Arkiv | mars 2015

Samtidigt hemma hos oss

Vi har väckt liv i den gamla och otroligt häftiga bakugnen ute i bastustugan. Att inte elda upp pizzorna kommer att kräva en del övning men jisses vad goda de som överlevde är!

20150322-201813.jpg

20150322-201825.jpg

Lite mer om betyg, genus och skolan

Det finns få saker som tycks få män engagerade i frågor om könsdiskriminering lika starkt som pojkars prestationer i skolan. På basis av de kommentarer som kom till mitt inlägg om att man måste skilja på mansnorm och mansroll vill jag lyfta fram några saker som är viktiga att komma ihåg i den här frågan.

* Det finns en galet stark tendens att förklara pojkars och mäns varande i biologiska termer. Alltid. Män är otrogna på grund av sina starka sexuella drifter. Män våldtar för att de inte kan kontrollera sig. Män slår för de är fyllda med testosteron. Män får höga positioner för de är tävlingsinriktade. Pojkar hamnar efter i skolan för de mognar senare än flickor. Vi måste våga se på män och pojkar som kulturella varelser, för att 1) manlighet är kulturellt betingat och 2) världen behöver inte mer anpassning efter mäns så kallade naturliga drifter.

* Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

* Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. Det är förresten också samma fördomar som gör att flickor får leka extrafröknar och att flickor används som buffrar mellan bråkiga pojkar. Det här är allvarliga grejer som framförallt pojkar förlorar på och som inte får förekomma! Det är könsdiskriminering och måste tas på allvar.

* Det finns inte tillräckligt med manliga förebilder i skolan. Oavsett vad man tycker om kön så är könsidentiteten en av de första identiteterna och barn behöver förebilder. Hade jag varit för kvotering så hade jag tyckt att det vore viktigare för jämställdheten att kvotera in manlig dagispersonal än kvinnliga chefer.

* Så fort det finns könsskillnader i precis vad som helst så skriver folk kvinnohatspatriarkat om det är till flickors nackdel och antibiologisk nazifeminism om det är till pojkars fördel. Här kommer ett nyckelord till alla dessa diskussioner: intersektionalitet. Det är försvinnande sällan som det finns organiserade komplotter för att diskriminera. Ofta så beror snedfördelningarna på en mängd olika saker som samverkar och där kön bara är en liten del. Vad gäller betyg i skolan är följande saker i många fall mer avgörande än kön:

antal timmar lagda på skolarbete utanför skoltid
huruvida modern är heltidsarbetande eller hemma
stödet från familjen
socioekonomisk status

Till exempel: vita pojkar med hemmamammor i rika områden i bra skolor presterar bättre än en afroamerikansk flicka i förorten. Studier visar också att flickor i allmänhet lägger ner betydligt mycket mer tid på läxor – i Tyskland 2 timmar mer/vecka än vad pojkar gör (se Quality and Inequality of Education – Cross National Perspectives). Studier visar också tydligt till exempel att hudfärg har större betydelse än kön i USA. Kön är bara en faktor av många.

* Det finns massor med saker som man kan diskutera om skolan och eftersom alla har gått i skolan har alla en åsikt om hur det borde göras. Det enda som jag tycker är riktigt, riktigt viktigt är att lärarna får tid nog att möta varje elev som en individ, istället för en representant för en grupp.

* Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

* Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

* Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet. Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

Snart ska jag svara

Jag ska snart ge mig i kast med kommentarerna till inlägget om skolan. Det är tydligt ett ämne som engagerar och jag vill inte stressvara. De närmaste dagarna har jag bakåtslickat hår och leker medeltidshistoriker på konferens. Tålamod, m’kay?

20150319-155743.jpg

Skilj på mansroll och mansnorm

På SVT Opinion finns en debattartikel om hur pojkar diskrimineras i skolan och som uppvisar ett sällan skådat antal missuppfattningar om genus och normer. Författarna menar att pojkar i dagens svenska skolväsende är en diskriminerad grupp, att skolan lider av en ”ökande brist på jämställdhet” och att problemet är frånvaron av en mansnorm.

Grunden till artikeln är all statistik som visar hur pojkar halkar efter flickor i skolan. Den statistiken är högst verklig och den måste tas på allvar. Den tyder på ett systemfel och det är ingenting som pojkar i skolåldern ytterst kan hållas ansvariga för. Så långt håller jag helt med. Men så finns det en hel del begrepp vi behöver reda upp.

Vi kan börja med mansnormen, som författarna tycker att vi behöver mer av för att det inte finns tillräckligt i skolan. Och vi kan säga så här, att forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem. Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg. Ett annat exempel får man om man fortsätter statistiken som författarna börjar beskriva. Betydligt fler kvinnor påbörjar en akademisk utbildning men i toppen inom akademia finns betydligt fler män. Rapport efter rapport visar hur kvinnorna faller bort för att de bedöms efter en mall de inte förväntas ha fallenhet för. De egenskaper som klassas som typiskt manliga värderas alltjämt högre. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en genomgående manlig norm. Det är att betrakta som ett faktum.

Så återvänder vi till den svenska skolan. Precis som författarna påpekar värderas social kompetens och samarbetsförmåga i dagens skola. Men så menar de att detta gynnar flickor för att pojkar ”ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens”. De här sakerna måste inte utesluta varandra. Social kompetens och samarbetsförmåga kan lika gärna innebära gott ledarskap (som brukar förknippas med män) som att lyssna på och ta hand om andra (som brukar förknippas med kvinnor). Vår tolkning av vad social kompetens och samarbetsförmåga innebär är inte biologiskt betingad utan helt kontextbunden – knuten till vår kultur och tid. Vad sägs om samarbetsförmåga inom militären? Jo, manlig, högt värderad egenskap. Vad sägs om social kompetens hos ledare? Jo, manlig, högt värderad egenskap.

Författarna hänvisar till dokumenterade biologiska skillnader mellan pojkar och flickor i en rapport av professor Martin Ingvar om biologiska faktorer. Förutom att rapporten innehåller en del formuleringar som sticker i ögonen på en historiker (”Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare.”) finns det en hel del bra, konkreta tips på vad som kan göras. Rapporten betonar framförallt att pojkar mognar senare och därför har svårare att arbeta på det självständiga sätt som efterlyses i skolan, vilket givetvis är något som skolorna borde ta till sig. Vad rapporten däremot inte visar är a) att pojkar diskrimineras och b) att problemen skulle bero på brist på mansnorm. Tvärtom skriver Martin Ingvar att ”[e]tt område som inte berörts i denna översikt är effekten av omgivningens sociala förväntan”. Han har alltså överhuvudtaget inte tagit genus i beaktande (vilket heller inte var syftet, så det är helt i sin ordning).

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

För de tycks blanda ihop mansnorm med mansroll, vilket är två helt skilda saker. Det är mansrollen som gör att pojkar får höra att man inte får slå flickor, inte får gråta, inte får ha klänning och så vidare. Det är också väldokumenterat att det till mansrollen hör en antipluggkultur, bland annat i en av de kompletterande rapporterna i samma serie som Martin Ingvars. Där konstaterar nämligen professor Inga Wernersson att det, på vissa håll, är en del av den manliga identiteten att inte anstränga sig i (grund)skolan. Vad som behövs i skolan är i så fall inte mer mansnorm utan en större bredd av mansroller för unga pojkar att förhålla sig till.

Skillnaden i mognad som är som störst i mellanstadiet och som utgör en reell risk för att pojkar halkar efter jämnas ju, på ett rent biologiskt plan, ut med tiden. Pojkar är inte mindre lämpade att lära sig samarbete och sociala färdigheter. Dessutom utvecklas hjärnan under hela skoltiden och som Ingvar skriver: ”Om man inte exponerats för formell skolgång med läs och skrivinlärning utvecklar sig flera av språksystemen i hjärnan på ett helt annorlunda sätt”. Tänk vad antipluggkulturen gör med pojkars hjärnor.

För det finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har. Från skolans håll faller det som alltid tillbaka på att se barn som individer och från myndighetshåll på att ge lärarna tillräckligt mycket tid att ägna sig åt eleverna istället för byråkrati. Och vill man värna om just pojkarnas bästa med tanke på mognad ska vi omedelbart skrota betyg från tidiga år.

Lösningen på problemen i mansrollen är betydligt kluriga att lösa. Förutom att lärare och andra som handskas med barn uppmärksammas på problemen behövs det fler män i skolvärlden. Fler män som med sin närvaro kan visa pojkar alternativ och vara goda förebilder. Och en betydligt större förståelse för effekten av genus även på pojkar. Vi måste släppa tanken på att pojkar bara är på ett visst sätt och att resten av världen har att anpassa sig till detta (vilket, btw, är just den manliga normen) och att pojkar och män domineras av sin biologi.

 

Att ta med sig ett friskt och ett sjukt barn till akuten

På eftermiddagen kunde jag inte längre få ner Vilhos feber med bara ibuprofen. Efter full dos låg han fortfarande över 39 C. Det tyckte jag var skäl nog att ha någon med faktiskt medicinsk kompetens (en läkare, eftersom det ibland tycks råda oklarhet) göra en mer kvalificerad gissning av vad som orsakade febern. Eftersom Murphys lag regerar var klockan vid det laget 25 minuter före stängning av lokala vårdcentralen. Jag packade således båda barnen (gräsänka, ni vet) och susade till sjukhuset och akuten.

När vi kom fram möttes vi av inte färre än tre sköterskor som satt i ett rum och funderade över livet. När jag meddelade mitt ärende höjde en av dem på ena ögonbrynet så där som man gör när man tycker att någon annan har fattat ett beslut som var mindre begåvat. Och då är det någonting inuti mig som klickar till av oresonlig vrede. Här har jag spenderat fucking veckor på att försvara sjukvården och så kommer en sköterska och är snorkig och jag får inte sätta händerna i sidan och säga att hon minsann inte ska komma här och vara snorkig mot mig så det så. Jag fick bara säga tack och sätta mig med barnen i väntrummet. Synnerligen otillfredsställande.

Vi fick träffa läkaren riktigt fort och han kom fram till ungefär exakt samma saker som jag gjort, det vill säga; sannolikt virus och fortsätt behandla symptom. Men så tyckte han att han för säkerhets skull ville ta lite fler tester och sedan brakade helvetet pretty much löst eftersom vi fick vänta.

Tilda roade sig med att städa sina leriga gummistövlar, skrapa stolar mot golvet så det ekade och hänga upp och ner från allt hon kunde klättra upp på. Klockan var vid det laget ungefär 30 minuter efter middagsdags och barnen var turbohungriga.  När jag äntligen fick höra att det fanns en kantin var klockan 2 minuter efter stängning av sagda kantin. Jag skrek desperat genom kantinens nedfällda galler och en dam som är det närmaste man kan komma en ängel låste upp och lät oss få några smörgåsar. Tilda tryckte in halva mackan i munnen på en gång. Större delen av det kom ut igen och ramlade på tröjan, byxorna, stolen och golvet. Jag lät henne plocka upp och lägga tillbaka allt utom det som var på golvet för 5 sekundersregeln gäller inte sjukhus. Tilda fortsatte att mosa i sig mat. Det skvätte överallt.

I väntrummet satt också några tjejer som varit i en moppeolycka och var tillräckligt chockskadade för att tycka att en sexåring som äter som en mentalt handikappad gris är väldigt roligt. Tilda insåg att hon hade publik och valde att bjuda på den bästa show hon kunde uppbringa. Moppetjejernas mamma skrattade så hon nästan kiknade. Tilda balanserade salladsblad på huvudet. Jag torkade ägg från väntrummets golv alltmedan Tilda utvärderade hur många gråa hår jag hade. Vilho satt i en stol och huttrade av feber eftersom snork slarvmätt hans feber med en örontermometer och konstaterat den ligga på 37.3 (jag fick 38.9). Tilda gjorde en präktig mustasch av sitt hår och dansade kalinka. Jag undrade i mitt stilla sinne var de förvarade lugnande medel.

Efter ett par plågsamma timmar fick vi äntligen veta att ingenting syns på Vilhos tester och att vi därför kan åka hem och fortsätta medicinera. Honom alltså. Den där andra apan finns det ingen bot för. Det är illa nog att ta sjuka barn till akuten. Att ta friska är ett helvete.

På tal om naturlighet och sjukdomar och sånt. På förekommen anledning.

Nu när jag sitter här hemma med mitt febriga barn kan jag inte låta bli att tänka på de diskussioner som uppstod i kölvattnet av inlägget om smittkoppor och vaccin. Som Christine på Skepchick skrev så är ett av de vanligaste argumenten att man inte drabbas om man liksom har en bra grundstyrka. Många verkar mena att man får den grundstyrkan genom att äta rätt, motionera lagom, sova mycket och undvika en massa onödiga tillsatser och socker och sånt.

Och jag ser verkligen poängen med det, det gör jag. Om vi tar hand om oss själva får vi ett bättre immunförsvar och ett bättre naturligt skydd mot sjukdomar. Det tjänar vi alla på. Det här är liksom ingen hemlighet och framförallt; ingenting av det här motsägs av läkare! Sömn, motion och bra mat är en utmärkt grund.

Men när man talar om grupper som har försvagat immunförsvar så är det inte nödvändigtvis folk som bara äter på McDonalds och inte rör sig mer än mellan sängen och datorn. Det behöver inte ens vara femåringen med leukemi eller treåringen med medfött hjärtfel, vilka är helt beroende av att vi andra inte smittar dem. Nej, försvagat immunförsvar har alla barn. Alla barn. Även de som är helt friska just då. Även om de äter ekologiska grönsaker ur silverskålar, sover 12 timmar varje natt och leker ute nästan hela sin vakna tid. Barn är en riskgrupp när det kommer till sjukdomar.

Det är här någonstans, vid sjuka barn, där jag personligen drar gränsen för hur mycket jag orkar lyssna på folk som talar om det naturliga i sjukdomar. Det är naturligt att barn blir sjuka. Det är naturligt att barn dör. Det betyder inte att det är den sortens samhälle vi ska sträva efter.

Ingen ska tro att det här handlar om VAB, inkomstbortfall eller whatever materialistiska effekter som kommer av sjuka barn. Det handlar om barnet, och just i dag väldigt mycket om mitt eget sjuka barn. Mitt vackra, underbara barn som hade ett så bra immunförsvar ett barn kan ha men ända fick någon slags influensaliknande jävla crap. Mitt barn, som låg i mina armar, så varm att han hade en aura av hetta runt sig men som kände sig så frusen att han huttrade och skakade tänder. Mitt barn, som med feberrosor på kinderna ler åt mig och svarar ”helt ok” när jag för hundrade gången frågar honom hur han mår.

20150317-122551.jpgJag är egentligen inte orolig för honom, mer än rent instinktivt så som man alltid är för sina barn. Jag ger honom febernedsättande för att underlätta hans varande och blir han inte bättre eller om han skulle bli akut sämre står det en läkarkår redo med antibiotika och allsköns ytterligare hjälpemedel. Men hade det inte varit för den moderna sjukvården hade jag varit skräckslagen. Vi återvänder till kyrkböckerna, den här gången till Ekenäs och år 1820:

[ kuvat/12.jpg ]

feber

Carl Gustav Rosenqvist var 10 år när han dog i frossfeber – alltså feberfrossa – på den tiden feber var en vanlig dödsorsak. Min Vilho är 9 år, född i en tid då feber mest är ett övergående besvär. Den här skillnaden beror inte på mat, sömn och motion utan på modern medicin. Vilho har inte bättre naturliga förutsättningar att klara av en feberfrossa än vad lille Carl Gustav hade för snart 200 år sedan.

Skillnaden ligger i den medicinska utvecklingen och om jag ska vara alldeles ärlig kan jag inte förstå hur det kan vara så svårt för en del att se. Det känns som om man står och pratar om en rund röd boll med någon som bestämt hävdar att det lika gärna skulle kunna vara en blå elefant från en annan vinkel eftersom att folk tjänar mer pengar på röda bollar. Och när det gäller mina barn skiter jag i om någon tjänar pengar på att hålla dem vid liv. Jag betalar vad som helst för tryggheten i att en feber inte behöver innebära döden. Jag betalar vad som helst för ibuprofen och paracetamol och antibiotika om jag bara får ha kvar mitt barn.

Och det finns läkare som är pengagiriga skitstövlar, som skriver ut antibiotika för minsta lilla, som inte lyssnar och inte vill ta ansvar men det betyder inte att all modern medicin är av ondo. Inte heller betyder alternativ medicin att folk sysslar med någon slags gudomlig välgörenhet. Det ligger fantastiska summor pengar även i alternativ medicin och till den alternativa medicinen hör dessutom sådant som tjuvjakt av utrotningshotade djur, smuggling och utarmning av naturresurser. Alternativ medicin är inte per definition mer etisk, om nu någon trodde det.

I början av 1800-talet var det ungefär 20% av barnen som dog innan de hunnit fylla 7 år (se statistik här!). De dog huvudsakligen av infektionssjukdomar. De dog av sjukdomar som alternativ medicin varken då eller nu kan bota med samma säkerhet som den moderna sjukvården kan. Det är modern medicin som skyddar våra barn – inte naturen. Grejen är den här: när det gäller att äta bra mat, sova mycket och motionera lagom kontra modern sjukvård så måste man inte välja. Det är ett sånt där tillfälle då man både får ha kakan och äta den. Sjukvården är Plan B för de tillfällen när Plan A skiter sig. De utesluter inte varandra och de utesluter heller inte att man först provar naturläkemedel när man blir sjuk. Men när vi talar barnadödlighet är det en helt annan sak. Man kan inte välja bort modern medicin till förmån för naturen och förvänta sig att naturen ska vilja hålla våra barn levande. Naturen fungerar inte så.

Så när jag skriver om frustrationen över att vabba och det olämpliga i att barn alltid blir sjuka när man har en deadline så gör jag det med all respekt för att det är lyxproblem. Det är ett lyxproblem att det är deadlines snarare än ond bråd död som oroar mig mest. Ett lyxproblem som inte bara kommer sig av att jag har turen att ha ett så kallat ”starkt barn” med god potential att klara av sjukdomar, utan av att ha den moderna sjukvården som Plan B. Min tacksamhet över tillgången till sjukvård är oändlig. Moder Natur har mentala problem och borde inte få ha barn.

 

Att VABba när man inte kan vara ledig

Det bästa med mitt jobb är att jag sätter mina egna arbetstider. Det finns ingen som kontrollerar mina timmar och flåsar mig i nacken om jag går ut en stund i solen eller tar en sovmorgon. Jag älskar det så mycket att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb igen.

Men så blir ett barn sjukt och en make åker till Tyskland (dessa saker sammanträffar ofelbart) och jag har en deadline. Och det finns inte många saker som är värre än känslan av att inte räcka till någonstans. Inte vara tillräckligt närvarande för det feberdåsiga barnet som med lite febernedsättande i kroppen bubblar av tusentals frågor och en diskussionslusta jag inte riktigt delar. Inte få ihop tillräckligt mycket tid av skrivande för att vara på den säkra sidan av att bli färdig innan deadline. Definitivt inte få ihop varken tillräckligt mycket sömn eller tillräckligt med tid i solen. Hur jag än gör räcker jag inte till.

Tiden väntar liksom inte på någon.

Det är tveklöst det värsta med mitt jobb.