Etikettarkiv | Men det finns ju ingen manlig norm det är bara kvinnor som tror det

Den manliga normen har lurat oss

Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:

”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”

En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).

Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.

Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.

Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.

Lurade, säger jag.

Desinformation och media och hatkampanjer och SD som bah whatevs.

Ok. Jag ska börja med att erkänna två saker. Det första är att jag helt håller med om att det händer att media startar drev som är minst sagt olyckliga och som drabbar människor som inte förtjänar det och det har skrivits mycket om Egor Putilov (dessa iakttagelser är i sig inte relaterade). Det andra är att Sverigedemokraternas pressmeddelande om hans uppsägning gör mig fullkomligt jävla feministrabiatsarg.

Så här skriver de (enligt Putilovs egna ord):

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa. Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte. Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig. De frågor som partiet driver är avgörande för Sveriges framtid. Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför. Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär. Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Jag tänkte ta mig friheten att kommentera några småsaker som jag hakade upp mig på.

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa.

Egor Putilov har med hjälp av falska identiteter medvetet spridit falsk information och nästlat sig in i media under flera års tid. Flera ledande forskare anser honom vara en stor säkerhetsrisk mot Sverige. Att han avslöjas i media är inte direkt detsamma som en hatkampanj, även om det skrivs spaltmeter i fallet. Och ironin i att en Sverigedemokrat sitter och beklagar sig över att bli dömd utifrån sitt ursprung är så stor att I don’t even med det.

Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte.”

Förutom då att han faktiskt intervjuades inför den första artikeln där Aftonbladet röjde honom. Även när Aftonbladet avslöjar att han lurat polisen för att få åka med på patrull och sedan med hjälp av ett alias försökt sälja in en artikel om patrulleringen till Aftonbladet är tidningen i kontakt med honom och publicerar hans kommentarer om händelserna. Dessutom driver han en egen mycket välbesökt och spridd blogg som jag inte tänker länka till. En så pass stor blogg är definitivt också ett forum att få svara på anklagelser i – helt fritt dessutom.

Sveriges medieklimat har, precis som sig bör, gett honom utrymme att kommentera anklagelserna. Att påstå annat är att fara med osanning.

Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig.

Eller så skulle man kunna tänka sig att syftet är att granska makten. Han är anställd av ett riksdagsparti och har en uppsjö alternativa identiteter vilka han använder för att sprida falsk information. Sveriges journalister hade inte gjort sitt jobb om de inte grävde fram det i ljuset.

Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför.

Säga vad man vill om Putilov, men han har ju både balls och humor när han han talar om ”politiskt motiverade medier” med tanke på att han som ANSTÄLLD AV ETT POLITISKT PARTI har låtsas vara någon annan för att få sprida falskheter i samma media. Alltså jisses.

Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär.

Jag hade nog också varit beredd att ge upp min karriär som desinformatör om jag gjort miljonaffärer med ryska maffian. De pengarna kan han ju leva på en stund. Stackars krake.

”Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Låt inte dörren slå dig på väg ut.

Och så en sista, sanslöst viktigt sak: Sverigedemokraterna publicerar nu hans kommentarer till uppsägningen trots att de innehåller rena faktafel (typ att han inte har fått försvara sig). När Putilov således vill ge en döendes sista spark mot svensk media gör han det med stöd av Sverigedemokraterna eftersom de helt utan kommentarer publicerar hans ord. De ställer sig bakom att avslöjandena är ”mediaetablissemangets” ”hatkampanj” mot en stackars oskyldig, ohörd enskild person. Det här är så farligt i längden. Så farligt. Vad Sverigedemokraterna BORDE göra är förstås att vara jävligt tacksamma över att en stor säkerhetsrisk med tajta kopplingar till den ryska undre världen har avslöjats så att det kan göra sig av med honom.

Om bara kvinnor ändrade blablablabla

I dag ska även alla de som inte är kvinnliga historiker läsa Lucy Worsleys text om internet och trolls. Även om Worsley normalt undviker att läsa kommentarer under artiklar om och med henne så passade hon på att göra det när hon skrivit om just trolls. I vanlig ordning handlar mycket om hennes utseende och möjliga behov av att bli påsatt, men den enligt henne sorgligaste kommentaren var

”Var inte med på TV om du inte kan hantera kommentarerna.”

Worsley är historiker. Det är hennes jobb att skriva historia och att se till att dessa nya fynd och upptäckter kring allas vårt gemensamma förflutna kommer allmänheten till godo. Inte på något vis kan det vara rimligt att hon förväntas ta en massa skit för att hon utför sitt jobb.

”And if being able to ‘handle the banter’ is part of the job description, then why should the female historians who come after me want to get involved in public debate?”

Och innan någon hinner säga att det inte är en könsfråga, så passar jag på att ge er en länk till The Guardians stora statistiska undersökning om just kön och trolls. De gick igenom 70 miljoner kommentarer och kunde konstatera att artiklar skrivna av kvinnor drog en betydligt högre andel kommentarer som var tvungna att raderas.

Lägg sedan ihop det med The Polygraphs undersökning som visar hur kvinnor inte har taltid i filmer – ens när filmerna handlar om kvinnor. Eller när Anna Kontula räknade talturer i riksdagen och kunde konstatera att talmannen gav 90% av talturerna till män och att kvinnorna fick tala först när männen gått på kaffe.

Inte nog med att vi inte är vana vid att lyssna på kvinnor – när kvinnor verkligen uttalar sig så måste de räkna med att få en massa skit. Vi kvinnor ska alltså kämpa lite hårdare för att få komma till tals och sedan ännu hårdare för att orka fortsätta vara en del av Samtalet.

Det är det här mönstret som gör att jag och många andra kvinnor blir rätt trötta när så många män tror att alla jämställdhetsproblem kan lösas med att kvinnor bara tar för sig samtidigt som alla former av separatistiska kvinnliga rum eller extra insatser för att stötta kvinnor möts med massivt motstånd i stil med ”kvinnor får oskäliga fördelar”.

*Poff* så försvann ett par kvinnliga livsöden till

Ursäkta om jag tjatar, men det här är bara ett sånt lysande exempel på hur kvinnors handlingar och kvinnors livsöden suddas ut ur historien och skapar den felaktiga bilden att män har varit (och är) samhällsbärande och -skapande.

Så här står det angående post 23728 i Riksarkivets databas över de svenska medeltidsdokumenten.

klipp sdhk

Men läser man originalet får man en helt annan bild. I själva verket är det här nämligen ett gåvobrev utfärdat av Andres Knutsson som i samråd med sin ”älskelika hustru” Birgitta Gustavsdotter har givit en gård till Gudhems kloster eftersom parets dotter tas upp i klostergemenskapen. Det är alltså en betydelsefull ekonomisk transaktion för att ge paret viktiga kontakter och ökad social status, samtidigt som det ger deras dotter en trygg och bra karriär.

Men så suddas kvinnorna ut. Kvar finns mannen och tron på mäns förträffliga oumbärlighet. Och så kommer dagens män och bah ”mäh om kvinnor hade gjort något viktigt så hade de funnits med i historieskrivningen det handlar ju inte alls om diskriminering ju”.

fck off

 

Om kvinnor i restaurangkök

På svenska Yle i dag finns en väldigt… öh… spännande artikel om restaurangkök och bristen på kvinnliga kockar. Av de 23 restaurangerna som utsetts till Helsingfors bästa är det nämligen ganska exakt ingen alls som har en kvinnlig köksmästare och bara en enda som har fler kvinnliga än manliga kockar. Man har därför, med rätta, frågat runt kring hur det detta kan komma sig.

Och det fina är att när man samlar alla dessa (bort)förklaringar uppstår ett synnerligen avslöjande mönster. Anledningen till att kvinnor inte når toppositioner i restaurangkök är, precis som forskningen visar, diskriminering baserad på stereotypa vanföreställningar om hur män och kvinnor är.

Följande förklaringar ger restaurangfolket själva:

1: De flesta lyfter fram kvinnors bräckliga fysik som en anledning. Det är tungt och varmt i ett kök. Och ja, det är tungt och varmt i ett kök men det finns ingenting som är så tungt och varmt att kvinnor inte skulle klara av det. Det finns alltså ingen fysisk begränsning som gör att kvinnor inte skulle passa.

Dessutom finns det mängder av uppgifter som kvinnor i andra branscher utför utan att någon höjer på ögonbrynen, men som inte ens räknas som tungt bara för att kvinnor utför dem. Prova att klä på 20 stycken treåringar full vintermundering ett par gånger om dagen till exempel. Där skulle vi ju också kunna slänga in något om den där stresstoleransen somliga inte tycker att kvinnor har nog av för att klara av kökets hårda miljö.

Kul är det ju också att en del hävdar att kvinnor inte blir så bra kockar för att det är en konstform medan andra hävdar att kvinnor passar bättre i kallskänken och vid efterrätterna för där krävs det sinne för det vackra (och det har ju kvinnor). Låter det motsägningsfullt? Förklaringsmodeller byggda på stereotyper är gärna det.

2: Många säger också att kvinnor hellre vill pyssla med sin familj och det faktum att så många kvinnor liksom faller bort på vägen mot toppen talar för det här som en viktig faktor. Men här måste vi fråga oss, ”hellre pyssla med sin familj än vaddå?”. För om man ger kvinnor rimliga alternativ, platser som inte kräver att de fullkomligt ger upp allt som har med familjen att göra och som dessutom är välkomnande och uppskattar kvinnors insatser (se punkt 1 för ett jävligt bra exempel på en plats som inte är välkomnande) får man ett helt annat resultat.

En typ hävdar:

”Kvinnor uppskattar kanske familjen och familjelivet mer än männen. Men kvinnorna och männen har samma chanser.”

Nej.

Det är lite som när man leker ”Under hökens vingar kom”. En står i mitten och skriker just så, de andra svarar ”vilken färg?” och alla de som sedan har den färgen får fripass att nå andra sidan, medan resten måste försöka springa över utan att bli fast. Alla har samma chanser att ta sig över. Det blir bara satans mycket lättare om man har rätt färg.

3: Diskriminering. Jupps. Right on! Och i ett kök ses det inte ens som ett problem. 100% av köksmästarna på de här restaurangerna är män och en typ bah ”[d]et är helt okej med jämställdheten. Alla behandlar varandra bra och det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.” Men just det. Lägg dessutom till att till exempel restaurangkritiker bedömer manliga och kvinnliga kockar olika, samt att media konstant framställer den manliga kocken som den ”riktige” kocken.

4: Många pekar också på den hårda miljön i köket som en anledning. Forskning visar att just den miljön har väldigt stor betydelse, men inte för att kvinnor är så mjuka att de inte kan ta lite jargong utan för att kvinnor är måltavlorna i mycket utpräglad, sexistisk, manliga jargong som kvinnorna inte kan försvara sig mot. Kvinnor som säger emot blir beskyllda för att vara bossiga och inte passa in i teamet.

Vem skulle vilja ha ett krävande jobb i en bransch där man automatiskt ses som mindre lämpad, huh?

 

Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Självförsvar för kvinnor från år 1947.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

 

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.

Skeptikermännen och det rationella tänkandet

Jag läser rätt mycket inne på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebook. Det är, tycker jag, ett av de bästa ställena att få blandad information om nya rön och gamla myter. Dessutom är det hårt modererat och därför fler som vågar ge sig in i diskussionerna.

Men det finns ämnen som är… svårdiskuterade även inne på VoF – till exempel genus. Jag tror att det beror på en mängd olika orsaker och innan jag går in på de orsakerna skulle jag vilja påpeka att VoFs Facebook inte är detsamma som själva föreningen. Man behöver alltså inte vara föreningsmedlem för att komma med och diskutera. Ja, och så vill jag också säga att de orsaker jag ser är sammanflätade – det går knappast att tillskriva diskussionsproblematiken bara en orsak.

Ok. Here we go.

Män är rejält överrepresenterade. Kvinnor är därför liksom en smula oddballs redan genom sin blotta existens och ämnen som verkar ”kvinnliga” är därför också avvikande.

Det finns starka tendenser att se ”experten” eller ”auktoriteten” som en man (statistik över vem som anlitas som expert i media talar sitt tydliga språk). Det är flest kvinnor som sysslar med genusforskning och det är flest kvinnor inne på diskussionsforumen som har studerat genus och därför så att säga försvarar det. Det här får effekten att det inte finns trovärdiga (läs: manliga) röster som styrker genusforskningens resultat – det får ett skimmer av kvinnlig hobby och åsikt över sig.

Man kan heller nästan inte diskutera genus utan att någon påpekar hur det har förekommit oegentligheter inom genusvetenskaplig forskning. Och jag förnekar inte att det skulle ha förekommit men faktum kvarstår att oegentligheter inte är någonting som genusforskning dras med i större utsträckning än några som helst andra discipliner. Dessutom verkar det bara vara när det gäller genus som vilken forskning som helst av lite sämre kvalisort kan få underkänna allt. Det vill säga, det finns ingen som vill förkasta Pythagoras sats för att nån typ fuskade på sitt matteprov men en enda genusvetar-whatever med oriktiga resultat och folk blir helt ”vad var det vi sa det finns inget genus?!”.

Jag tror också att det har att göra med att många i skeptikerrörelsen när en förkärlek för naturvetenskaper och ogillar allt som inte går att verifiera med siffror. Humanistisk forskning, där genusvetenskap ingår, fungerar sällan så. Men även i de fall genusvetare kan backa upp sina resultat med statistik finns det någonting i själva resultaten som utlöser skepticism. Hur jag än vrider och vänder på det så tror jag (och jag säger att jag tror, men det är också vad forskningen indikerar) att det handlar om den manliga normen och ett manligt privilegium. När genusvetenskapen visar upp resultat som antyder att kvinnor löper högre risk att utsättas för näthat, känner sig otrygga i stadsmiljöer, har sämre lön, sämre förutsättningar att utöva sport eller mindre fritid så har män tre alternativ.

1: Inse att det enda sättet att nå jämställdhet är att ge ifrån sig lite av sina privilegier.
2: Tycka att det är ok att det inte är jämställt, att kvinnor är otrygga, får sämre lön och utsätts för misogyni.
3: Underkänna forskningens premisser.

Skeptikermän tenderar till att gräva ner sig i nummer 3. Man ifrågasätter allt som skulle kunna finnas att ifrågasätta och mer därtill.

För i all forskning finns det aspekter att ifrågasätta. Det är lite tjusningen med forskning också. Men det finns en gräns när man sitter och plockar isär argument bara för att man inte vill behöva förhålla sig till resultaten. Att förhålla sig till resultaten är obekvämt – att dissekera forskning är kul.

Dessutom tror jag, baserat helt på anekdotisk bevisföring och alltför många år av historiska studier, att många män undermedvetet håller kvar i 1800-talets tanke om den rationelle mannen och den känslostyrda kvinnan. När jag hänvisar till forskning får jag till exempel ibland höra att jag använder känsloargument(?!) och det är långtifrån ovanligt att jag blir ombedd att ”lugna ner” mig eller ”försöka tänka lite logiskt nu”. Många akademiska kvinnor jag känner berättar om samma sorts bemötande (för fler exempel se den underbara Tumblrn Academic Men Explain Things to Me). Jag säger inte att alla män gör det (nej då, inte all män) men det är tillräckligt många för att det ska bli ett mönster. Samtidigt som mönstret lyser som en neonskylt i öknen för många av oss kvinnor verkar även de män som inte nödvändigtvis deltar i det likväl understöda det genom att inte se och aktivt motverka.

Därför tror jag också att skeptikermän är extra svåra att handskas med. De ser sig själva som öppna, logiska och rationella men verkar totalt blinda för sin egen position och hur den är könad.

Och medan jag sitter och plitar på det här blogginlägget svarar en man på vad jag har skrivit om patriarkat inne på VoF:s Facebook-sida. Han skriver så här:

vofProblemet är alltså att han har en egentillverkad definition av begreppet ”patriarkat”, vilket jag vid upprepade tillfällen försökt berätta. Så här, mina vänner, ser det ut i praktiken. Det är härskarteknik att hänvisa till min kompetens på området.

Det var det.

Peace out.

När alla män är potentiella våldtäktsmän

Efter att Peppe skrev på sin blogg att hon var trött på kvinnoföraktet blev det viss diskussion – särskilt mellan hennes man Magnus (härefter Mang1) och en annan Magnus (härefter Mang2). Mang1 skrev sedan ett inlägg på sin Facebook, riktat till Mang2, om hur det är slitigt att alltid behöva gå tillbaka till ruta ett i alla diskussioner om feminism och kvinnors rättigheter. Han lyfter också fram det irriterande i när män känner sig förfördelade varje gång de inte är inbjudna eller de få gånger deras åsikter inte tillåts diktera diskussionerna.

Ett praktexempel på detta, förresten, är nu när kränkta vita män (och jag använder det inte ens raljerande, det är just kränkta vita män som det handlar om) tänker bojkotta den nya Star Wars-filmen. Detta vill de göra för att den manliga huvudrollen är svart och därmed uppmuntrar multikulturalism och rasism mot vita. Jag kan egentligen inte säga mycket mer om det utspelet än att jag hoppas för allas vår skull att det är ett jävligt dåligt skämt.

force

The kränkt is strong with this one.

Hur som helst. På Peppes inlägg och under Mang1s inlägg så dyker det av någon anledning upp kommentarer om att det är fullt jämförbart att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och att alla muslimer är potentiella jihadister. En typ konstaterade följande:

”Alla muslimer är potentiella jihadistterrorister”. Det här är ingen åsiktsfråga, det är ett overdersägligt faktum. Frågor på det?

Nej, jag har ingen fråga och jag kan erkänna att den här källkritiksturnén jag för tillfället befinner mig på månne gör mig extra pigg på att påtala skillnaden mellan fakta och åsikt men det där är alltså inte på något vis ett ovedersägligt faktum. Eller, om vi vill tala i sådana abstraktioner att vi vill acceptera ”alla muslimer är potentiella jihadistterrorister” som ett ovedersägligt faktum måste vi också acceptera till exempel ”alla kristna är potentiella Ku Klux Klanare”. Statistiskt sett finns det säkert dessutom ungefär lika många jihadister som Ku Klux Klanare i Finland.

Vill vi dock inte svänga oss med parallella-världs-abstraktioner in absurdum där alla är potentiella whatevers finns det en himmelsvid skillnad på uttalandena.

När man säger att alla män är potentiella våldtäktsmän talar man nämligen inte statistik eller sannolikhetslära utan ger uttryck för en viss kultur – en våldtäktskultur. I den våldtäktskulturen lägger man fokus på att försöka upplysa kvinnor om hur de ska kunna undvika att bli våldtagna och talar med sina döttrar om hur de ska vara försiktiga i närheten av män istället för att upplysa män om hur man känner igen samtyckessex (vilket är ganska lätt – det finns ett tydligt uttryckt samtycke) och tala med våra söner om att låta kvinnor vara ifred. Genom att lägga över ansvaret för att undvika våldtäkt på kvinnorna framställer man alla män som potentiella våldtäktsmän.

Syftet med diskussionen är alltså inte att fortsätta varna kvinnor och att understryka mäns potential för sexualbrott utan att lägga uppmärksamheten på vem det är som hålls ansvarig för de sexualbrott män (som begår sexualbrott) utsätter kvinnor (som blir utsatta för sexualbrott) för. Det är således inte rabiata feminazister från the dark side som hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän utan helt tvärtom – det är den skadliga våldtäktskulturen som de flesta feminister försöker bekämpa som utmålar män som våldtäktsmän. Ibland kanske det inte låter så, men det är för att många av oss har fört den här diskussionen i flera år redan och det här är så självklart för oss att vi möjligen blir lite slarviga i formuleringarna och definitivt trötta på att börja om från början med förklaringarna. All den här informationen finns nämligen bara en googling bort. Känner man att man inte riktigt förstår vad diskussionen om kan man med fördel googla eller åtminstone artigt fråga istället för att bara ifrågasätta.

Ja, och anledningen till att våldtäktskulturen måste bekämpas är att den begränsar kvinnors handlingsutrymme genom att försätta oss i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtäkt. Intellektuellt förstår jag också, och säkert de flesta andra kvinnor, att långt ifrån alla män är potentiella våldtäktsmän men jag är också smärtsamt medveten om att jag kommer att få höra att jag har mig själv att skylla om någonting händer om jag inte utgår ifrån och agerar efter att vilken man som helst kan ge sig på mig.

Något sånt här finns inte med jihadister. Det finns inte en jihadistkultur i Finland och även om det finns alltför många rädslor och fördomar gentemot muslimer så begränsar de inte icke-muslimska finländare. Icke-muslimska finländare undviker inte mörka parker av rädsla för jihadister och ingen icke-muslimsk finländare som blivit attackerad en muslim behöver förklara vad hen hade för kläder eller bevisa att hen inte ville bli attackerad. Icke-muslimska finländare låter inte sitt utrymme begränsas av att hijabbärande kvinnor rör sig i ett visst område, de får inte hjärtat i halsgropen av rädsla när de möter en grupp tonårsflickor i slöja på vägen hem från en fest för att någon av dem kanske är jihadist.

Frågor på det?

Kärnan i jämställdhetsproblemet

Enligt jämställdhetslagen måste minst 40% av ledamöterna i kommunala styrelser och nämnder vara av det kön som är i minoritet. Efter en granskning visade det sig att lagen i praktiken kringgås. I till exempel stadsstyrelsen i Jakobstad har man, för att på pappret uppfylla kvoten, satt en kvinna som ordinarie medlem och en man som ersättare men i praktiken är det han som går på mötena. Och när kvinnan blir tillfrågad säger hon så här:

”- Vi diskuterar inför varje möte om jag har möjlighet att delta. Ifall jag anser att det är för invecklade frågor där [han] har större kompetens önskar jag att han deltar, säger [hon].”

Det är som om hela vårt samhälles jämställdhetsproblem har fått en liten bubbla i vilken grunden till problemen kan betraktas i sin fulla glans: Hon tycker inte att hon är kompetent nog så hon lämnar över till honom och han tycker själv att han är den mest kompetenta och att han borde bestämma så tillsammans hjälps de åt att upprätthålla männens dominans.

Asså vafan.

Hur tror de att man skapar kompetens? Hur ska en kvinna någonsin kunna bli lika kompetent som en man om hon inte deltar och får erfarenhet? Tänk om han en dag skulle säga till henne att hon är kompetent nog att ordna det här själv, eller om hon skulle vakna upp och säga att hon kan göra ett lika bra jobb som en man. Eller, oh, I don’t know, de bara helt enkelt skulle vara sådana politiker som följer lagen.

Gör plats. Ta plats. Kräv att få delta i det som ger meriter, kompetens och erfarenhet.

Gör som alla de manliga politiker som huvudstupa kastar sig in i frågor de inte har en susning om.

Om kvinnliga artister på festivaler och om kvotering och män som tar plats

Just nu talas det mycket om kvinnliga artister på sommarens festivaler. Eller snarare, avsaknaden av kvinnliga artister på festivaler. På Weekend är det till exempel bara 8% kvinnliga artister. På Flow, en av de bästa ur den synvinkeln, kommer man upp i 31% kvinns. Zara Larsson har skapat fullständig shitstorm i Sverige genom att påpeka att hon, trots att hon är en av de populäraste artisterna på Bråvalla, fått både dålig speltid och ingen promoting. En snubbe som går under artistnamnet Günther, som startat vad han själv kallar en ”Günther trend” att sexualisera världen genom ”megahits” så som Teeny Weeny, Tutti Frutti och Ding dong song, förklarade för Zara att hon är en gnällig fjortis.

Och internet fylls av suckande män som inte bara heter Günther men som också ba ”mäh anledningen till att det är typ 90 % män är att det inte finns så många brudar som drar tillräcklig publik va ska man göra va typ kvotera in biatchas eller?”.

Så jag ska försöka vara väldigt, väldigt tydlig med vad problemet här är. Problemet är alltså inte att det måste vara 50/50 och att allt annat är förkastligt, utan att artistutbudet visar på den generella trenden i samhället att promota män och därmed inte promota kvinnor. Det här är så som världen ser ut och, som Björk (<– kvinnlig världsartist) sa måste man uppmärksamma problemet så att unga kvinnor i branschen inte tror att det är fel på dem och att de inbillar sig. För grejen är alltså att de inte inbillar sig. Hela musikbranschen är manligt kodad och dryper av sexism gentemot kvinnor (se t.ex. Marion Leonards avhandling Gender in the Music Industry, 2007). Det är effekterna av den sexismen som sedan återspeglas i könsfördelningen på festivaler. Det finns en förväntan om att män kan bättre, drar mer publik och förtjänar mer utrymme som blir en självuppfyllande profetia.

Jag hade kanske kunnat köpa argumenten som försvarar den här fördelningen om det inte hade varit för att män är överrepresenterade även i dataspel, tecknade TV-program, dataanimerade filmer och serietidningar. Även när det är någon som sitter och hittar på innehållet – som kommer på figurerna – och som kan lägga till drakar och enhörningar och trehövdade marsianer så finns det flest manliga typer. Hur många kvinnliga smurfar kommer du på? Hur många kvinnliga minions? Till och med i fucking Disneys prinsessfilmer har män många gånger mest utrymme.

Bild: Johan Ny, From Snow White to Frozen: An evaluation of popular gender representation indicators applied to Disney’s princess films

Jag tycker inte att halvdana kvinnliga artister ska få plats på scen bara för att de är kvinnor, men det tror jag inte heller att det är någon som förespråkar. Vad som behövs är att folk uppmärksammas på att snedfördelningen redan i nuläget är en form av kvotering, där män – på grund av att de är män – promotas och att världen är full av skitbra kvinnliga artister som förtjänar samma chanser som manliga diton. Varken mer eller mindre. Tanken på att män får allt som män får bara för att män är bättre på allt i hela världen (utom barnpassning) kan jag inte tåla.

PS: HBL har sammanställt en Spotify-lista där man kan lyssna på finländska kvinnliga musiker. Inte min smak, men smaken är som röven (klöven).