Jag är inte Charlie

I många dagar har jag tvekat inför att kommentera händelserna i Frankrike, där maskerade män rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och mördade 12 personer.

Det finns inget försvar för en sådan handling. Inga förmildrande omständigheter. Inte ens en gnutta skylla sig själv. En sådan handling kan bara fördömas.

I kölvattnet av attacken kom sympatierna med de mördade under parollen Je suis Charlie – Jag är Charlie. Med den vill man visa att man är på serietecknarnas sida. Och det är här någonstans som jag börjar skruva olustigt på mig för genom att lyfta den här attacken till en attack mot de västerländska samhällssystemen och yttrandefriheten som ett kollektivt ”vi” inte kan tolerera skapar man ett vi och dom. ”Vi” representeras av de fallna förkämparna och alla som är Charlie – ”dom” är alla som, liksom förövarna, är muslimer.

Det är en så gränslöst obehaglig utveckling.

Jag är fullt medveten om att Frankrike har en månghundraårig tradition av satirtecknande. Den här bilden, från cirka 1791, föreställer till exempel Louis XVI och Marie Antoinette.

Den här föreställer Napoleon och Field Marshal Ney. Överst står det ”Serrement de Nez” vilket betyder ”nästans klämmande” och är en ordlek med ”Serment de Ney” som betyder ”Ney’s ed”. Redan år 1802 kom det ut en bok om hur man ska göra karikatyrer (baserad, förvisso, på äldre engelska förlagor) kallad Principes de Caricatures.

Satir i Frankrike har en lång historia. Jag vet det. Men det betyder inte att jag på något vis ställer mig bakom den sortens bilder som Charlie Hebdo publicerade. Redaktionen på Charlie Hebdo slog förvisso mot allt och förskonade ingen i sin satir, men det går heller inte komma ifrån att de tillhörde Frankrikes mest privilegierade skikt och utnyttjade den maktposition publicering innebär till att gång på gång håna landets största minoritet – en redan diskriminerad grupp. Det finns en obalans beträffande makt som gör att jag har svårt att släppa känslan av en mobbare som står med knytnäven två centimeter från någons ansikte eftersom luften är fri.

Jag är inte Charlie. Jag stödjer inte satir som hånar diskriminerade grupper. Jag uppskattar inte humor som sparkar nedåt. Och när sjuka människor utför sjuka handlingar vill jag inte tala invandring och religion, inte ”vi” mot ”dom”, inte hot mot våra västerländska värden eller attacker mot yttrandefriheten. Lika lite som Charlie är en symbol för mig och vad jag håller kärt är terrorister en symbol för muslimer och invandrare.

Jag uppskattar att folk sluter upp för att visa att våld aldrig är lösningen, att oavsett hur mycket man kan vara emot någons bilder eller åsikter så är våld aldrig ok, och bland dem är jag också. Bland dem finns människor av alla religioner, av alla länder. Och världens muslimer ska ta lika mycket ansvar för dådet som världens kristna tar för korstågen, Ku Klux Klan och Breivik eller världens buddhister tar för massakern i Meiktila.

8 thoughts on “Jag är inte Charlie

  1. Som vanligt bra skrivet och önskar fler tänkte som dig, och mig, ang detta. Helt plötsligt har Charlie Hebdo blivit näst intill helgon förklarade och felfria det kanske inte är hela sanningen…

  2. Att säga något idag som inte till 100% hyllar yttrandefriheten är idag farligt. Man hånas och förlöjligas och all skit kommer på en. Alltså precis tvärt emot allt de som förespråkarna är så noga med.

    Jag personligen har väldigt svårt för Lars Vilks, Charlie Hebdo och liknande. Betyder det då att jag är emot yttrandefriheten? Definitivt inte jag hyllar tvärtom den men det är inte det som är mitt problem med detta. Mitt problem ligger istället på människans naturs stora problem med att bry sig om varandra.

    Yttrandefriheten ska vi vara tacksamma för och för de som inte vet vad den innebär:

    “Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

    Men det många har missat här är att den inte innebär att du måste men att du får. Yttrandefrihet innebär också att du får tycka illa om det som människor som Lars Vilks gör. Många tycks ha missat detta. För mig är den största frågan här VARFÖR: Varför gör han detta och varför ska vi hylla mobbning som vi när det gäller våra barn är så emot. Varför är vuxenmobbing rätt men barns mobbning fel?

    Yttrandefriheten är alltså given som jag ser det men det vi istället borde diskutera är människors attityder. En lärare på ett seminarium sa en gång ”Demokrati är det bästa och mest geniala vi någonsin åstadkommit men tyvärr är inte mänskligheten till fullo redo att ta sig an den.” Han fick en hel del skit för detta från såna som trodde han attackerade demokrati men jag och många andra förstod vad han egentligen menade. Han hyllade tvärtom demokrati men menade på att människan i sin ondska och egotrippade vandring inte helt klarar att hantera den.

    På samma sätt med yttrandefriheten. Den är lysande men vi missbrukar den och använder den till att skada andra som redan ligger ned. Yttrandefrihet innebär också en frihet att avstå att skada andra.

    Finns garanterat såna som hatar mig för vad jag skrivit nu och tycker jag är en fullständig idiot. Låt så vara det är er rätt att tycka det i så fall. Jag bryr mig inte. Jag försöker leva mitt liv efter tanken att bry mig om min medmänniska och att respektera henne. Kärlek är något vi tycks ha glömt i den här världen. Inte helt sant för vi tycks älska att hata.

    Tack för ordet. Nu har jag använt mig av min yttrandefrihet

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s