Tag Archive | Genus

Våga stå för att ni inte vill förändras, män.

Jag har en… bekant på min vänlista på Facebook som jag upplever har liksom tappat verklighetsförankringen. Jag har kvar honom för att jag helt enkelt är nyfiken på hur, ni vet, ”den andra sidan” resonerar. Tydligen är det där som de hederliga svenska männen finns.

På ett sätt tycker jag att det är otroligt fascinerande hur en enorm, global kampanj hos en del män (INTE ALLA MÄN!!!) kan bli en svensk, vänsterradikal fråga som inte berör dem alls. Det här med att det inte finns bevis, inte empiri, inte statistik trots att all statistik och forskning visar exakt samma sak i vetenskapliga termer som #metoo gör på ett populistiskt sätt: att mäns sexuella övertramp och trakasserier av kvinnor är ett verkligt enormt, strukturellt problem och att det inte är en ”särskild typ” av man som går att peka ut.

Man behöver ju inte tycka att det känns värt att ändra sitt eget beteende, eller ta åt sig, eller försöka hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe för den halvan av befolkningen som har det kämpigt med den här grejen, men det här totala förnekandet alltså. Jag fixar det inte. Det går ju inte ens diskutera med.

Säg att ni inte vill förändra er istället då, men försök inte backa det med ”fakta”. Jävla töntar.

Och även det här beteendet, att få (förvisso möjligen lös och svårtolkad) kritik och reagera med reptilhjärnan för att kunna fortsätta göra vad man själv vill känns så typiskt manligt. Det är precis den här reaktionen som skapar klimatet som sexuella trakasserier kan få frodas i. Ni vet, man sitter på en pub och en random typ kommer fram och lägger armen om en och vill att man ska komma med honom och man tackar nej. Man är artig, för det ska man ju vara så ingen blir sårad herregud, och när han då lägger handen på ens rumpa och tjatar ett tag så blir man lite mindre artig och säger att nu får han för fan ta och skärpa sig och han skrattar. Han skrattar, för han vet att det inte finns något man kan göra åt det, och sedan blir han lite förbannad för att man säger åt honom. Och medan man själv står där med rodnande kinder och önskar att det var lagligt att klippa till folk så hasar han vidare till nästa.

Empiri, vill de ha. Men tiotusentals vittnesmål räknas inte. För om de skulle räknas kanske det skulle finnas en anledning att försöka förändra sig lite.

Skit i det då. Men var åtminstone ärlig med det. Vetenskapen är inte på er sida.

 

Så försöker ytterligare en helylle svensk man lägga skulden på något annat

Hörrni, jag hade fel. Elisabet Höglund hade inte alls satt ett lågvattenmärke med sin kolumn för sedan kom Ivar Arpi och bah ”hold my beer” och producerade följande.

arpi1

arpi2

Och här har jag suttit en stund och funderat över var jag ska börja någonstans för det är trots allt sällan man stöter på en text som är så vetenskapligt upplagd och samtidigt som frånkopplad allt vad vetenskaplighet är. Men om vi börjar någonstans i mitten, där Arpi skriver att ”[a]nledningen till att sexuella övegrepp inte slutar ske beror på biologiska skillnader i mäns och kvinnors seuxalitet”. Vi bortser ifrån den lingvistiska vurpan och koncentrerar oss på hans slutsats och tillika utgångspunkt: att sexuella övergrepp har en biologisk förklaring. Det finns inte forskning som understöder det. Det är, i brist på mer nyanserade ord, lögn. Här i Finland skulle vi kalla det för ett argument draget ur röven.

Anledningen till att mäns sexuella övergrepp mot kvinnor är ett globalt problem är att män världen över kommer undan med det. Att de sexuella övergreppens karaktär skiljer sig mellan olika kulturområden är en stark indikator, eftersom män kommer undan med olika saker. Som Arpi påpekar är det inte på något vis socialt accepterat i Sverige att ”misshandla en tjej som ratar en” eller att våldta någon. Tvärtom har ju Sverige bland de striktaste lagarna mot sådant.

Men sedan gör han en otroligt märklig jämförelse med att stockholmare ofta går mot rött och det därför är en del av den svenska kulturen (som om det inte fanns ett Sverige bortom Stockholm, men fine) men att de inte kör mot rött och det följaktligen inte är del av kulturen. På så vis vill han liksom visa att seuxuella övergrepp ingalunda är en del av den svenska kulturen eftersom det inte är allmänt accepterat.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Var i hela helvete var Arpi när Facebook flödade över av #metoo, huh? Ser han inte hur övegrepp mot kvinnor de facto är accepterat även i det gudomliga landet Sverige, med hans egen logik på grund av förekomst? Det är ju för fan just det som hela #metoo med skrämmande tydlighet visar; att kvinnor är utsatta i en så grotesk omfattning att det är ett system?!

Ok.

Förlåt.

Jag håller på och svär igen. Jag blir bara så jävla lack. Våldtäkter, misshandel och grova övegrepp är inte socialt accepterat i Sverige, men nyp i rumpan (läs för all del Höglund igen, den som inte tror att somliga menar att det är sånt som kvinnor får tåla), tafsningar, smekningar, ovälkomna komplimanger – allt sånt där händer oss hela tiden. Så ofta, och i så stor utsträckning att vi aldrig anmäler det. Varför skulle vi? Det är ju sånt som kvinnor helt enkelt får tåla.

Och det är klart att våldtäkter, misshandel och grova övegrepp liksom är värre, men de är och förblir en del av samma systematik. Skillnaden mellan tafsningar och försök till våldtäkt är väldigt flytande. Lägg sedan till att de flesta av oss har fått stå ut med det sedan skolan och att alltför många av oss råkar ut för det på arbetsplatsen. Hur tror Arpi att en sådan som Timell har kunnat få fortsätta? Det är inte första gången som klagomål läggs fram mot honom nu. Det var inte första gången som klagomål lades fram mot Harvey Weinstein nu heller. Det har pågått i många år redan, decennier för den sistnämnde. Varför? För att de skyddas. För att det accepteras.

Andra män ser och lär. Vet att det går att komma undan. Det värsta som kan hända om man går förbi och klämmer en kvinna på brösten är att hon blir förbannad. So what? Det värsta som kan hända om man följer efter någon en hel kväll och tjatar om hur snygg hon är är att man inte får ligga. So what? Kvinnans kväll är förstörd, men so fucking what?

Män gör det för att det inte blir några repressalier. De kommer undan med det. Så kan svenska män med glatt humör fortsätta med tafsningar, kommentarer och mindre övergrepp och så kan indiska män fortsätta att våldta sina fruar.

Lägst sjunker Arpi när han tycker att en bra lösning vore att ge nyanlända utbildning i sexuella rättigheter och skyldigheter. Som om problemet vore invandrare, trots att vi kvinnor nu på riktigt stått upp i tiotusental och sagt att vanliga svenska män är problemet.

Men nej. Arpi menar att det alltid kommer att finnas sexuella övergrepp där det finns män. Kom sedan för fan inte och klaga när kvinnor vill starta festivaler, klubbar, gym och liknande för bara kvinnor. Kom inte och klaga över att vi inte har förtroende för män. Apris text är bara en av många där svenska män försöker skylla ifrån sig. Biologi. Invandrare. Freaks. Åtminstone inte en vanlig svensk man.

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.

Det måste ju inte vara unisexkläder

Anna Boussard skrev ett sanslöst uppmärksammat blogginlägg om kläder uppdelade efter kön på HM. Främst handlar det om texten på trycken på tröjor, där det som är riktat till pojkar handlar om att vara framtiden och ta för sig, men flickorna ska le och vara trevliga.

Jag gillar egentligen Batgirltröjan, men kan inte för mitt liv förstå varför det måste vara Batgirl istället för Batman. För att en tjej inte kan skylla på Batman? Huh? ALLA kan skylla på Batman. Och alla kan vara Batman. (bild från Annas blogg)

Jag håller fullkomligt med om att det här är väldigt problematiskt. Dessutom känns det – för mig som konsument – förlegat och trist. Sånt vill jag helst inte köpa till mina barn.

Med det sagt så tycker jag inte alls att man hela tiden måste ställa könsnormativa kläder mot unisexkläder. Bara för att man inte vill uppmuntra skadliga normer behöver ju inte det enda alternativet vara helt könlöst. Om ni förstår hur jag menar. Alltså: När barnen kommer upp i en viss ålder så vill de gärna ha kläder som speglar det kön de känner sig som. Könet är ju ändå för de allra flesta en väldigt viktig del av identiteten och därför blir också kläderna i förlängningen en del av hur man uttrycker den identiteten.

Jag har alltså i princip ingenting emot könade kläder för lite större barn. Allteftersom barnen blir äldre ser jag deras behov av just sådana kläder.

Nej, mitt problem med hela den här grejen är hur man väljer att köna kläderna för det finns en myriad olika sätt att göra det. Där är de tryck som Boussard tar upp en jätteviktig del, eftersom de väldigt konkret bidrar till att upprätthålla destruktiva mönster. En annan sak som kan driva mig fullkomligt vansinnig är att kläder för flickor är så satans tajta och små i storlekarna. Mina barn drar i princip samma storlek fast de har två års åldersskillnad. Oavsett om man väljer att köna kläderna med färger och mönster (eller passform, där i tioårsåldern börjar det trots allt för en del behövas skillnader i form) så måste funktionen av kläderna vara barnanpassad.

Jag har ingenting emot att köpa rosa och volanger till Tilda, men jag vill att hon ska kunna dansa och springa och klättra och sitta uppkrupen och läsa i de kläderna. Tajta, små kläder som inte är anpassade för fysisk aktivitet, med tryck om hur man ska le och vara trevlig, formar passiva unga kvinnor som tror att deras syfte här i livet är att vara tillmötesgående och snälla medan de unga männen går ut och skapar framtiden. Det är inte okej någonstans.

Det går riktigt bra att göra flickiga eller pojkiga kläder (vad det nu är) utan att dra in de delar av kvinnlighet eller manlighet som är direkt skadliga. Dessutom tror jag att väldigt få skulle klaga över en sån här på en pojke:

Kuvahaun tulos haulle cute clothes for boys

Förövrigt är det nästintill omöjligt att hitta kläder för pojkar med tryck som inte handlar om att a) vara en kvinnotjusare, b) ta över världen eller c) supa. Inte direkt de mest uppbyggande aspekterna av manligheten.

Att göra sådana kläder som HM gjort och som Boussard med andra har kritiserat känns slentrianmässigt könat och oinspirerat. Det går att göra så mycket bättre.

Utan att på något vis göra anspråk på att driva en modeblogg (gud bevare oss alla) så kommer här några exempel på sånt jag gillar, som inte är unisex men ändå inte lika bajs som ”flickor måste le”:

"last winter outfits I'm doing. Spring, roll up!" by maulanayoung ❤ liked on Polyvore

Förutsatt att byxorna är stretchiga.

 

Cute clothes for teens/juniors - clothing, summer, for women, cool, spring, anthropologie clothes *ad

Skulle gärna ha det här.

 

 

https://i.pinimg.com/originals/fe/59/4b/fe594b1d97eb71ac459ba966a24920ef.jpg

Jag kan inte mycket om mode men jag vet att man inte kan gå fel med drakar.

Kön som social konstruktion (igen).

Mot bättre vetande gav jag mig in i en långdragen diskussion om könsdysfori. Igen. Så dök det upp en fråga i tråden och eftersom jag redan är inbegripen i en snudd på meningslös debatt om lidande i en annan del av tråden så väljer jag att skriva om frågan här.

Alltså.

dysfori

För det första: det är lustigt hur kön, även medicinskt, ska leda till så otroligt mycket märkliga diskussioner, gränsande till ifrågasättande. Könsdysfori är en medicinsk diagnos som går att ställa efter utredning, precis som vilka andra medicinska diagnoser som helst.

För det andra: kön som social konstruktion är att betrakta som en vetenskaplig förklaringsmodell snarare än ett mediciniskt faktum. Könsdysfori och kön som social konstruktion rör sig alltså på två helt skilda plan och ska inte mötas eller jämföras.

Däremot: Kön som en social konstruktion är en otroligt viktig tanke om man ställer den i kontrast till äldre forsknings syn på kön som alltid medfött och framförallt de egenskaper en människa har som formade av könstillhörighet. I dag vet vi att kön är betydligt mer än bara biologi – att kön även skapas i sociala sammanhang. Vi fostras och socialiseras in i kön och hur vi uttrycker kön varierar över tid och med olika kulturer. Kön är väldigt komplext och inte alls så enkelt som snopp-pojke, snippa-flicka låter påskina. Det är heller inte så enkelt som att fler möjliga sociala konstruktioner av kön tar bort behovet av könskorrigering.

Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt är det inte alls svårt att se att det är fullt möjligt att kön kan vara en social konstruktion och att det ändå kan finnas könsdysfori.

Se på pengar. Pengar är egentligen en social konstruktion – det är någonting vi människor har hittat på. Trots det är pengar allmänt accepterat och är man utan så är man inte det minsta hjälpt av att folk påpekar att det bara är en social konstruktion för man är ganska fucked i alla fall. Bara för att någonting är en social konstruktion betyder det inte att det är flummigt eller svårgreppbart. Tvärtom kan det vara högst påtagligt, och dessutom påverka hur vi lever våra liv även om vi skulle önska att det inte gjorde det. Ja, och pengar finns i rent fysisk form, men dess värde, gångbarhet och vårt förhållningssätt till det kan förstås skifta. Precis som kön.

Förutfattade meningar

Det kanske är avhandlingsstress eller sånna där hormoner som gör kvinnfolk oregerliga eller whatever, men det finns en hel massa saker som stör mig just nu. Som i morse när en kompis till en kompis kommenterat att muslimerna minsann måste reformera islam och man bah ”jahadu, vilken del av islam menar du då”?. Islam har de senaste 1300 åren varit splittrat i två stora fraktioner – sunni och shia – men det finns en myriad av andra variationer (Assad tillhör till exempel inte samma del av islam som majoritetsbefolkningen i Syrien). Folk som talar slentrianmässigt om hur islam måste reformeras brukar vara av den sorten som anser att bästa reformeringen av en religion är att man slutar tro på Gud i den.

Sånt kan störa mig skitmycket, och det har inte ens någonting att göra med att jag bor tillsammans med en troende muslim utan om den världsfrånvända uppfattningen att om alla bara tänkte som en västerländsk man så skulle allt vara prima.

tumblr_inline_nppc1lH0Tq1sztbua_500

Men mest av allt stör jag mig på att folk knatar runt med sina förutfattade meningar om världens beskaffenhet och förutsätter att de har rätt. De låter sig inte utmanas, förändras, tänka nytt, utan sätter fingrarna i öronen och hävdar att alla som har andra erfarenheter än deras har fel eller är undantag som bekräftar regeln. Hela tiden.

Ta en sådan sak som att alla stora tänkare varit män baserat bland annat på texter producerade av anonyma skrivare genom århundradena. Vi förutsätter att de var skrivna av män eftersom kvinnor inte skrev eftersom alla stora tänkare var män vilket bekräftas av alla anonyma texter som måste ha skrivits av män.

Nedan är en illustratör och en skrivare – man och kvinna – som presenterar sitt färdiga manuskript inför jungfru Maria. Låt vara att den heliga jungfrun inte ser särskilt extatisk ut över vad paret åstadkommit (och dessutom ger hennes uppsyn mig obehagliga vibbar av hur min avhandling kommer att emottas) men vi har ändå en kvinnlig skrivare. Och de kvinnliga skrivarna var ganska många. De kvinnliga stora tänkarna var ganska många. Vi vet det nu, när vi inte förutsätter att de allihopa var män. Vi människor är så satans snabba med att kategorisera att vi alltför lätt glömmer hur komplex världen är. Om vi någonsin ska lära oss att förstå mer om varandra och oss själva så måste vi vara öppna inför att kasta våra kategoriseringar åt skogen.

Kuvahaun tulos haulle nuns’ priests’ tales: gender, authority, and apologetics in the medieval monastery, c. 400-1200

Från Guta-Sintram Codex (ca 1154).

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.