Nyhetsplock

Jag är inte Charlie

I många dagar har jag tvekat inför att kommentera händelserna i Frankrike, där maskerade män rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och mördade 12 personer.

Det finns inget försvar för en sådan handling. Inga förmildrande omständigheter. Inte ens en gnutta skylla sig själv. En sådan handling kan bara fördömas.

I kölvattnet av attacken kom sympatierna med de mördade under parollen Je suis Charlie – Jag är Charlie. Med den vill man visa att man är på serietecknarnas sida. Och det är här någonstans som jag börjar skruva olustigt på mig för genom att lyfta den här attacken till en attack mot de västerländska samhällssystemen och yttrandefriheten som ett kollektivt ”vi” inte kan tolerera skapar man ett vi och dom. ”Vi” representeras av de fallna förkämparna och alla som är Charlie – ”dom” är alla som, liksom förövarna, är muslimer.

Det är en så gränslöst obehaglig utveckling.

Jag är fullt medveten om att Frankrike har en månghundraårig tradition av satirtecknande. Den här bilden, från cirka 1791, föreställer till exempel Louis XVI och Marie Antoinette.

Den här föreställer Napoleon och Field Marshal Ney. Överst står det ”Serrement de Nez” vilket betyder ”nästans klämmande” och är en ordlek med ”Serment de Ney” som betyder ”Ney’s ed”. Redan år 1802 kom det ut en bok om hur man ska göra karikatyrer (baserad, förvisso, på äldre engelska förlagor) kallad Principes de Caricatures.

Satir i Frankrike har en lång historia. Jag vet det. Men det betyder inte att jag på något vis ställer mig bakom den sortens bilder som Charlie Hebdo publicerade. Redaktionen på Charlie Hebdo slog förvisso mot allt och förskonade ingen i sin satir, men det går heller inte komma ifrån att de tillhörde Frankrikes mest privilegierade skikt och utnyttjade den maktposition publicering innebär till att gång på gång håna landets största minoritet – en redan diskriminerad grupp. Det finns en obalans beträffande makt som gör att jag har svårt att släppa känslan av en mobbare som står med knytnäven två centimeter från någons ansikte eftersom luften är fri.

Jag är inte Charlie. Jag stödjer inte satir som hånar diskriminerade grupper. Jag uppskattar inte humor som sparkar nedåt. Och när sjuka människor utför sjuka handlingar vill jag inte tala invandring och religion, inte ”vi” mot ”dom”, inte hot mot våra västerländska värden eller attacker mot yttrandefriheten. Lika lite som Charlie är en symbol för mig och vad jag håller kärt är terrorister en symbol för muslimer och invandrare.

Jag uppskattar att folk sluter upp för att visa att våld aldrig är lösningen, att oavsett hur mycket man kan vara emot någons bilder eller åsikter så är våld aldrig ok, och bland dem är jag också. Bland dem finns människor av alla religioner, av alla länder. Och världens muslimer ska ta lika mycket ansvar för dådet som världens kristna tar för korstågen, Ku Klux Klan och Breivik eller världens buddhister tar för massakern i Meiktila.