatera att ringleder och bilvägar röjdes först, ofta sent om nätterna när vägarna främst nyttjades av några långtradare. Sist av allt röjdes gång- och cykelvägar.

[…]

Forskning visar att det är långt vanligare att män kör bil liksom att kvinnor oftare går, cyklar eller följer med som passagerare i bilen eller tar sig fram kollektivt. Ensamstående kvinnor med barn och singelkvinnor står för den högsta andelen gång- och cykelresor av alla grupper.”

Att alltid prioritera ringleder och bilvägar först, och cykel- och gångvägar sist, är det samma som att prioritera de färdvägar där främst män rör sig. Och alla dem som nu automatiskt bah ”mäh det går ju inte att ta sig fram med bil om det inte är plogat så man måste ploga bilvägarna först”: ta en barnvagn, sätt en påbylsad ettåring i den, ta med dig en trotsig treåring på en pulka och gå en kilometer på en oplogad gångväg till ett dagis – sedan kan vi prata.

Poängen är att det inte finns någon gudagiven rätt prioritering. Det är jävligt för den som är fast i snön, oavsett vem det är. Genom att omprioritera plogningen gör man så att jävligheten blir lite mer jämnt fördelad och så att även de som inte rör sig med bil har en bättre chans att komma fram till sina arbetsplatser och dagis och whatevs. Dessutom (och det här är kanske det viktigaste) så gjorde omprioriteringen i Karlskoga att det var samma entreprenör som var ansvarig för både smått och stort – för helheten. (Kuriosa: I Stockholm har man elva olika entreprenörer.)

Så när Stockholm förra veckan stod fullkomligt lamslaget dränkt i seklets (på riktigt alltså) värsta snöoväder så är det första som folk gör att skylla på feministisk plogning för varför missa en sådan chans. Aftonbladets ledarkrönikör menar att ”den feministiska snöröjningen” inte har ”funkat i Stockholm”, skyller på den ”rödgrönrosa majoriteten” och menar att nu är det dags att återvända till att ”sanda, ploga och forsla bort bilar”. Oppositionsborgarrådet Cecilia Brink säger till SVT att ”snöröjningen så här långt är under all kritik” och att ”den jämställda snöröjningen” inte har fungerat. På Fria Tider meddelar man att ”feministisk snöröjning hotar Stockholm” och på Avpixlat att det är en ”flopp”.

Grejen är bara att man under förra veckan inte tillämpade genusplogning. Gång-och cykelvägarna som borde prioriteras vid en sådan modell fick vänta (och ortopediska mottagningen är överfull…) och det fanns inga glada kvinnor som enkelt kunde ta sig fram för att feministerna har tagit över plogandet. Inte heller var det feministernas fel att plogningen inte fungerade. Det kan däremot ha berott lite på att det kom helt satans mycket snö på väldigt kort tid och att Stockholm är en miljonstad. Ja, och så beror det på att man inte längre får ha daglönare som kan rycka in på kort varsel och få pengar i handen och att det är för dyrt med en konstant beredskap för den sortens snömassor som kom.

https://66.media.tumblr.com/c8eda79a197972db98b4e89f93a2feb8/tumblr_nyyadtqi7B1todjipo1_500.gif

Feminister som manar fram snö.

Vad den nya forskningen visar om Barbie och unga flickors självbild

På Expressens Omtalat skrevs det under rubriken ”Nya forskningen slår fast: Barbie förstör unga tjejers självbild” så här:

En ny studie, publicerad i septembernumret av tidningen Body Image, visar att tjejer får en sämre självbild genom att leka med de populära dockorna.

Studien kollade på tjejer i åldern sex till åtta år. I den ena gruppen lekte tjejerna med de traditionella Barbie dockorna, medan den andra gruppen roade sig med den lite kurvigare Tracy–dockan (inspirerad från Tracy Turnblad i filmen Hairspray).

Resultatet är kanske inte särskilt förvånande. Jämfört med tjejerna som lekt med Tracy–dockan, var gruppen som lekt med den traditionella Barbie–dockan mer missnöjda med sin egen kropp efter studien. Oavsett om dockorna varit fullt påklädda eller burit bikini när flickorna lekt med dem så blev resultatet detsamma.

Och vi gör ju så ibland att jag tittar lite forskning som det refereras till i media och rättar några påståenden här och där. Oftast så handlar det om forskning som ”bevisar” biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men jag kunde faktiskt inte låta bli den här studien.

För i den här studien så har man samma problem som i nästan alla liknande enskilda studier, nämligen att urvalet är yttepyttelitet. Det rör sig alltså om en studie av 112 tjejer i åldern sex till åtta. Om vi fördelar det antalet jämt mellan sex år, sju år och åtta år så blir det föga övertygande 37 tjejer i varje åldersgrupp.

Det här är alltså inte på något vis ny forskning som ”slår fast” någonting. Problemet här är i vanlig ordning media som, och ursäkta om jag låter hård, inte kan rapportera om vetenskap. Jag antar att Expressens artikelförfattare har läst hela studien, men egentligen hade hen inte behövt göra mer än läsa abstraktet för att se vad studien kommer fram till:

”Playing with unrealistically thin dolls may encourage motivation for a thinner shape in young girls.”

När man läser studien står det direkt klart att det är jäkla synd att det ska rapporteras med braskande, felaktiga rubriker för studien i sig är mycket läsvärd. Se till exempel på det här från introduktionen (jag har tagit bort referenserna för att göra det mer lättläst):

”The media is a transmitter of the sociocultural thin body ideal that exposes women and young girls to images of extremely thin figures, a look that is unattainable for the average woman. The average female body portrayed in the media is between 13% and 19% below the expected weight for women. The achievement of this socially accepted body type is associated with happiness and acceptance. However, when the ideal body shape cannot be attained, dissatisfaction with one’s own body may be the result.”

De skriver också om farorna med att inte vara nöjd med sin kropp, om hur barn som är överviktiga stigmatiseras och hur unga flickor i tidig ålder internaliserar det omöjligt smala idealet. Angående deras metod skriver de så här:

”The BES contains statements related to happiness about appearance, aspirations to be thinner, and comfort in one’s skin. For example, “I like what I see when I look in the mirror,” “I wish I were thinner,” and “I think I have a good body.” The interviewer read 20 statements, and in response to each statement, the participants circled “yes” or “no” depending on whether or not she agreed with the statement. Participants circled their answers on laminated papers. This test was administered after doll exposure.”

Hur missnöjda flickorna i studien sedan var med sina kroppar räknades också ut med hjälp av att barnen fick peka ut hur de tyckte att de såg ut av en uppsättning silhoutter från väldigt smal till väldigt överviktig. Därefter frågade man hur de skulle vilja se ut och jämförde hur långt ifrån varandra de här figurerna var. Det här gjordes både före och efter tre minuters lektid med en specifik docka. Frågetestet som visade att flickor som lekte med Barbie hade lägre självkänsla gjordes dock bara efter lekstunden:

”Girls who played with Barbie™ had lower body self-esteem than girls who played with fuller figured Tracy™ dolls. Because we did not measure body self-esteem before and after doll exposure, we cannot rule out the possibility that girls randomized to the Barbie™ conditions had lower body self-esteem at the start of the experiment.”

Såatteh.

Jag kan erkänna att jag är rätt tveksam. Jag har ju själv en åttaårig flicka som gärna leker med Barbie och för det första skulle hon säkert inte förstå vitsen med de där frågorna och för det andra är jag helt övertygad om att man måste göra djupare studier för att på allvar förstå hur Barbie påverkar. Faktorer som torde vara relevanta är ju till exempel hur mycket barnet leker med Barbie hemma och framförallt föräldrarnas inställning till dockan.

Summa summarum är att den här studien i sig inte egentligen visar särskilt mycket alls. Det finns, tycker jag, alltför många saker kvar att utreda och framförallt är urvalet av deltagare på tok för litet.

Men, nota bene! Det här är inte den första studien i sitt slag och även om den inte kan slå fast någonting så är den en del av ett stort pussel som utan tvekan visar att alla de omöjligt smala kvinnokroppar som små flickor exponeras för påverkar deras självkänsla och hur nöjda de är med sina egna kroppar. Vilka dockor de leker med är en del av det här stora pusslet, men kan inte i sig själv sägas vara vad som förstör unga flickors självbild.

Om lekar med Barbie vore så fasansfullt farligt att det allena kunde förstöra en ung flickas självbild vill jag inte ens veta vad som händer med dem som hellre leker med My Little Pony…

Eller jo. Det vill jag. För satans vad mycket coolt det finns!

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Att tvätta sin smutsbyk i offentligheten

Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.

Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.

Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.

Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.

Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.

Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.

Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.

Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.

Så kan vi inte ha det.

Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.