Arkiv | mars 2015

Skilj på mansroll och mansnorm

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

Att ta med sig ett friskt och ett sjukt barn till akuten

På eftermiddagen kunde jag inte längre få ner Vilhos feber med bara ibuprofen. Efter full dos låg han fortfarande över 39 C. Det tyckte jag var skäl nog att ha någon med faktiskt medicinsk kompetens (en läkare, eftersom det ibland tycks råda oklarhet) göra en mer kvalificerad gissning av vad som orsakade febern. Eftersom Murphys lag regerar var klockan vid det laget 25 minuter före stängning av lokala vårdcentralen. Jag packade således båda barnen (gräsänka, ni vet) och susade till sjukhuset och akuten.

När vi kom fram möttes vi av inte färre än tre sköterskor som satt i ett rum och funderade över livet. När jag meddelade mitt ärende höjde en av dem på ena ögonbrynet så där som man gör när man tycker att någon annan har fattat ett beslut som var mindre begåvat. Och då är det någonting inuti mig som klickar till av oresonlig vrede. Här har jag spenderat fucking veckor på att försvara sjukvården och så kommer en sköterska och är snorkig och jag får inte sätta händerna i sidan och säga att hon minsann inte ska komma här och vara snorkig mot mig så det så. Jag fick bara säga tack och sätta mig med barnen i väntrummet. Synnerligen otillfredsställande.

Vi fick träffa läkaren riktigt fort och han kom fram till ungefär exakt samma saker som jag gjort, det vill säga; sannolikt virus och fortsätt behandla symptom. Men så tyckte han att han för säkerhets skull ville ta lite fler tester och sedan brakade helvetet pretty much löst eftersom vi fick vänta.

Tilda roade sig med att städa sina leriga gummistövlar, skrapa stolar mot golvet så det ekade och hänga upp och ner från allt hon kunde klättra upp på. Klockan var vid det laget ungefär 30 minuter efter middagsdags och barnen var turbohungriga.  När jag äntligen fick höra att det fanns en kantin var klockan 2 minuter efter stängning av sagda kantin. Jag skrek desperat genom kantinens nedfällda galler och en dam som är det närmaste man kan komma en ängel låste upp och lät oss få några smörgåsar. Tilda tryckte in halva mackan i munnen på en gång. Större delen av det kom ut igen och ramlade på tröjan, byxorna, stolen och golvet. Jag lät henne plocka upp och lägga tillbaka allt utom det som var på golvet för 5 sekundersregeln gäller inte sjukhus. Tilda fortsatte att mosa i sig mat. Det skvätte överallt.

I väntrummet satt också några tjejer som varit i en moppeolycka och var tillräckligt chockskadade för att tycka att en sexåring som äter som en mentalt handikappad gris är väldigt roligt. Tilda insåg att hon hade publik och valde att bjuda på den bästa show hon kunde uppbringa. Moppetjejernas mamma skrattade så hon nästan kiknade. Tilda balanserade salladsblad på huvudet. Jag torkade ägg från väntrummets golv alltmedan Tilda utvärderade hur många gråa hår jag hade. Vilho satt i en stol och huttrade av feber eftersom snork slarvmätt hans feber med en örontermometer och konstaterat den ligga på 37.3 (jag fick 38.9). Tilda gjorde en präktig mustasch av sitt hår och dansade kalinka. Jag undrade i mitt stilla sinne var de förvarade lugnande medel.

Efter ett par plågsamma timmar fick vi äntligen veta att ingenting syns på Vilhos tester och att vi därför kan åka hem och fortsätta medicinera. Honom alltså. Den där andra apan finns det ingen bot för. Det är illa nog att ta sjuka barn till akuten. Att ta friska är ett helvete.

På tal om naturlighet och sjukdomar och sånt. På förekommen anledning.

Nu när jag sitter här hemma med mitt febriga barn kan jag inte låta bli att tänka på de diskussioner som uppstod i kölvattnet av inlägget om smittkoppor och vaccin. Som Christine på Skepchick skrev så är ett av de vanligaste argumenten att man inte drabbas om man liksom har en bra grundstyrka. Många verkar mena att man får den grundstyrkan genom att äta rätt, motionera lagom, sova mycket och undvika en massa onödiga tillsatser och socker och sånt.

Och jag ser verkligen poängen med det, det gör jag. Om vi tar hand om oss själva får vi ett bättre immunförsvar och ett bättre naturligt skydd mot sjukdomar. Det tjänar vi alla på. Det här är liksom ingen hemlighet och framförallt; ingenting av det här motsägs av läkare! Sömn, motion och bra mat är en utmärkt grund.

Men när man talar om grupper som har försvagat immunförsvar så är det inte nödvändigtvis folk som bara äter på McDonalds och inte rör sig mer än mellan sängen och datorn. Det behöver inte ens vara femåringen med leukemi eller treåringen med medfött hjärtfel, vilka är helt beroende av att vi andra inte smittar dem. Nej, försvagat immunförsvar har alla barn. Alla barn. Även de som är helt friska just då. Även om de äter ekologiska grönsaker ur silverskålar, sover 12 timmar varje natt och leker ute nästan hela sin vakna tid. Barn är en riskgrupp när det kommer till sjukdomar.

Det är här någonstans, vid sjuka barn, där jag personligen drar gränsen för hur mycket jag orkar lyssna på folk som talar om det naturliga i sjukdomar. Det är naturligt att barn blir sjuka. Det är naturligt att barn dör. Det betyder inte att det är den sortens samhälle vi ska sträva efter.

Ingen ska tro att det här handlar om VAB, inkomstbortfall eller whatever materialistiska effekter som kommer av sjuka barn. Det handlar om barnet, och just i dag väldigt mycket om mitt eget sjuka barn. Mitt vackra, underbara barn som hade ett så bra immunförsvar ett barn kan ha men ända fick någon slags influensaliknande jävla crap. Mitt barn, som låg i mina armar, så varm att han hade en aura av hetta runt sig men som kände sig så frusen att han huttrade och skakade tänder. Mitt barn, som med feberrosor på kinderna ler åt mig och svarar ”helt ok” när jag för hundrade gången frågar honom hur han mår.

20150317-122551.jpgJag är egentligen inte orolig för honom, mer än rent instinktivt så som man alltid är för sina barn. Jag ger honom febernedsättande för att underlätta hans varande och blir han inte bättre eller om han skulle bli akut sämre står det en läkarkår redo med antibiotika och allsköns ytterligare hjälpemedel. Men hade det inte varit för den moderna sjukvården hade jag varit skräckslagen. Vi återvänder till kyrkböckerna, den här gången till Ekenäs och år 1820:

[ kuvat/12.jpg ]

feber

Carl Gustav Rosenqvist var 10 år när han dog i frossfeber – alltså feberfrossa – på den tiden feber var en vanlig dödsorsak. Min Vilho är 9 år, född i en tid då feber mest är ett övergående besvär. Den här skillnaden beror inte på mat, sömn och motion utan på modern medicin. Vilho har inte bättre naturliga förutsättningar att klara av en feberfrossa än vad lille Carl Gustav hade för snart 200 år sedan.

Skillnaden ligger i den medicinska utvecklingen och om jag ska vara alldeles ärlig kan jag inte förstå hur det kan vara så svårt för en del att se. Det känns som om man står och pratar om en rund röd boll med någon som bestämt hävdar att det lika gärna skulle kunna vara en blå elefant från en annan vinkel eftersom att folk tjänar mer pengar på röda bollar. Och när det gäller mina barn skiter jag i om någon tjänar pengar på att hålla dem vid liv. Jag betalar vad som helst för tryggheten i att en feber inte behöver innebära döden. Jag betalar vad som helst för ibuprofen och paracetamol och antibiotika om jag bara får ha kvar mitt barn.

Och det finns läkare som är pengagiriga skitstövlar, som skriver ut antibiotika för minsta lilla, som inte lyssnar och inte vill ta ansvar men det betyder inte att all modern medicin är av ondo. Inte heller betyder alternativ medicin att folk sysslar med någon slags gudomlig välgörenhet. Det ligger fantastiska summor pengar även i alternativ medicin och till den alternativa medicinen hör dessutom sådant som tjuvjakt av utrotningshotade djur, smuggling och utarmning av naturresurser. Alternativ medicin är inte per definition mer etisk, om nu någon trodde det.

I början av 1800-talet var det ungefär 20% av barnen som dog innan de hunnit fylla 7 år (se statistik här!). De dog huvudsakligen av infektionssjukdomar. De dog av sjukdomar som alternativ medicin varken då eller nu kan bota med samma säkerhet som den moderna sjukvården kan. Det är modern medicin som skyddar våra barn – inte naturen. Grejen är den här: när det gäller att äta bra mat, sova mycket och motionera lagom kontra modern sjukvård så måste man inte välja. Det är ett sånt där tillfälle då man både får ha kakan och äta den. Sjukvården är Plan B för de tillfällen när Plan A skiter sig. De utesluter inte varandra och de utesluter heller inte att man först provar naturläkemedel när man blir sjuk. Men när vi talar barnadödlighet är det en helt annan sak. Man kan inte välja bort modern medicin till förmån för naturen och förvänta sig att naturen ska vilja hålla våra barn levande. Naturen fungerar inte så.

Så när jag skriver om frustrationen över att vabba och det olämpliga i att barn alltid blir sjuka när man har en deadline så gör jag det med all respekt för att det är lyxproblem. Det är ett lyxproblem att det är deadlines snarare än ond bråd död som oroar mig mest. Ett lyxproblem som inte bara kommer sig av att jag har turen att ha ett så kallat ”starkt barn” med god potential att klara av sjukdomar, utan av att ha den moderna sjukvården som Plan B. Min tacksamhet över tillgången till sjukvård är oändlig. Moder Natur har mentala problem och borde inte få ha barn.

 

Att VABba när man inte kan vara ledig

Det bästa med mitt jobb är att jag sätter mina egna arbetstider. Det finns ingen som kontrollerar mina timmar och flåsar mig i nacken om jag går ut en stund i solen eller tar en sovmorgon. Jag älskar det så mycket att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb igen.

Men så blir ett barn sjukt och en make åker till Tyskland (dessa saker sammanträffar ofelbart) och jag har en deadline. Och det finns inte många saker som är värre än känslan av att inte räcka till någonstans. Inte vara tillräckligt närvarande för det feberdåsiga barnet som med lite febernedsättande i kroppen bubblar av tusentals frågor och en diskussionslusta jag inte riktigt delar. Inte få ihop tillräckligt mycket tid av skrivande för att vara på den säkra sidan av att bli färdig innan deadline. Definitivt inte få ihop varken tillräckligt mycket sömn eller tillräckligt med tid i solen. Hur jag än gör räcker jag inte till.

Tiden väntar liksom inte på någon.

Det är tveklöst det värsta med mitt jobb.

Åbo slott och en solig söndag

I går skulle maken till Åbo så jag och barnen följde med för att turista i slottet. Och det är härligt när ungarna kommit upp i den åldern att man faktiskt har kul ressällskap snarare än två skrikande klumpar när barnen är med. De lyssnade tålmodigt på mina berättelser och ställde frågor jag inte kunde svara på (”mamma, hur djup är en fängelsehåla?”). Vi stannade och njöt av utsikt och solsken i nästan varje fönster och funderade över hur det kan ha varit att vara barn på slottet för 500 år sedan. På slottet fanns just nu en fantastiskt snygg utställning om drottning Kristina, med rekvisita från filmen. Kan rekommenderas!

20150315-201754.jpg

20150315-201813.jpg

20150315-201837.jpg

20150315-204255.jpg

20150315-204327.jpg

20150315-204342.jpg

20150315-204352.jpg

20150315-204401.jpg

I dag åkte maken till Tyskland långt innan vi andra vaknat och inte alldeles oväntat hade Vilho ordentlig feber när han vaknade. Han insisterade dock på att han var gammal nog att själv avgöra huruvida han borde sitta inne eller inte, så han parkerade sig på en stol han själv snickrat, i solen mot vedbodsväggen och njöt tillsammans med sin katt. Maggie ser förresten ännu tjockare ut nu, och hon har gjort ett litet hål i halmen inne i sin bur. Vi får väl se om det kommer några ungar.

20150315-204919.jpg

20150315-204930.jpg

Att prata sexualitet i finsk radio. Perkele.

Jag blev för ett tag sedan intervjuad av den finskspråkiga radion i Sverige, Sisuradio, angående kvinnor i historien. De frågade om jag kunde finska och jag svarade att det inte direkt var mitt starkaste språk och de tyckte inte det gjorde något och så körde vi intervjun på finska. Det finns dagar då min finska är ganska bra och folk blir förvånade över att höra att jag är svensk. Så finns det andra dagar då jag inte hittar ett enda ord jag letar efter, då meningsbyggnaden är en uppvisning i grammatiska don’ts och jag låter förståndig som tuggummituggande fjortis. Dagen för intervjun föll tveklöst i den senare kategorin.

Jag har själv inte lyssnat på resultatet. Det är alltför ångestfyllt. Den som ändå skulle vilja kan göra det här, men jag kan knappast rekommendera det.

Jag fick den mycket knepiga frågan vad som kommer sedan, när vi liksom har kvinnor med i historieböckerna. Vad är nästa steg? (Vi bortser nu från att kvinnor i historieböckerna inte är en punkt på en checklista av saker som ska ordnas, utan ett enormt och dynamiskt forskningsfält som ger oss bredd i vårt kunnande om förfluten tid.) Jag svarade sexualitet, riktigt innan jag hann reflektera över att mitt finska ordförråd verkligen inte räcker till för att diskutera sexualitet på ett vetenskapligt vis och att sexualitet är en fallgrop. Reportern undrade vad jag menade. Och jag fortsatte att gräva min grop ännu djupare.

Min förklaring (som jag i min ångest inte har vågat lyssna på igen) lät i direkt översättning ungefär så här: ”Jo, typ om man liksom är typ en kille eller så och så är man kompis med en annan kille och säger att man tycker om varandra, är man typ bög då eller?”. Jag insåg att det inte lät så bra så jag provade en annan vinkel: ”Eller om man typ liksom är tjej och har på sig du vet killkläder och gör typ killgrejer vad är man då, va? Typ… eh… trans eller? Man måste ju inte vara lesbian vet du.” Där någonstans tror jag att jag nådde botten.

För vad jag ville var att lyfta fram behovet av att se på sexualitet som ett kulturellt fenomen. Till exempel: I dag räknas homosexuella som en sexuell minoritet. Homosexualitet har varit förbjudet, men det har också varit fullkomligt socialt accepterat (i t.ex. Sparta), hyllat som den högsta formen av kärlek (antika Grekland) och varit en del av initiationsriter (i vissa indianstammar). De människor som utövat homosexualitet i de samhällen där det har varit en accepterat del av kulturen har dock inte nödvändigtvis varit homosexuella i dagens bemärkelse. Det är fullt möjligt att män har haft sex med andra män (för det handlar, surprise surprise, nästan uteslutande om män) för att det var så man gjorde utan att de för den skull kände sig särskilt sexuellt dragna till andra män. På samma sätt finns det säkerligen i dag homosexuella som utövar heterosexualitet för att det är normen.

Sedan finns det också beteenden som vi i dag har kodat som homosexuella men som inte alls har varit det i en historisk kontext. Som de här killarna som var kompisar och därför visade det när de fotograferades:

Det är inte många killkompisar i dag som skulle vara bekväma med att posera så här för att visa att de gillar varandra som kompisar (100-tals fler finns här!). På samma sätt är det inte många som skulle skriva brev med 1500-talets retorik, där man talar om sin älskade, mest kära vän för dem som var viktiga för en.

Det finns också en tendens i dag att sexualisera sådant som inte måste ha handlat om sexualitet. Kvinnor som klädde sig i manskläder och levde som män måste inte alls ha varit trans. Det kan lika gärna ha varit ett sätt att nå en del av samhället som annars var stängt för kvinnor. Att veta exakt vad som drev den som klädde sig och levde som man eller kvinna fast den varit könad som det andra är nästintill omöjligt att veta i dag, men vi förvrider historien om vi antar att det alltid hade med sexualitet att göra. Då förutsätter vi ju att den kvinna som ville leva som man alltid var transsexuell och att det alltid bara har funnits två alternativ att välja mellan – man eller kvinna. Så har det inte varit.

Innan vi vet mer om hur man har sett på sexualitet genom århundradena är det svårt att förstå dagens sexuella minoriteter. Till exempel kallar vi det sexuella minoriteter endast för att de avviker från dagens strikta heteronorm, men de är ju bara sexuella minoriteter i jämförelse med en sexuell majoritet. Man skulle lika gärna kunna tolka sexualitet på ett spektra, istället för som ett ”vanligt” sätt och några ”avvikande” – som motpoler. Historiskt sett är ett spektra ett betydligt bättre sätt att beskriva det.

Och det var det jag försökte få fram, utan att ha vokabulären till att diskutera sexualitet med den sortens öppenhet och bredd, samt framförallt respekt, som ämnet förtjänar. Så jag skriver det här, och hoppas att jag för guds skull inte har förolämpat alltför många av dem vars historia jag skulle vilja lyfta. Sexualitet är kulturellt, inte biologiskt. Och sexualisuus är ett av de svåraste orden i världen att böja på finska.

Kuriosa: Homosexuell hette visst inte homosexuellilainen som man skulle kunna tro.

Hur man bäst bemöter den som fröjdas över att veta könet på sitt ofödda barn

Det diskuterades livligt hur man ska bemöta de där som bubblar av lycka över att de på ultraljud fått se om babyn i magen är en pojke eller en flicka. Hur ska man hantera när någon kastar sig ut för att köpa rosa inredning för att de väntar en flicka?

Det finns ett mycket enkelt svar på de här frågorna: Med glädje. Man bemöter andras rena glädje med glädje. För att gå och pissa på någon annans parad ska man ha jävligt bra skäl och att man inte tycker att andra får köna sina barn är i ärlighetens namn inte ett bra skäl alls. Det här är ett av de typiska tillfällena då den gyllene regeln ”har du inget snällt att säga ska du hålla käft” gäller.

För föräldrar skuldbeläggs för allt och ingenting i alla fall. Det sista föräldrar behöver är fler rättesnören, fler saker att oroa sig över. Och det värsta som kan hända en baby är inte att födas i en familj som i månader planerat och dekorerat babyns rum i en viss färg.

Att bli förälder är omtumlande, och att få ”veta” könet på babyn redan innan kan göra det hela lite mindre omtumlande. Göra det lite mer verkligt. Vi fick veta att vi väntade en flicka då för 7 år sedan och det första vi gjorde var att köpa en underbar gammalrosa klänning med en kanin på. Hade någon då kommit och ifrågasatt detta hade jag blivit arg på ett sätt som är svårt att sätta i skrift utan att man knackar sönder tangentbordet. För när babyn väl kommer vänds allt det man trodde sig veta om babyn ändå upp-och-ner. Alla de planer man hade om hur man själv och babyn och universum skulle fungera går likväl åt fanders. Men det är en insikt som föräldrar måste få komma till själva, i sin egen takt. Planeringen man gör innan babyn föds, eller ens det där man gör i början då allt bara går ut på att få både sig och babyn att överleva, det handlar bara om sinnesro. Och det finns en särskild plats i helvetet för dem som på flit fuckar med föräldrars sinnesro för att de tror sig veta bäst.

Den enda, förutom en själv, som har att göra med vilken inredning eller vilka kläder eller vilka leksaker som ska köpas är barnet när det är stort nog att själv kunna berätta om det. Och när barnet börjar berätta ska man lyssna. När barnet börjar berätta vet man bättre vem barnet är och vem barnet vill vara. När barnet börjar berätta kommer somliga att förstå att man inte kan veta könet på sitt ofödda barn, eller ens på sin lilla baby. Och den dagen ens förtjusande lilla flickbaby visar sig vara ett pojkbarn då har materiella saker i stil med en underbar gammalrosa klänning med en kanin på ingen som helst betydelse längre. Då har man som förälder bara valet att fortsätta vara den bästa förälder man kan vara åt det barn man älskar eller att bara vara en liten lort.

Morgonens äggskörd

I dag jobbar jag hemifrån. Vaknade oförskämt sent och gick ut till djuren. Tittade till Maggie som börjar bli rund om magen (vilket för kaniner inte egentligen behöver betyda något annat än att de är lite runda), snubblade på Rasputin som virvlade runt mina ben och pratade en stund med hönsen som var lika kränkta som vanligt. Hela tre ägg hade hönsen lyckats lägga sedan i går kväll. Tre ägg. Kan man vara stolt som en tupp över sånt?

Ett av äggen var fortfarande varmt och jag kan inte bestämma mig för om det är härligt och förunderligt för att det då är alldeles pinfärskt, eller inte så härligt eftersom anledningen till värmen är att det just kom ut ur en hönas rumpa.

20150312-110958.jpg

Det är en konst att skita i vad andra tycker om en

Jag har länge tänkt skriva något om det där med att bry sig om vad andra har för åsikter om en. Och jag tycker att man ska lyssna på sina vänner och jag tycker dessutom att man ska stanna upp och reflektera över vad man gör när någon påpekar att man klampar på som en elefant i en porslinsaffär. Det är sådant som har med respekt för andra att göra, och det tycker jag är viktigt. Men ibland blir det en väldigt svår balansgång mellan att borsta av sig rätt saker och att respektera sig själv. De diskussioner som blir här inne på bloggen är ibland sådana att jag får en hel del kommentarer av den mindre uppmuntrande sorten och även om jag vet att jag borde strunta i dem så är det ibland svårt.

Det här inlägget kommer egentligen inte alls från vad som händer här på bloggen. Diskussionerna om vaccin nu på senaste har, på bloggen, varit osedvanligt snygga om jag får säga det själv. Nej, det här inlägget kommer snarare av att jag upplever att jag, och ett förkrossande antal kvinnor med mig, så många gånger har fått höra att en bra kvinna ska kompromissa, lyssna in, inte vara bitchig, kunna ta kritik och utvecklas att jag tar åt mig av minsta lilla.

Som till exempel att köra bil. Jag är inte bara nervös för de klassiska dumheterna som att typ köra på någon eller missa en hastighetsskylt och åka dit för fortkörning eller krocka eller så. Jag sitter och oroar mig för vad random snubbe i annan bil eller på gatan eller i sitt köksfönster med en kikare ska tycka om hur jag kör. Som om det hade betydelse, liksom. Om någon tutar för att den tycker att jag har bytt fil på ett otillbörligt sätt är alltid min första reaktion att vilja slå någon på käften (primitivt, men sant) men sedan kommer skammen. Skammen över att någon tyckte att jag bytte fil som en åsna. Rädslan över att någon sedan ska känna igen min bil och bah ”titta där är hon som någon tutade åt”.

Det här är så jävla bisarrt. Jag förstår ju det själv. Samtidigt hör jag så många kvinnor som till exempel inte vill köra bil inne i stan för att det är obehagligt. Kvinnor som låter sig begränsas på grund av sitt obehag inför… Ja. Jag vet inte ens vad obehaget kommer ifrån. Obehag inför att bli bedömd, kanske?

Samma sak är det om jag är ute, gående, på stan och någon catcallar eller bara vänder sig om och tittar. Även då är min första reaktion ilska, men sedan skam. Skam över att jag har klätt mig på något visst sätt. Att håret ser ut som det gör. Att jag sminkat mig för mycket. Att jag rör mig fritt på en offentlig plats. Och jag tänker jättemycket på det där som somliga säger, med att kvinnor som sminkar sig eller klär upp sig eller whatever, gör det för att dra blickar till sig eller åtminstone måste räkna med att det är effekten. Samtidigt tror jag inte att jag personligen har klätt upp mig för att dra blickar till mig sedan typ tonåren. Jag klär upp mig för att det är en del av att ladda inför något jag ska göra. För att, även om vad jag ska göra inte är direkt relaterat utseende, så känns det som om jag är bättre förberedd om jag är lite uppsnofsad. Uppmärksamheten man som kvinna ibland röner på stan är inte det minsta uppmuntrande. Den får mig självmedveten och osäker.

Den här konstanta ångesten över vad andra tycker, även när jag på ett intellektuellt plan vet att det är fullkomligt irrelevant, den är förödande för självförtroendet. Jag är också övertygad om att den är inlärd och att även om män också kan bli självmedvetna och osäkra så är det betydligt vanligare att kvinnor upplever det i sådan utsträckning att de begränsas av det. Man kan ta lite grann av det, då och då, men om någon har tutat på mig när jag försökte parkera och någon annan fem minuter senare busvisslat då är jag färdig att sätta mig i ett hörn och gråta.

Och det handlar verkligen inte bara om att kvinnor skulle vara svagare än män, utan om att kvinnor uppfostras till anpassning. Dels som små flickor som ska vara duktiga, dels som en socialisering in i hur det är att vara kvinna – i serviceyrken, som den som är lyhörd, som den som förändrar sig. Att inte anpassa sig efter andra känns som ett misslyckande om man tillräckligt många gånger har fått höra att det är ens livsuppgift. Man blir så sanslöst rädd för att göra fel hela tiden, för att all form av negativ uppmärksamhet automatiskt registreras som ett personligt misslyckande och ett tecken på att man måste förändra sig.

Så det kräver hård träning, det där med att skita i vad folk tycker om en, men jag tror att det är superviktig kunskap. Redan rädslan för att någon ska tycka illa om en är begränsande, och när någon verkligen kritiserar blir det rent av handlingsförlamande. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att tysta sin egen, inre fördömande röst. Den där som säger att man är för tjock, för klumpig, för långsam, dålig på att köra bil, fel klädd och inte tillräckligt tacksam. Den där rösten som underhåller ångesten genom att säga att man borde gjort något annorlunda – att man borde lära sig att anpassa sig. Den rösten ska jag lyssna lite mindre på i framtiden, och framförallt ska jag se till att den säger betydligt snällare saker.