Våra höns är dvärgkochin, vilket betyder att de hör till den sortens som har fjädriga (hur säger man lurviga för någon som har fjädrar?) fötter. De var ute i hönsgården och spatserade när plötsligt Dotty stannade och såg så där förvånat kränkt ut som bara höns kan. En av tupparna hade ställt sig på hennes långa fotfjädrar. Det tog tvärstopp. Hade hon kunnat hade hon gjort det här:
Men det kunde hon ju inte, så hon bara stod där och blängde och ryckte i sin fot innan tuppen klev av. Och som den milda hönsmamma jag är skrattade jag förstås bara några timmar eller så. Höns, alltså. Så jäkla kul typer!
Här är tuppen Berit, förra sommaren. Tuppen på bilden har ingenting med tuppen i berättelsen att göra.
Hit och dit och tillbaka igen 
Du kan väl lära hönsen lite judo då? Skicka dem på läger mef barnen?
Hade innan jag började läsa din blogg fördomen att höns inte hade så mycket till personlighet men det verkar ju vara helt fel!