Etikettarkiv | Genus

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Om varför jag inte kan ta Eberhard på allvar

Jag sitter och tragglar mig igenom David Eberhards nya bok, Det stora könsexperimentet. Det går sisådär, eftersom jag får raseriutbrott ungefär varannan sida och måste lägga ifrån mig boken, andas lugnt, klappa katterna, pussa bebisen och göra en till kopp kaffe innan jag kan fortsätta. På sida 13 når jag till vad som är kärnan i varför jag helt enkelt inte kan ta hans bok på allvar. Dels svänger han sig med synnerligen löst grundade historiska argument om hur det var på ”den grymma medeltiden” och sånt kan ju få vilken medeltidshistoriker som helst att bara eye roll out left och ge upp. Hans poäng där är i alla fall att vi i dag lever i ett mindre våldsamt samhälle för att både män och kvinnor har tagit oss i den riktningen, trots att vi är biologiskt olika.

Ta en liten stund och fundera över den slutsatsen.

Nämen, verkligen. Gör det.

Ok?

Ok.

Jag vet. Jag kände ingenting särskilt inför den slutsatsen heller. Även om den givetvis är förenklad och generaliserande så är den ju… i brist på ett bättre ord; självklar.

Men Eberhard fortsätter:

”I dagens genuscertifierade samhälle är det en beskrivning som känns rätt provocerande. Det tycks vara allt fler människor som istället menar att den enda vägen till sann jämställdhet är total likhet. Den offentliga diskussionen idag handlar väldigt mycket om strukturer och diffusa kulturella miljöfaktorer som man ser som orsaker till alla orättvisor mellan könen. Lösningen målas upp som att den enda vägen är att männen ska förstå sin patologiska del i hur detta uppkommit och därmed bättra sig. En raljant tolkning vore att säga att männen bara ska bli mer som kvinnorna.”

Bildresultat för eyeroll gif

Han tar alltså ett påstående som i princip alla skulle hålla med om och ställer upp det som om det vore något provocerande, något som man inte riktigt får säga. Sedan beskriver han vad den stora gruppen tyckare han just uppfunnit också tycker, hittar på en lösning som ingen har föreslagit och känner sig sedan nödd att göra en raljerande tolkning av sin egen tramsiga halmgubbe.

Man vet ju inte ens vad man ska börja med liksom. Om man vill vara seriös i jämställdhetsdebatten kan det ju löna sig att börja med att inte ha sina egenhändigt fabricerade raljerande tolkningar som utgångspunkt för fortsatta diskussioner.

Nej. Tanken att det är män och kvinnor tillsammans som gjort vårt samhälle mindre våldsamt är inte provocerande.

Nej. Ingen tycker att vägen till jämställdhet är total likhet, om man inte med likhet menar lika rättigheter. Hela poängen med genusmedvetenhet är ju för i hela helvete att uppmärksamma olikheter och låta alla vara sig själva.

Jo. Det ÄR strukturer och (inte alls diffusa) miljöfaktorer som ligger till grund för de orättvisor som finns kvar mellan könen. Forskning visar ju det gång på gång. Även om man skulle tänka sig att roten till något har en biologisk förklaring så duger inte det. Om vi låtsas att kvinnor väljer en viss sorts jobb för att de är biologiskt mer lämpade för den sortens jobb så är det fortfarande strukturer som gör att vi värderar de jobben lägre. Varför är det meriterande att ha gjort värnplikt, men inte att ha varit föräldraledig? Varför får en vaktmästare högre lön än en barnsköterska? Inte på grund av biologi i alla fall.

Njae. Män måste förstå sin del, precis som kvinnor måste förstå sin del och alla däremellan sin del. När det gäller vissa specifika saker, som mäns våld mot kvinnor (oho, don’t get me started kring alla felslut han gör kring det uttrycket…) måste män ta större ansvar för sin del. Forskning visar det också. Kvinnor gör förövrigt redan allt som står i deras makt för att inte bli utsatta för våld så atteh. Vi gör vår del redan.

Kaffe hörrni. Mer. Nu.

 

 

Fotbollstjejer

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Kontinuiteten i #metoo

En vän disputerade i lördags, och på disputationsfesten satt jag bredvid Ebba Witt-Brattström. Vi talade bland annat om skilsmässor och exmän, och inte alldeles oväntat om feminism och barn och doktorer. Vi talade också lite om #metoo och transkvinnor. Det är en debatt som hon har varit betydligt mer involverad i än vad jag har några som helst intentioner att någonsin bli och jag medger glatt att jag verkligen inte har läst alla turerna i den härvan. Vad jag väldigt lösryckt har förstått är det en följetong till den eviga diskussionen om feministers stora vilja att diskutera ”bara kvinnor” och transkvinnors rätt att bli inkluderade i detta systerskap. Jag kan mycket väl ha fel här, för som sagt; inte läst allt.

Även om min utgångspunkt skiljer sig en smula från Witt-Brattströms och jag anser att transkvinnor är lika mycket kvinnor som andra kvinnor och därmed per default ska inkluderas jämbördigt i #metoo (och här kastar jag in en brasklapp för att hon kanske egentligen anser något annat och att jag tolkade fel!) är det en smula komplicerat vad gäller #metoo. Vad kampanjen med all tydlighet visat är ju att det ingalunda är ett kvinnoproblem i bemärkelsen att det är någonting som vuxna kvinnor utsätts för. Det händer den som föds i en kvinnokropp och börjar ofta redan i tidig skolålder på grund av denna kvinnokropp. Det är alltså inte kopplat till ett uppvaknade som kvinna, eller till att känna sig som kvinna – utan till kroppen och till hur samhället har kategoriserat en. Därför finns det här en mycket betydelsefull dimension av kontinuitet och invanda mönster som den som är född i en kvinnokropp och identifierar sig som kvinna kommer att uppleva på ett särskilt sätt eftersom nästan alla av oss har levt med dessa övergrepp ungefär alltid.

I just #metoo så tror jag att den dimensionen är en av de viktigaste, för att vi ska kunna förstå storleken på problemet. #metoo riskerar annars att bli något som handlar om arbetsplatser eller, ännu värre, krogen, när det också handlar om mycket unga flickor, släktmiddagar och skolor.

Med det sagt är jag också övertygad om att det finns ovanligt mycket att lära sig av de särskilda erfarenheter den som gjort en könskorrigering har av övergrepp. Det ena utesluter ju egentligen inte det andra, tänker jag.

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Så försöker ytterligare en helylle svensk man lägga skulden på något annat

Hörrni, jag hade fel. Elisabet Höglund hade inte alls satt ett lågvattenmärke med sin kolumn för sedan kom Ivar Arpi och bah ”hold my beer” och producerade följande.

arpi1

arpi2

Och här har jag suttit en stund och funderat över var jag ska börja någonstans för det är trots allt sällan man stöter på en text som är så vetenskapligt upplagd och samtidigt som frånkopplad allt vad vetenskaplighet är. Men om vi börjar någonstans i mitten, där Arpi skriver att ”[a]nledningen till att sexuella övegrepp inte slutar ske beror på biologiska skillnader i mäns och kvinnors seuxalitet”. Vi bortser ifrån den lingvistiska vurpan och koncentrerar oss på hans slutsats och tillika utgångspunkt: att sexuella övergrepp har en biologisk förklaring. Det finns inte forskning som understöder det. Det är, i brist på mer nyanserade ord, lögn. Här i Finland skulle vi kalla det för ett argument draget ur röven.

Anledningen till att mäns sexuella övergrepp mot kvinnor är ett globalt problem är att män världen över kommer undan med det. Att de sexuella övergreppens karaktär skiljer sig mellan olika kulturområden är en stark indikator, eftersom män kommer undan med olika saker. Som Arpi påpekar är det inte på något vis socialt accepterat i Sverige att ”misshandla en tjej som ratar en” eller att våldta någon. Tvärtom har ju Sverige bland de striktaste lagarna mot sådant.

Men sedan gör han en otroligt märklig jämförelse med att stockholmare ofta går mot rött och det därför är en del av den svenska kulturen (som om det inte fanns ett Sverige bortom Stockholm, men fine) men att de inte kör mot rött och det följaktligen inte är del av kulturen. På så vis vill han liksom visa att seuxuella övergrepp ingalunda är en del av den svenska kulturen eftersom det inte är allmänt accepterat.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Var i hela helvete var Arpi när Facebook flödade över av #metoo, huh? Ser han inte hur övegrepp mot kvinnor de facto är accepterat även i det gudomliga landet Sverige, med hans egen logik på grund av förekomst? Det är ju för fan just det som hela #metoo med skrämmande tydlighet visar; att kvinnor är utsatta i en så grotesk omfattning att det är ett system?!

Ok.

Förlåt.

Jag håller på och svär igen. Jag blir bara så jävla lack. Våldtäkter, misshandel och grova övegrepp är inte socialt accepterat i Sverige, men nyp i rumpan (läs för all del Höglund igen, den som inte tror att somliga menar att det är sånt som kvinnor får tåla), tafsningar, smekningar, ovälkomna komplimanger – allt sånt där händer oss hela tiden. Så ofta, och i så stor utsträckning att vi aldrig anmäler det. Varför skulle vi? Det är ju sånt som kvinnor helt enkelt får tåla.

Och det är klart att våldtäkter, misshandel och grova övegrepp liksom är värre, men de är och förblir en del av samma systematik. Skillnaden mellan tafsningar och försök till våldtäkt är väldigt flytande. Lägg sedan till att de flesta av oss har fått stå ut med det sedan skolan och att alltför många av oss råkar ut för det på arbetsplatsen. Hur tror Arpi att en sådan som Timell har kunnat få fortsätta? Det är inte första gången som klagomål läggs fram mot honom nu. Det var inte första gången som klagomål lades fram mot Harvey Weinstein nu heller. Det har pågått i många år redan, decennier för den sistnämnde. Varför? För att de skyddas. För att det accepteras.

Andra män ser och lär. Vet att det går att komma undan. Det värsta som kan hända om man går förbi och klämmer en kvinna på brösten är att hon blir förbannad. So what? Det värsta som kan hända om man följer efter någon en hel kväll och tjatar om hur snygg hon är är att man inte får ligga. So what? Kvinnans kväll är förstörd, men so fucking what?

Män gör det för att det inte blir några repressalier. De kommer undan med det. Så kan svenska män med glatt humör fortsätta med tafsningar, kommentarer och mindre övergrepp och så kan indiska män fortsätta att våldta sina fruar.

Lägst sjunker Arpi när han tycker att en bra lösning vore att ge nyanlända utbildning i sexuella rättigheter och skyldigheter. Som om problemet vore invandrare, trots att vi kvinnor nu på riktigt stått upp i tiotusental och sagt att vanliga svenska män är problemet.

Men nej. Arpi menar att det alltid kommer att finnas sexuella övergrepp där det finns män. Kom sedan för fan inte och klaga när kvinnor vill starta festivaler, klubbar, gym och liknande för bara kvinnor. Kom inte och klaga över att vi inte har förtroende för män. Apris text är bara en av många där svenska män försöker skylla ifrån sig. Biologi. Invandrare. Freaks. Åtminstone inte en vanlig svensk man.

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.