Nyhetsplock

Den mentala bördan

Det finns ju jättemycket som jag tycker är superbra med genusforskning, men ibland ramlar jag på saker som gör att jag ÄLSKAR genusforskning. Nästan alltid handlar det om när forskningen kan bidra med perspektiv på och terminologi för fenomen som annars inte skulle bli upptäckta. Samma sak är det förstås inom naturvetenskapen: det finns massor med saker som påverkar oss utan att vi vet om det, tills en dag när någon sätter ord på det och visar hur det hänger ihop i större kontexter. Som till exempel gravitationen. Den påverkar mig varje dag (alldeles särskilt tycks den ha påverkat mina boobs sedan jag fick barn) men inte hade jag förstått vad gravitiationen var om inte någon namngett det. Beskrivit. Systematiserat.

Det är likadant med det som på engelska kallas för ”the mental load”, på svenska ofta den mentala bördan. Det är en övergripande term för allt det arbete som läggs ner i hemmet på att planera och organisera. Inte nödvändigtvis att hänga tvätten, men att hålla reda på om det finns rena kläder, vad som behöver tvättas, vilka grader och vilket tvättmedel, huruvida det hinner torka i tid tills personen behöver använda det. Inte nödvändigtvis att laga mat, men att komma ihåg att köpa rätt ingredienser, se till att det blir näringsriktigt, att alla får något de tycker om (åtminstone ibland, så att ingen svälter alltför många dagar), bra variation, de tillbehör som behövs, lagom mängd för morgondagens matlådor, någons allergier. Det är födelsedagar och klädstorlekar och tandläkarbesök och hämta rätt barn på rätt tid (och helst rätt plats).

Inom forskningen har man delat in den mentala bördan i två överlappande kategorier. Den ena är det kognitiva arbetet, som handlar om organiseringen av allt det praktiska som hör ihop med en familj och ett hushåll. Den andra är det känslomässiga arbetet, som handlar om att vårda hela familjens känsloliv – typ trösta, förhandla, uppfostra. Forskning visar också att den här bördan inte bara påverkar kvinnors förvärvsarbetande, utan också är sådan att vi aldrig riktigt kan släppa det. Det skapar en konstant press. Det gör mödrar betydligt mer stressade och olyckliga än fäder. Och ojämn fördelning av hushållsarbete är en avgörande grund för huruvida förhållandet kommer att hålla.

All forskning tyder på att det i heterosexuella förhållanden huvudsakligen är kvinnor som bär den här bördan, även bland par som rapporterar att de medvetet har delat upp sysslor jämnt. Grejen verkar också vara att ingen egentligen tycker att det ska vara på det här viset. Forskning visar i allmänhet att män värderar jämställdhet högt, och tycker att en rättvis fördelning av hushållssysslorna är viktigt. Det bara blir inte så.

Det finns en fransk serietecknare som heter Emma, som har beskrivit just det här, bland annat i en serie där hon kommer hem till en arbetskamrat som står vid spisen och lagar middagen samtidigt som hon sköter om barnen. Till slut kokar middagen över, och mannen som suttit och underhållit gästen, undrar vad hon gjort.

This Comic Nails The Most Exhausting Part Of Being A Mom

Han menar att hon skulle ha bett om hjälp, vilket är något som jag hört påpekas bland mina vänner också. Mannens insats diskuteras ofta i termer av att ”hjälpa till”. Vi börjar komma ifrån tanken på att pappan barnvaktar när han ser efter sina egna ungar, men vad gäller den mentala bördan är det en god bit kvar.

We need to talk about the mental load - Business Chicks

Kvinnan agerar projektledare, men, som Emma påpekar, när hon på sitt vanliga arbete har blivit utsedd till projektledare har det alltid inneburit att hon inte själv längre har deltagit i projektet – det hinner hon helt enkelt inte då.

När (heterosexuella) par hävdar att de delar lika på hushållsysslorna är det i allmänhet en viss sorts tydligt urskiljbara sysslor som avses. Sysslor som kan bli färdiga och kryssas av och som man kan bevisa att man gjort. Den mentala bördan är nästan uteslutande sysslor som märks först när de blir ogjorda och vardagen kraschar.

The Mental Load: A Feminist Comic by Emma

Det är först när vi får ord för att beskriva fenomen som vi kan börja arbeta med dem. Här finns ett system som ingen egentligen tycker är rättvist. Dags att förändra det. Jag tänker mig att det första vi bör göra är att uppmärksamma det, så att ingen kan komma och påstå att det inte visste att det fanns. Det är också viktigt att påpeka att den mentala bördan kan kväva någon utan att partnern varken har tänkt på det, menat det eller förstått. Det är också, tänker jag mig, fullt möjligt att man inte själv förstår vad det är som gör en så vansinnigt trött, som gör att hjärnan tycks vara fullpropppad med information.

Den mentala bördan. Det kognitiva arbetet och det känslomässiga arbetet. Där är termerna vi behöver för att skapa förändring.

Kulturkrockar

Forskning om det dåliga med genusmedvetet föräldskap

I en av grupperna för genusmedvetna föräldrar som jag är med i kom frågan huruvida det finns forskning som motbevisar det allmänna tänket i gruppen. Om det finns ”forskning som visar på att ett genusmedvetet förhållningssätt inte spelar någon roll eller om det rent av kan vara dåligt.”

Det korta svaret på den frågan är nej. Det finns inte sådan forskning.

Det långa svaret är givetvis betydligt mer komplicerat, av många olika anledningar. Den första anledningen är att det egentligen inte finns någon definition på vad ett genusmedvetet föräldraskap innebär, eller vilka parametrar som kan tänkas vara mätbara. Genusmedvetet i jämförelse med vad? I jämförelse med indiska landsbygden eller Saudiarabien skulle jag våga påstå att i princip alla föräldrar i Norden har någon sorts genusmedvetenhet i sitt föräldraskap. Teoretiskt sett finns det heller ingenting som säger att medvetenhet om genus medför en viss sorts handlingsmönster. Relationen mellan medvetenhet och handling har mängder av dimensioner som inte är utforskade, och som dessutom är kontextuella. Till exempel kan jag vara mer öppen för att låta min yngste son ha klänning på sig hemma, än på dagis. I det som jag personligen definierar som genusmedvetenhet ingår att alla ska få klä sig som de vill, men jag anser det också vara en mycket viktigt del av mitt föräldraskap att skydda mina barn från sådant de inte själva kan skydda sig i från – till exempel hån från dagiskompisar. Äldste sonen, som fyllt 15, skulle jag inte tveka en sekund inför att ”låta” ha klänning på sig i princip var som helst. Han är gammal nog att förstå sociala koder och trygg nog att veta när han själv är intresserad av att utmana dem.

Men om vi utgår ifrån genusmedvetenhet så som det uttrycks i den här föräldragruppens regler så är det mycket brett definierat. Det finns ingen färdigt specificerad ”nivå” som man ska ”lägga sin genusmedvetenhet på”, utan det får man själv bedöma. Utgår man ifrån vad som publiceras i gruppen handlar det väldigt mycket om kläder och hårstilar, om namn och könsidentitet, och barnens rätt att själva få råda över de här sakerna. Ett stort fokus finns också på hur man som förälder kan stötta barnen att våga ha på sig de kläder barnen själva ha valt, klippa håret så som barnet skulle vilja och att känna stolthet över den som man är även om omvärlden emellanåt är oförstående.

Det finns ingen som helst forskning som antyder att någonting av det skulle vara skadligt för barn, utan snarare tvärtom.

Det leder oss dock vidare in på definitioner. Frågan lydde om ett genusmedvetet förhållningssätt inte spelar någon roll, och motfrågan är givetvis; roll för vad? Kan det vara dåligt; för vad? För barn som passar in i könsstereotypa normer (vilket trots allt de allra flesta utan större problem skulle kunna) spelar det säkert inte någon större roll. För de barn som däremot inte passar in i normerna kan det vara skillnaden mellan liv och död. Det låter dramatiskt, men är statistiskt sant, med tanke på självmordsfrekvensen bland personer inom HBTQI. För de västerländska värderingarna och det demokratiska samhället är dessutom acceptans av dem som inte följer normen en grundsten.

Skulle man vilja gå in på undergrupper av genusmedvetna föräldrar och till exempel fokusera på dem som väljer en helt könsneutral uppfostran (vilket är försvinnande få av gruppens över 11000 medlemmar) finns det, mig veterligen, inte ännu några tillförlitliga studier av hur det påverkar barnen. Däremot så finns det gott om forskning som visar vikten av att barn får lära sig socialt samspel och att lära sig att koda av personer som de möter. En könsneutral uppfostran och kännedom om socialt samspel tar dock inte ut varandra, även om man ibland kan få den uppfattningen. Även här är det viktigt att tänka på att hur man uppnår målet med en könsneutral uppfostran i praktiken kan te sig väldigt olika. Socioekonomiska aspekter, liksom etnicitet är avgörande även här. Om barnet uppfostras helt könsneutralt i en social kontext där andra vuxna är accepterande och uppmuntrande har det barnet givetvis en bättre chans än om det skulle uppfostras helt i enlighet med rådande könsnormer (vad nu det sedan skulle innebära…) utan att omges av acceptans och uppmuntran.

Jag tänker mig att det också är viktigt att påpeka vad jag har sagt tidigare kanske hundratusen miljoner gånger, nämligen att det inte måste finnas en konflikt mellan genusmedvetenhet och biologi. Det här hör till en av de sakerna där forskningen är helt entydig: Det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor. Men forskningen är också lika entydig kring att det finns socialiserade könsskillnader mellan pojkar och flickor. Både biologisk forskning och genusforskning visar dessutom att det är en grov förenkling att arbeta bara med två kategorier (pojkar och flickor) samt inte minst att sätta dessa två kategorier som motpoler. Det finns nämligen, rent vetenskapligt, ett betydande överlapp och en oändlig gränszon.

Så, anledningen till att det inte finns forskning som visar att ett genusmedvetet föräldraskap är dåligt är att forskning har visat att

  1. genus finns på riktigt och har betydelse
  2. acceptans av normbrytare är avgörande för det demokratiska samhället
  3. barn mår bra av att bli sedda och älskade för dem de är

Ge ditt barn tusen möjligheter.

Nyhetsplock

Akademisk frihet och patriarkat. Och rätt mycket om att inte förstå det man läser.

En vän hade den tvivelaktiga vänligheten att kasta till mig ett inlägg på den något märkliga bloggen Academic Rights Watch, där skribenten hade läst en kandidatuppsats i statsvetenskap. Uppsatsen heter Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext  och sedan kan ju ni säkert själva räkna ut ungefär hur mycket förståelse den uppsatsen rönte hos ARW.

Inte mycket alls.

Till ARWs försvar ska sägas att skribenten verkar ha läst uppsatsen. Kanske till och med HELA uppsatsen. Det är sannerligen inte att förakta i dagens samhälle. Sedan faller ARW tyvärr ner i oförståndets djupa håla, men det är ju lätt hänt. För att ingen annan ska behöva falla efter tänkte jag förklara vad ARW inte vill/kan/ids förstå, nämligen hur en uppsats som den här kan få ett högt betyg i statsvetenskap.

Jag ska medge att jag i takt med att jag läste ARWs inlägg kände oron stiga. De exempel som ges är nämligen… inte fördelaktiga för uppsatsen. Så att säga. Exemplet från uppsatsens sida sju är ju väldigt märkligt.

”Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.”

Här började jag skruva på mig, det gjorde jag. ARW konstaterade att ”[n]är väl relativismen införts i uppsatsen så är resten egentligen avgjord”. Det ARW sedan tycker är det stora problemet är inte uppsatsen i sig utan hur ”en ung människa uppenbarligen inskolats i ett långtgående relativistiskt tänkande som riskerar underminera all vetenskaplig aktivitet, inklusive hennes egen.”

Men ARW kan sova lugnt om natten, för så är givetvis inte fallet.

Uppsatsen utgår från fallet i Lund när en professor inte uppfyllde kravet som finns från universitetet om att inte mer än 60% av kurslitteraturen får vara författad av det ena könet om det inte särskilt kan motiveras. Professorn hade då lagt till en bok av Judith Butler, kurslitteraturlistan hade godkänts och allt hade kunnat vara frid och fröjd om inte professorn därefter hade låtit bli att följa den officiella litteraturlistan i undervisningen och det blivit stor debatt.

Därifrån analyserar författaren relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext. Akademisk frihet definierar författaren som

”the right, without constriction by prescribed doctrine, to freedom of teaching and discussion, freedom in carrying out research and disseminating and publishing the results thereof, freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work, freedom from institutional censorship and freedom to participate in professional or representative academic bodies.”

vilket är taget från UNESCO. Genomgående i uppsatsen är författaren mycket noga med att specificera sina utgångspunkter och förankra dessa i tidigare forskning. Sånt här är en fröjd att läsa! Citatet ovan, som fick mig att skruva på mig och ARW att implodera, är belagt med inte mindre än tre hänvisningar till annan forskning, följt av ett praktiskt exempel från ytterligare en fjärde källa. Det är alltså inte något som en liten ordbajsande student dragit ur röven. Själv älskar jag hur hon i det stycket beskriver hur de ideal som gäller inom akademin är skapade på en könad bas, men att akademin fortfarande kopplas ”till värden som rättvisa i form av könsneutral meritokrat”. Hon fortsätter:

”Spänningen mellan akademins meritokratiska självuppfattning men patriarkala realitet är förbryllande.”

All forskning stöder vad hon påstår här. Det finns en blindhet inom akademin, där man förutsätter att det är könsneutralt men där verkligheten visar att män på många olika sätt gynnas på kvinnors bekostnad. Det är ju fakta.

Den relativism som ARW har störst problem med är på inga vis genomgående i uppsatsen, utan blir bara ett problem om man har ARWs utgångspunkt, nämligen att ”v]etenskap innebär […] trots allt det rationella sökandet efter sanning”. Den utgångspunkten är givetvis inte förenlig med någon postmodern forskning alls, eftersom sådan forskning inte strävar efter att med rationalitet söka sanningen, utan att med vetenskaplig metod, relevanta källor och diskussion med tidigare forskning beskriva en sorts sanning. Jag förklarade det här för mina studenter senast igår, genom att säga att sanningen alltid är relativ och ifall de alla skulle beskriva den föreläsning jag höll så skulle de alla beskriva den lite olika. Hur sanningen ser ut beror sedan på om man som forskare vill undersöka vad jag som föreläsare sa eller hur de som studenter uppfattade det.

Den här ”unga människan” (och jag vet inte någonting som åldern på författaren – det kan ju vara en äldre studerande) som har inskolats i ett så relativistiskt tänkade att det riskerar att underminera all vetenskaplig aktivitet ligger bara steget (eller ”stegen”, för det är knappast singular) före ARW. Författaren skriver nämligen själv att hennes uppsats ”endast avser göra en av flera möjliga tolkningar, med ett par teoretiska glasögon”.

Så. Varför just den här studenten fick ett så högt betyg vet förstås bara hennes handledare, men en kvalificerad gissning är att det har att göra med att hon har en väl förankrad utgångspunkt, relevant och prydligt beskriven och utförd metod och att hon gör precis det hon utger sig för att göra. Att hon sedan är extra noggrann med att påpeka att hon har kommit fram till just den här tolkningen på grund av sin teoretiska bas styrker bara argumentationen. För det kan inte finnas en enda objektiv sanning kring relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet. Det konstaterandet underminerar inte vetenskaplig aktivitet utan tryggar att forskningen inte påstår sig kunna besvara mer än vad det finns fog för.

Jag skulle vilja avsluta med en av många pärlor från uppsatsen:

”Genom att ta avstånd från politiska åtgärder mot patriarkatet bidrar man med nödvändighet till bibehållande av patriarkatet. Det är inte opolitiskt.”

Bildresultat för fifties dancing gif

Den här studenten har potential att gå hur långt som helst.

Historikerns historier · Vardagslivet

Utekväll

I går var jag första gången på evigheters evigheter ute i vuxet sällskap. Det var prisutdelning av Jarl Galléns pris till professor Steven Mitchell från Harvard och seminarium om magi i Norden under medeltiden. Så vansinnigt intressant! Vid bordet på festmiddagen satt jag omgiven av spännande, smarta typer som pratade om sin och andras forskning så där så att det kändes som att det surrar av tankar i hjärnan.

Kanske ni redan visste det, men jag hade ingen aning om att alla ord som börjar med två konsonanter i finskan är låneord. Det här kom vi in på sedan en bordskamrat berättat om en shaman i typ östra Finland på 1700-talet (observera att jag kan ha kommit ihåg de här detaljerna fel because orsaker) som hade berättat om ritualer. Han hade refererat till ”Jumaal” vilket förstås är likt det finska ordet för Gud (”Jumala”), men shamanen hade helt tydligt tolkat det som himlagudens namn – inte som ett generellt begrepp för den enda allsmäktiga guden (som ju inte fanns i hans religion). Samma shaman (?) hade också referat till en gud som kallades något jag inte exakt minns vad det var för det var på förekommen anledning ett väldigt konsigt namn. Det var namnet på en åskgud som på grund av hur namnet var uppbyggt bara kan ha tillhört en forntida religion och ett utdött språk på Kolahalvön.

Helt sjukt.

Och så pratade vi också om vad som hade hänt om tryckkonsten hade slagit igenom lite tidigare. De flesta vet ju att boktryckarkonsten kom på 1400-talet med Gutenberg, men boktryckarkonsten hade ju funnits i många hundra år i Kina redan, och i minst ett par hundra år Europa. Tidigare så hade man tryckt en hel boksida åt gången, vilket var dyrt och komplicerat, och Gutenbergs verkliga uppfinning var de rörliga typerna (eller egentligen, om vi ska vara petiga, mekanik för att massproducera rörliga typer) så att de kunde återanvändas och böcker tryckas snabbare och billigare.

MEN. De rörliga typerna har egentligen funnits långt tidigare för kineserna gör som bekant allt först. Bi Sheng uppfann de rörliga typerna sisådär två tusen år innan Gutenberg, men det blev inget genomslag. Men tänk om? Tänk om enkel och billig tryckkonst hade funnits på Aristoteles tid. Jesus tid.

HELT. SJUKT.

Rosenkindad toalettselfie.

Kulturkrockar

Genusforskning och socialkonstruktivism. Eller inte, egentligen.

Jag fick en fråga (eller snarast tusen frågor och några funderingar) som jag tänkte att jag skulle försöka besvara. Det handlar i princip om genusvetenskap och socialkonstruktivism.

”Även om nu denna hårdragna socialkonstruktivism inte är någonting som seriös genusforskning ställer sig bakom, så upplever jag att det i det offentliga medierummet, i den halvt påbjudna ”värderingsmallen” o.s.v. (till skillnad från inom grundforskningen), är denna ideologi som på något vis dominerar jämställdhetsdiskussioner och annat. Hur tänker du kring detta? Har jag fått helt fel känsla? Jag upplever t.ex. att man ideologiskt fokuserar på likhet i utfall mellan könen, mer än på likhet i möjligheter – eller kanske rättare, att man fått för sig att dessa nödvändigtvis går hand i hand, att de är samma sak. Det bara förutsätts att ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper nästan per automatik är ett utslag av ojämställdhet, påtvingade könsroller etc, och i sig själv utgör någon sorts systemfel att motarbeta.

Väldigt sällan föreslås, helt otvunget, att vissa grader av ojämn könsfördelning (helt eller kanske mer sannolikt delvis) kanske skulle kunna förklaras av genetiska/hormonella faktorer. Som sagt, detta är det intryck jag personligen fått. Har du något att säga om detta? Finns det alls några siffror på hur stor andel av den eller den skillnaden som sannolikt kan tillskrivas arv respektive miljö? Var befinner sig forskningen? Finns det några säkerställda rön eller är ”allt” bara halvkvalificerade spekulationer utifrån den erfarenhet som hittills finns? Vilket ansvar har forskningen på området för att försöka nyansera debatten…om något?”

Jag har tidigare många gånger påpekat att det finns en avgrund mellan forskningen och hur media framställer a) forskning och b) debatt, och att det i sig är ett problem. Kanske lider andra forskningsdiscipliner av samma problem, med tanke på hur mycket det har skurits i vetenskapsredaktionerna vid alla mediehus, men eftersom det ofelbart tar hus i helvete så fort man skriver någonting om genus så är det extra komplicerat. Media är ett mycket dåligt sätt att förstå sig på vetenskap i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet.

I grund och botten handlar det om vad man forskar i, vilka metoder och källor/objekt man använder samt för vilket ändamål. Därför tror jag att väldigt få av oss bekymrar sig över huruvida vi borde fokusera på lika utfall eller lika förutsättningar, för det är bara vår uppgift att beskriva en (ofta dessutom mycket, mycket liten) bit av det hela. Det är inte vår uppgift att lösa jämställdhetsproblemen utan att beskriva faktorer. I diskussioner så märks det nog att de flesta som är ens lite insatta i genusfrågor förstås vet att det är skillnad på lika möjligheter och lika utslag, samt att det är komplicerade grejer. Till exempel stör det mig massor att många (framförallt män) verkar tro att bara för att de formella möjligheterna mellan män och kvinnor är lika så skulle det innebära att de verkliga möjligheterna är lika. Vad genusvetenskap bland annat har visat är att det inte fungerar så i verkligheten.

Ett av de mest berömda exemplen är säkert när Agnes Wold och Cecilia Wennerås visade hur kvinnor behövde vara fem gånger så meriterade som män för att räknas som lika meriterade vid postdocansökningar. De blev år 2006 utsedda till hedersdoktorer med motiveringen att de ”[m]ed kvantitativa vetenskapliga metoder har […] tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.” I teorin är det givetvis inte tillåtet att göra skillnad på män och kvinnor på det här viset, men forskning visar gång på gång att det i praktiken likväl fortsätter att hända. De formella möjligheterna är lika, de informella är det inte, och utfallet blir ojämnt. Möjligheter och utfall är inte samma sak, men väldigt ofta är de sammanlänkade, och det är därför vi behöver mer forskning för att visa oss hur.

Ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper är spännande just för att man som forskare givetvis ser ett väldigt tydligt system och vill förklara det. På så vis är det ett tacksamt ämne. Att den ojämna könsfördelningen skulle komma sig av strikt biologiska faktorer tror jag inte att någon ställer sig bakom. Till exempel finns det ett överskott av kvinnor i skolkök, storkök och andra sorters kök med lägre status, men ett överskott av män bland kockar på restauranger.

Kuvahaun tulos haulle best chefs 2016

Det finns ett enormt utbud av kvinnliga sjukvårdare, men inte alls lika många kvinnliga läkare. Listan på branscher där kvinnor återfinns bara på de lägre platserna inom hierarkin kan göras väldigt lång. Detta trots att vi också vet att kvinnor i allmänhet har högre utbildning – en faktor som borde tala för att de kan arbeta sig högre upp. Forskningen har visat att faktorer som ren diskriminering, brist på kvinnliga förebilder och mentorer, samt kvinnors större ansvar för obetalda hushållssysslor och familjen väger in stort. Inget av detta är rent biologiskt betingat. I populär debatt framhålls gärna mäns driv och stora vilja att göra karriär och klättra uppåt som viktiga och biologiska faktorer, men det finns a) ingenting som tyder på att män som grupp skulle vara biologiskt mer drivna än kvinnor, eller att b) män inte gynnas främst av sociala strukturer.

Så varför försöker vi inte förklara det här med genetiska eller hormonella förklaringsmodeller? Här finns det två svar.

  • Det låter sig inte göras rent praktiskt, eftersom genetik och hormoner är helt grymt komplicerat, varierar med tid och rum, samt inte har (mig veterligen) kunnat beläggas ha varit avgörande eller ens starkt påverkande i någon enskild människas yrkesval. Att därför göra liknande undersökningar och dra sådana slutsatser för en större grupp människor är… tja… just nu omöjligt.
  • Den som studerar genus studerar sociologiska faktorer, inte biologiska. Den som gör en genusvetenskapligt baserad undersökning av bristen på kvinnliga professorer kontra det relativa överskottet på kvinnliga magistrar kan inte ta genetik och hormoner i beaktande eftersom själva målet är att studera de sociala faktorerna.

Jag förstår att det är frestande att vilja underminera genusvetenskapen genom att säga att man inte tar till exempel genetik i beaktande (även om jag inte påstår att frågeställaren gör det!) och därför inte ger trovärdiga resultat, men faktum är att genetik och biologiska faktorer inte är så himla självklara heller. Med hjälp av genetik kan vi få fram en sannolikhet till tendens, men inte säkra ett utslag. Alltså, en människa kan vara född med en genetiskt betingad sannolikhet att bli mer våldsam än andra, men uppväxt och miljö kan kompensera. På samma vis kan en människa som föds utan liknande genetiska sannolikheter genom miljön bli våldsam. Arv och miljö samverkar alltid.

Babyn i min mage till exempel, hen kan redan höra min och andras röst, och skilja på ljus och mörker. Hen känner igen röster och ljud, och kan redan drömma. Om jag skulle leva under konstant stor stress skulle babyn sedan födas redo för en svår verklighet. Den här babyn, som borde födas först om tre månader, har redan börjat anpassa sig till världen – redan börjat socialiseras. Och från det att hen föds kommer socialiseringen att bli än starkare, genom val av kläder, genom tilltal, genom hur hen hålls i famnen och hur hen tröstas. Allt sånt här har forskningen visat skiljer sig mellan pojkbabysar och flickbabysar redan på BB. Det är alltså stört omöjligt att helt säkra för socialisering när man sedan studerar yrkesval, och att säga att något beror bara på genetik.

Så varför säger genusvetare då att något beror på socialisering, om de inte säkrat för genetik?

Det gör vi i allmänhet inte. Vi listar och diskuterar bara de sociala faktorerna – de enda faktorer vi har möjlighet att ta i beaktande – utan att ens ta ställning till alla de faktorer som vi inte har kunnat ta i beaktande. Mycket viktigt här är också att ingen forskning hittills har visat att det skulle finnas klara samband med biologiska faktorer för i princip någonting lite mer specifikt. Dessutom ger det oss absolut inga som helst möjligheter att förändra någonting som är problematiskt. Till exempel: vi skulle kunna skylla det enorma globala problemet med mäns våld mot kvinnor på att män biologiskt är mer våldsbenägna än kvinnor. På gruppnivå är det ju trots allt helt sant. Men sedan då? Om vi köper det som den största och viktigaste förklaringen, vad gör vi sedan? Konstaterar att kvinnor helt enkelt får finna sig att få stryk emellanåt för män är mer våldsamma, trots att vi har ett samhälle med lagar som dessa män då bryter mot? Vilka konsekvenser borde ett sådant konstaterande få för mäns rättigheter i samhället?

Och hur ska man förklara alla de män som riktigt bra klarar av att låta bli att slåss, eller de kvinnor som tar till våld? Nej, de genetiska och biologiska förklaringarna rör sig gärna på en sådan nivå att de i praktiken inte går att använda för sådan här mellanmänsklig forskning. Det finns heller inte några säkerställda rön kring hur stor del som är arv och hur stor del är miljö, för variationerna är nästintill oändliga och vi vet på tok för lite om hur de samverkar. Därför kan, och bör, genusvetenskapen fortsätta att sätta fokus på de sociala faktorerna utan att oroa sig för biologin. Biologerna tar hand om den biten.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Några viktiga humanistiska begrepp och varför det är svårt för logiska skeptiker

Ibland när jag försöker diskutera humanistisk och särskilt genusvetenskaplig forskning med särskilt naturevetenskapligt intresserade män får jag känslan av att dessa typer uppfattar sig som så fria i sitt resonerande att de helt enkelt inte kan ta till sig att människor alltid är en del av komplexa nätverk. Det här är utgångspunkten i all humanistisk forskning – humanism utgår ju ifrån människan.

Och den humanistiska forskningen har utvecklat massor av viktiga begrepp för att kunna synliggöra och studera dessa nätverk. Några av de första och viktigaste är struktur och aktör. Strukturer är de ramar (t.ex. lagar, normer) som vi alla agerar inom och har att förhålla oss till. Strukturerna är inte satta i sten utan förändras med tid och rum (voilà, två andra viktiga begrepp!) och aktörerna är inte viljelösa dockor gentemot strukturerna utan kan påverka, förändra och motverka dessa.

För att göra i princip vilken studie av mänsklig aktivitet som helst relevant bör man dock tänka intersektionellt. Det betyder att man tar faktorer som klass, etnicitet och genus i beaktande. Tänk till exempel på synen kvinnornas emancipation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många högt uppsatta män menade att kvinnor med sin bräckliga fysik och sitt lättövertalade sinne inte lämpade sig för sådant som politik eller arbete. Det var bäst för kvinnor att de även i fortsättningen inte arbetade eller blandade sig i statsangelägenheter.

Aiheeseen liittyvä kuva
Att flanera lämpade sig för kvinnfolk.

Sport var också olämpligt för kvinnor. Att cykla kunde skada livmodern och göra en kvinna steril.

Kuvahaun tulos haulle 1910s women bike
Arga, snart sterila kvinnor som tror att de är män.

Det är här någonstans som de flesta av oss som sysslar med genushistoria börjar skruva olustigt på oss. Varför? För att jag har använt begreppet ”kvinna” alldeles för slarvigt. Kvinnorättskämpen Sojourner Truth har sagt det bäst. Hon föddes som slav kring sekelskiftet 1800 och såldes som 11-åring tillsammans med en flock får. Efter att slaveriet avskaffades år 1833 blev hon fri och slogs sedan i rätten för att få tillbaka sin son, som hade sålts som slav, och vann. År 1851 höll hon ett viktigt brandtal, kallat ”Ain’t I a Woman”.

Kuvahaun tulos haulle sojourner truth speech

Samtidigt som den tidens forskare, tänkare och tyckare var rörande överens om att kvinnor hela tiden måste hjälpas och därmed inte kan arbeta eller förtjäna lika rättigheter som män visste Sojourner Truth att det bara gällde den vita medelklasskvinnan.

”The man over there say a woman needs to be helped into carriages
and lifted over ditches
and to have the best place everywhere
Nobody ever helped me into carriages
or over mud puddles
or gives me a best place.
Ain’t I a woman?

Look at me
Look at my arm!
I have plowed and planted and gathered into barns
and no man could head me.
And ain’t I a woman?

I could work as much and eat as much as a man
– when I could get it – and bear the lash as well
and ain’t I a woman?

I have born thirteen children and seen most all sold into slavery
and when I cried out a mother’s grief
none but Jesus heard me
and ain’t I a woman?

That little man in black there say
a woman can’t have as much rights as a man
cause Christ wasn’t a woman.
Where did your Christ come from?
From God and a woman!
Man had nothing to do with him!

If the first woman God ever made was strong enough to turn the world
upside down, all alone
together women ought to be able to turn it
rightside up again.”

Vi vill gärna tro att vi är logiska, att vi agerar och tänker logiskt och att det är allt som behövs för att nå fram till en sanning. Särskilt verkar män som inte tror på gud likväl tro på det. Humanistisk forskning utgår ifrån att människan inte alls är logisk och att logik har sett annorlunda ut för andra i andra tider. Logik är inte en universell sanning, utan kulturellt betingat.

Så för att återvända till ekorrarna i förra inlägget och var någonstans det skiter sig med naturvetarna: humanistisk forskning kan analysera mänskligt beteende på basis av strukturer och aktörer utan att ta biologiska faktorer i särskilt beaktande. Det är alltså fullt möjligt att se på hur ekorrarna beskrivs i media och lokalsamhället utan att desto närmare gå in på deras verkliga biologiska förutsättningar. På samma sätt uppmärksammar humanister att en kvinna inte alltid är en kvinna, trots att de är kvinnor biologiskt. När man talar om att kvinnor slogs för sin begränsade rätt att arbeta, glömmer man nämligen bort alla de miljoner kvinnor som liksom Sojourner Truth aldrig fick göra annat än arbeta. Det var en viss sorts kvinnor som ville arbeta mera. När vi i forskningen talar om dessa olika kateogorier kvinnor (och detsamma kan sägas om män) är det för en humanist fullkomligt irrelevant att det biologiskt är samma kategori.

Därför blir jag också lite beklämd när så många nu argumenterar emot humanistisk forskning med argument som att vi tar saker för givet och hävdar kausalitet där vi inte kan bevisa det. I humanistisk forskning är det inte alltid viktigast att avgöra exakt vad som orsakat vad i vilken ordning. En uppsjö faktorer kan påverka och samverka och bara för att vi inte kan avgöra vad som haft störst betydelse eller vad som kom först betyder det inte att de slutsatser som kan göras om samverkan inte skulle vara relevanta. För Sojourner Truth påverkade hennes klass, etnicitet och kön hennes aktörskap i de strukturer hon verkade inom. Det går däremot inte att lyfta ut en faktor och säga att den var avgörande eller skapade de andra.

Människor är komplexa och människor ska inte beskrivas i förenklade termer.

Nyhetsplock

Feministiska ekorrar

Jag har en vän som är biolog och som när en förkärlek för krockar mellan naturvetenskap och genusvetenskap och det är en väldigt bra vän att ha för härrimingud vad hon kan hitta obskyra texter. Det är just det hon gjort nu igen. Det här är inte första gången som en naturvetare totalsågar feministisk forskning, och med största säkerhet heller inte den sista, men jag skulle vilja ta upp det som ett exempel.

Tilläggas kanske bör att jag på grund av omständigheter (Avhandling. Deadline) inte hinner läsa igenom hela originalartikeln, vilket jag annars alltid gör, utan i det följande främst utgår ifrån naturvetarens bloggtext. Det finns tillräckligt med citat för att kunna säga var skon klämmer ändå.

Forskningen handlar om ekorrar, närmare bestämt om eastern fox squirrel, som har planterats in i Californiens natur trots att den egentligen inte hör hemma där. Den har nästan konkurrerat ut den inhemska western grey squirrel eftersom den förra dels äter i princip vad som helst och dessutom kan föda två kullar per år. Om man vill behöver man ju inte mer information än så för att kunna göra kopplingar till dagens invandrardebatter, men vi fortsätter.

Professor Teresa Lloro-Bidart har som uttalat syfte att undersöka hur inkräktarekorren easter fox squirrel beskrivs. Det är här någonstans som det fullkomligt skiter sig med den naturvetare som sedan ska läsa hennes forskning. Genom att studera tidningar och ett lokalsamhälle i en community garden kommer Lloro-Bidart till slutsatsen att dessa ekorrar, på grund av sina matvanor (de äter bland annat skräp och djurbebisar) och höga fertilitet både könas och rasifieras. Naturvetaren bara ”They’re squirrels, for crying out loud, not humans! The analogy is forced to a predetermined conclusion.” *implode*.

Vad naturvetaren möjligen inte förstår och definitivt inte tar hänsyn till är att Lloro-Bidart inte bedriver naturvetenskapliga analys utan ägnar sig åt diskursanalys. Hon undersöker hur ekorrarna beskrivs – vilka ord de benämns med och i vilken kontext de placeras. Det är förstås långt ifrån samma sak som att beskriva ekorrarnas habitat eller biologiska förutsättningar eller preferenser eller whatever. Hon är intresserad av hur människor tolkar ekorrarna.

Och hon kan visa att ekorrarna beskrivs som just ”de andra”, några som inte hör hemma där, som har matvanor som inte passar in och är osofistikerade och att de dessutom ynglar av sig som… öh… kaniner. Eller eastern fow squirrels. Hon skriver:

”Thus interpreted, these narratives intimate that eating and female fecundity are indeed intertwined, as the foreign squirrel is ultimately successful because she will eat everything, including bird eggs, baby animals, and trash in order to reproduce and outcompete the natives.”

Naturvetarbloggaren kommer sedan fram till följande:

”But to what end was also this tortured analysis? As best I can make it out, it’s to show that we need to de-otherize squirrels and free the Fox Squirrel from its marginalization, allowing all squirrels, regardless of diet, reproduction, and habits, to live in harmony. In other words, Lloro-Bidart is calling for Social Justice for Squirrels.”

Vad Lloro-Bidart själv skriver är dock:

”This article, therefore, offers a unique feminist lens for critical animal studies scholars to conceptualize and understand human relationships with animals. By acknowledging that animals perform through their own food choices and that these choices are discursively and materially mapped and understood in complex ways by differing human cultural groups, there is the opportunity to unpack how categories of difference, understood vis–à–vis food choices, are made and re-made and impact animal and human lives. In this particular case, these varying and intersecting categories of difference have unsurprising effects on eastern fox squirrels: They can be killed in the state of CA through legal means at anytime, whereas one must obtain a permit to kill western gray squirrels.”

Så vitt jag kan se tar Lloro-Bidart inte ställning till den rent ekologisk-biologiska konflikten mellan olika ekorrar här. Hon påpekar bara att sättet som eastern fox squirrel beskrivs på skapar en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad. Det är denna bild som sedan ligger till grund för hur människor interagerar med ekorrarna. Jämför till exempel med vår syn på vargar.

Relevant kritik av Lloro-Bidarts forskning skulle kunna vara (och jag höftar här utan att närmare vara bekant med ekorreproblematiken) att eastern fox squirrel konkurrerar ut western gray squirrel och därför är ett problem. Vad vet jag. Huvudsaken är att besluten om ekorrarna inte fattas på felaktiga grunder. Jag tycker att Lloro-Bidart själv säger det bäst, här:

”Such narratives discursively work because animal bodies (and especially rodent bodies), female bodies, and racialized [foreign] human bodies ‘are considered abject in much of contemporary Western culture’, evoking fear of the ‘Other,’ whether animal or human.”

Rädsla är aldrig en bra grund för beslutsfattande. Och bristande förkunskaper i ämnet är aldrig en bra grund för att såga forskning.

Kuvahaun tulos haulle eastern fox squirrel

Om det fortfarande kändes svårt att förstå, tänk så här: Vad har du hellre i din trädgård: en ekorre som mumsar nötter och föder en liten kull söta, ulliga ungar en gång om året, eller en ekorre som käkar andra djurs bebisar och däreftersom spottar ur sig avkommor? Huh?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Förutfattade meningar

Det kanske är avhandlingsstress eller sånna där hormoner som gör kvinnfolk oregerliga eller whatever, men det finns en hel massa saker som stör mig just nu. Som i morse när en kompis till en kompis kommenterat att muslimerna minsann måste reformera islam och man bah ”jahadu, vilken del av islam menar du då”?. Islam har de senaste 1300 åren varit splittrat i två stora fraktioner – sunni och shia – men det finns en myriad av andra variationer (Assad tillhör till exempel inte samma del av islam som majoritetsbefolkningen i Syrien). Folk som talar slentrianmässigt om hur islam måste reformeras brukar vara av den sorten som anser att bästa reformeringen av en religion är att man slutar tro på Gud i den.

Sånt kan störa mig skitmycket, och det har inte ens någonting att göra med att jag bor tillsammans med en troende muslim utan om den världsfrånvända uppfattningen att om alla bara tänkte som en västerländsk man så skulle allt vara prima.

tumblr_inline_nppc1lH0Tq1sztbua_500

Men mest av allt stör jag mig på att folk knatar runt med sina förutfattade meningar om världens beskaffenhet och förutsätter att de har rätt. De låter sig inte utmanas, förändras, tänka nytt, utan sätter fingrarna i öronen och hävdar att alla som har andra erfarenheter än deras har fel eller är undantag som bekräftar regeln. Hela tiden.

Ta en sådan sak som att alla stora tänkare varit män baserat bland annat på texter producerade av anonyma skrivare genom århundradena. Vi förutsätter att de var skrivna av män eftersom kvinnor inte skrev eftersom alla stora tänkare var män vilket bekräftas av alla anonyma texter som måste ha skrivits av män.

Nedan är en illustratör och en skrivare – man och kvinna – som presenterar sitt färdiga manuskript inför jungfru Maria. Låt vara att den heliga jungfrun inte ser särskilt extatisk ut över vad paret åstadkommit (och dessutom ger hennes uppsyn mig obehagliga vibbar av hur min avhandling kommer att emottas) men vi har ändå en kvinnlig skrivare. Och de kvinnliga skrivarna var ganska många. De kvinnliga stora tänkarna var ganska många. Vi vet det nu, när vi inte förutsätter att de allihopa var män. Vi människor är så satans snabba med att kategorisera att vi alltför lätt glömmer hur komplex världen är. Om vi någonsin ska lära oss att förstå mer om varandra och oss själva så måste vi vara öppna inför att kasta våra kategoriseringar åt skogen.

Kuvahaun tulos haulle nuns’ priests’ tales: gender, authority, and apologetics in the medieval monastery, c. 400-1200
Från Guta-Sintram Codex (ca 1154).