Tag Archive | Genus

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.

Det måste ju inte vara unisexkläder

Anna Boussard skrev ett sanslöst uppmärksammat blogginlägg om kläder uppdelade efter kön på HM. Främst handlar det om texten på trycken på tröjor, där det som är riktat till pojkar handlar om att vara framtiden och ta för sig, men flickorna ska le och vara trevliga.

Jag gillar egentligen Batgirltröjan, men kan inte för mitt liv förstå varför det måste vara Batgirl istället för Batman. För att en tjej inte kan skylla på Batman? Huh? ALLA kan skylla på Batman. Och alla kan vara Batman. (bild från Annas blogg)

Jag håller fullkomligt med om att det här är väldigt problematiskt. Dessutom känns det – för mig som konsument – förlegat och trist. Sånt vill jag helst inte köpa till mina barn.

Med det sagt så tycker jag inte alls att man hela tiden måste ställa könsnormativa kläder mot unisexkläder. Bara för att man inte vill uppmuntra skadliga normer behöver ju inte det enda alternativet vara helt könlöst. Om ni förstår hur jag menar. Alltså: När barnen kommer upp i en viss ålder så vill de gärna ha kläder som speglar det kön de känner sig som. Könet är ju ändå för de allra flesta en väldigt viktig del av identiteten och därför blir också kläderna i förlängningen en del av hur man uttrycker den identiteten.

Jag har alltså i princip ingenting emot könade kläder för lite större barn. Allteftersom barnen blir äldre ser jag deras behov av just sådana kläder.

Nej, mitt problem med hela den här grejen är hur man väljer att köna kläderna för det finns en myriad olika sätt att göra det. Där är de tryck som Boussard tar upp en jätteviktig del, eftersom de väldigt konkret bidrar till att upprätthålla destruktiva mönster. En annan sak som kan driva mig fullkomligt vansinnig är att kläder för flickor är så satans tajta och små i storlekarna. Mina barn drar i princip samma storlek fast de har två års åldersskillnad. Oavsett om man väljer att köna kläderna med färger och mönster (eller passform, där i tioårsåldern börjar det trots allt för en del behövas skillnader i form) så måste funktionen av kläderna vara barnanpassad.

Jag har ingenting emot att köpa rosa och volanger till Tilda, men jag vill att hon ska kunna dansa och springa och klättra och sitta uppkrupen och läsa i de kläderna. Tajta, små kläder som inte är anpassade för fysisk aktivitet, med tryck om hur man ska le och vara trevlig, formar passiva unga kvinnor som tror att deras syfte här i livet är att vara tillmötesgående och snälla medan de unga männen går ut och skapar framtiden. Det är inte okej någonstans.

Det går riktigt bra att göra flickiga eller pojkiga kläder (vad det nu är) utan att dra in de delar av kvinnlighet eller manlighet som är direkt skadliga. Dessutom tror jag att väldigt få skulle klaga över en sån här på en pojke:

Kuvahaun tulos haulle cute clothes for boys

Förövrigt är det nästintill omöjligt att hitta kläder för pojkar med tryck som inte handlar om att a) vara en kvinnotjusare, b) ta över världen eller c) supa. Inte direkt de mest uppbyggande aspekterna av manligheten.

Att göra sådana kläder som HM gjort och som Boussard med andra har kritiserat känns slentrianmässigt könat och oinspirerat. Det går att göra så mycket bättre.

Utan att på något vis göra anspråk på att driva en modeblogg (gud bevare oss alla) så kommer här några exempel på sånt jag gillar, som inte är unisex men ändå inte lika bajs som ”flickor måste le”:

"last winter outfits I'm doing. Spring, roll up!" by maulanayoung ❤ liked on Polyvore

Förutsatt att byxorna är stretchiga.

 

Cute clothes for teens/juniors - clothing, summer, for women, cool, spring, anthropologie clothes *ad

Skulle gärna ha det här.

 

 

https://i.pinimg.com/originals/fe/59/4b/fe594b1d97eb71ac459ba966a24920ef.jpg

Jag kan inte mycket om mode men jag vet att man inte kan gå fel med drakar.

Kön som social konstruktion (igen).

Mot bättre vetande gav jag mig in i en långdragen diskussion om könsdysfori. Igen. Så dök det upp en fråga i tråden och eftersom jag redan är inbegripen i en snudd på meningslös debatt om lidande i en annan del av tråden så väljer jag att skriva om frågan här.

Alltså.

dysfori

För det första: det är lustigt hur kön, även medicinskt, ska leda till så otroligt mycket märkliga diskussioner, gränsande till ifrågasättande. Könsdysfori är en medicinsk diagnos som går att ställa efter utredning, precis som vilka andra medicinska diagnoser som helst.

För det andra: kön som social konstruktion är att betrakta som en vetenskaplig förklaringsmodell snarare än ett mediciniskt faktum. Könsdysfori och kön som social konstruktion rör sig alltså på två helt skilda plan och ska inte mötas eller jämföras.

Däremot: Kön som en social konstruktion är en otroligt viktig tanke om man ställer den i kontrast till äldre forsknings syn på kön som alltid medfött och framförallt de egenskaper en människa har som formade av könstillhörighet. I dag vet vi att kön är betydligt mer än bara biologi – att kön även skapas i sociala sammanhang. Vi fostras och socialiseras in i kön och hur vi uttrycker kön varierar över tid och med olika kulturer. Kön är väldigt komplext och inte alls så enkelt som snopp-pojke, snippa-flicka låter påskina. Det är heller inte så enkelt som att fler möjliga sociala konstruktioner av kön tar bort behovet av könskorrigering.

Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt är det inte alls svårt att se att det är fullt möjligt att kön kan vara en social konstruktion och att det ändå kan finnas könsdysfori.

Se på pengar. Pengar är egentligen en social konstruktion – det är någonting vi människor har hittat på. Trots det är pengar allmänt accepterat och är man utan så är man inte det minsta hjälpt av att folk påpekar att det bara är en social konstruktion för man är ganska fucked i alla fall. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är flummigt eller svårgreppbart. Tvärtom kan det vara högst påtagligt, och dessutom påverka hur vi lever våra liv även om vi skulle önska att det inte gjorde det. Ja, och pengar finns i rent fysisk form, men dess värde, gångbarhet och vårt förhållningssätt till det kan förstås skifta. Precis som kön.

Förutfattade meningar

Det kanske är avhandlingsstress eller sånna där hormoner som gör kvinnfolk oregerliga eller whatever, men det finns en hel massa saker som stör mig just nu. Som i morse när en kompis till en kompis kommenterat att muslimerna minsann måste reformera islam och man bah ”jahadu, vilken del av islam menar du då”?. Islam har de senaste 1300 åren varit splittrat i två stora fraktioner – sunni och shia – men det finns en myriad av andra variationer (Assad tillhör till exempel inte samma del av islam som majoritetsbefolkningen i Syrien). Folk som talar slentrianmässigt om hur islam måste reformeras brukar vara av den sorten som anser att bästa reformeringen av en religion är att man slutar tro på Gud i den.

Sånt kan störa mig skitmycket, och det har inte ens någonting att göra med att jag bor tillsammans med en troende muslim utan om den världsfrånvända uppfattningen att om alla bara tänkte som en västerländsk man så skulle allt vara prima.

tumblr_inline_nppc1lH0Tq1sztbua_500

Men mest av allt stör jag mig på att folk knatar runt med sina förutfattade meningar om världens beskaffenhet och förutsätter att de har rätt. De låter sig inte utmanas, förändras, tänka nytt, utan sätter fingrarna i öronen och hävdar att alla som har andra erfarenheter än deras har fel eller är undantag som bekräftar regeln. Hela tiden.

Ta en sådan sak som att alla stora tänkare varit män baserat bland annat på texter producerade av anonyma skrivare genom århundradena. Vi förutsätter att de var skrivna av män eftersom kvinnor inte skrev eftersom alla stora tänkare var män vilket bekräftas av alla anonyma texter som måste ha skrivits av män.

Nedan är en illustratör och en skrivare – man och kvinna – som presenterar sitt färdiga manuskript inför jungfru Maria. Låt vara att den heliga jungfrun inte ser särskilt extatisk ut över vad paret åstadkommit (och dessutom ger hennes uppsyn mig obehagliga vibbar av hur min avhandling kommer att emottas) men vi har ändå en kvinnlig skrivare. Och de kvinnliga skrivarna var ganska många. De kvinnliga stora tänkarna var ganska många. Vi vet det nu, när vi inte förutsätter att de allihopa var män. Vi människor är så satans snabba med att kategorisera att vi alltför lätt glömmer hur komplex världen är. Om vi någonsin ska lära oss att förstå mer om varandra och oss själva så måste vi vara öppna inför att kasta våra kategoriseringar åt skogen.

Kuvahaun tulos haulle nuns’ priests’ tales: gender, authority, and apologetics in the medieval monastery, c. 400-1200

Från Guta-Sintram Codex (ca 1154).

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

Feminister och snökaos

Det är med viss förtjusning jag följt diskussionen i Sverige om snöröjningen. Alltså. Jag har ju själv tidigare fått erfara att ”feminism” och/eller ”genus” och/eller ”jämställdhet” har en tendens att få folk att gå absolut bat shit crazy över saker som kanske inte alltid är så kontroversiella, men snöröjningen tar nog ändå priset.

Kuvahaun tulos haulle drama queen winner gif

För några år sedan gjorde man test med vad som av någon anledning kom att kallas ”feministisk snöröjning” eller ”genusplogning”. Det handlar inte om att feminister ska ploga utan var en idé som föddes i Karlskoga när man på allvar började analysera hur man prioriterade kring plogningen.

”Den ansvarige gatuchefen för snöröjningen på kommunens mark gjorde en snabb analys och kunde snart konstatera att ringleder och bilvägar röjdes först, ofta sent om nätterna när vägarna främst nyttjades av några långtradare. Sist av allt röjdes gång- och cykelvägar.

[…]

Forskning visar att det är långt vanligare att män kör bil liksom att kvinnor oftare går, cyklar eller följer med som passagerare i bilen eller tar sig fram kollektivt. Ensamstående kvinnor med barn och singelkvinnor står för den högsta andelen gång- och cykelresor av alla grupper.”

Att alltid prioritera ringleder och bilvägar först, och cykel- och gångvägar sist, är det samma som att prioritera de färdvägar där främst män rör sig. Och alla dem som nu automatiskt bah ”mäh det går ju inte att ta sig fram med bil om det inte är plogat så man måste ploga bilvägarna först”: ta en barnvagn, sätt en påbylsad ettåring i den, ta med dig en trotsig treåring på en pulka och gå en kilometer på en oplogad gångväg till ett dagis – sedan kan vi prata.

Poängen är att det inte finns någon gudagiven rätt prioritering. Det är jävligt för den som är fast i snön, oavsett vem det är. Genom att omprioritera plogningen gör man så att jävligheten blir lite mer jämnt fördelad och så att även de som inte rör sig med bil har en bättre chans att komma fram till sina arbetsplatser och dagis och whatevs. Dessutom (och det här är kanske det viktigaste) så gjorde omprioriteringen i Karlskoga att det var samma entreprenör som var ansvarig för både smått och stort – för helheten. (Kuriosa: I Stockholm har man elva olika entreprenörer.)

Så när Stockholm förra veckan stod fullkomligt lamslaget dränkt i seklets (på riktigt alltså) värsta snöoväder så är det första som folk gör att skylla på feministisk plogning för varför missa en sådan chans. Aftonbladets ledarkrönikör menar att ”den feministiska snöröjningen” inte har ”funkat i Stockholm”, skyller på den ”rödgrönrosa majoriteten” och menar att nu är det dags att återvända till att ”sanda, ploga och forsla bort bilar”. Oppositionsborgarrådet Cecilia Brink säger till SVT att ”snöröjningen så här långt är under all kritik” och att ”den jämställda snöröjningen” inte har fungerat. På Fria Tider meddelar man att ”feministisk snöröjning hotar Stockholm” och på Avpixlat att det är en ”flopp”.

Grejen är bara att man under förra veckan inte tillämpade genusplogning. Gång-och cykelvägarna som borde prioriteras vid en sådan modell fick vänta (och ortopediska mottagningen är överfull…) och det fanns inga glada kvinnor som enkelt kunde ta sig fram för att feministerna har tagit över plogandet. Inte heller var det feministernas fel att plogningen inte fungerade. Det kan däremot ha berott lite på att det kom helt satans mycket snö på väldigt kort tid och att Stockholm är en miljonstad. Ja, och så beror det på att man inte längre får ha daglönare som kan rycka in på kort varsel och få pengar i handen och att det är för dyrt med en konstant beredskap för den sortens snömassor som kom.

https://66.media.tumblr.com/c8eda79a197972db98b4e89f93a2feb8/tumblr_nyyadtqi7B1todjipo1_500.gif

Feminister som manar fram snö.