Etikett: Sånt där jag förmodligen kommer att få skit för

Kulturkrockar

Varför teorin om befolkningsutbyte är en högerextrem konspirationsteori

Charlotte2 kommentarer

Gud vet varför men den här tweeten dök upp i mitt flöde.

Och jag tänkte att jag kunde vara lite hjälpsam och informera om varför den som tror att Sverige nu genomgår ett befolkningsutbyte avfärdas som konspirationsteoretiker. Under medeltiden var det extremt stor inflyttning av tyskar till de gryende svenska städerna. Så stor, faktiskt, att man i lagen år 1350 bestämde sig för att begränsa tyskarnas inflytande genom att bestämma att det i städernas styrande organ – rådet – inte fick finnas fler än hälften tyskar. Det gick halvbra. No pun intended.

Från slutet av 1300-talet blev Sverige dessutom en del av Kalmarunionen, vilket resulterade inte bara i en imponerande inflyttning av danskar, utan också i att Sveriges kung var dansk. Eller tysk. Ofta tysk.

Klart att man kan komma med argumentet att Danmark och Tyskland liksom liknar Sverige så mycket att det inte är så stor skillnad, men hade man framfört den åsikten på medeltiden hade folk tyckt att man var idiot. Tyskarna hade sina egna gillen (alltså egna sammanslutningar för dem som bedrev handel eller var hantverkare i staden), sina egna kyrkor och sina egna kvarter. En del uppskattningar säger att andelen tyskar i Stockholm under senare delen av medeltiden var mellan 20 % och 35 %. Detta alltså inte ”utlandsfödda” (som var en betydligt högre andel) utan faktiskt tyskar. Räknar man istället bara på dem som var borgare (alltså hade typ medborgarrättigheter i staden) rör det sig om ca 80% tyskar i Stockholm och runt 90% tyskar i Kalmar på 1300-talet. Tyskar som insisterade på att ha sina egna kyrkor, egna regler, eget språk. Unt so weiter.

Så stort inflytande kan de inte haft, säger någon. Så ta en titt på kung Albrekt av Mecklenburgs fridsstadga från 1375. Albrekt av Mecklenburg var – hör och häpna – utlandsfödd och blev kung i Sverige år 1364. Hans pappa Albrekt av Mecklenburg (har man ett bra namn finns det ingen anledning att inte använda det liksom) utfärdade fridsstadgan tillsammans med sin son kungen. Gud vet vad han ens hade med saken att skaffa. Där talades förvisso om de fridslagar som gamle hederlige svenskfödde Birger Jarl hade infört, med husfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid, men vem som helst som då var bekant med svensk rätt hade säkerligen kunnat se att kung Albrekts stadga grundades på den tyska Landesfrieden och egentligen gick stick i stäv med principerna som fridslagarna hade haft. Visst var det också svenska riddare med och bekräftade kungens stadga, men de var i numerärt underläge gentemot de tyska riddarna. Tyska riddare som dessutom ofta förlänades gods i Sverige. Utlänningarna hade inte bara stort inflytande – de styrde Sverige.

Men lika lite som det under medeltiden blev något befolkningsbyte av svenskar lär det bli något nu. Det fungerar helt enkelt inte så. Det tyska inflytandet märks förstås fortfarande i Sverige, inte minst i språk och särskilt i juridiskt språk. Själva ordet ”rätt” till exempel. Liksom orden bok, bröd, stad och folk. Dessutom märks det i kulturen. Julgranen är tysk. Lidl också. Men Sverige är svenskt inte TROTS de här sakerna utan MED de här sakerna. Ingen vill förbjuda julgranen för att det är tyskt påhitt – tvärtom försvaras den som ursvensk.

Det finns inte någon som helst vetenskaplig grund för att det skulle vara befolkningsutbyte på gång och det är långt ifrån första gången i historien som det skulle finnas en hög andel utlandsfödda i Stockholm eller de andra stora städerna. Det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Och eftersom teorin om befolkningsutbyte saknar vetenskaplig grund avfärdas den som högerextrem konspirationsteori. Tycker man ändå att det känns som skrämmande höga procenttal utlandsfödda kan man trösta sig med att siffrorna alltså är betydligt lägre än på medeltiden.

Nyhetsplock

Mina tankar om masker

Charlotte2 kommentarer

Det finns förstås rätt många saker som stör mig i debatterna kring coronaviruset, och jag försöker undvika att skriva om det för det blir garanterat dålig stämning, men nu kan jag inte låta bli.

Det här med masker alltså hörrni. Att det ska vara så satans svårt att ta till sig forskningsresultat och sedan fundera över hur de kunskaperna ska kunna appliceras i praktiken.

Några saker vet vi ju med säkerhet om masker.

  • De skyddar inte bäraren. Så är det bara.
  • De kan skydda andra runt omkring.
  • Man får inte röra masken med händerna, dra den lite av och på, använda den vid flera tillfällen, ha den käckt på hakan, låta den dingla från ena örat eller ens lyfta på den när man vill andas.
  • Masker som inte används enligt konstens alla regler har sannolikt motsatt effekt på smittskyddet eftersom de bli potentiella smitthärdar.

Den positiva effekten på begränsning av smittspridningen kommer alltså endast av att maskerna används korrekt och att användningen av dem inte leder till att folk drar ned på det betydligt effektivare distanshållandet och handtvättandet, vilket har varit tydliga trender. Det är alltså, rent objektivt, en hel rad faktorer som måste klaffa för att masker ska fungera. Forskningen säger således att när alla de här faktorerna uppfylls – utan undantag – kan masker ha en viss positiv effekt.

Man behöver ju inte vara smittskyddsexpert för att se vissa… fallgropar.

Till detta ska läggas att masker är en extra utgift och att det i coronas fotspår redan är en ekonomisk omöjlighet att få mat på bordet för många familjer. En familj på fem personer som ska införskaffa masker till hela familjen kan få punga ut med flera hundra euro extra på en månad, om de ska kunna använda maskerna korrekt. Var i hela helvete ska de pengarna komma ifrån?

Man är både blind och dum om man inte ser hur obligatoriska masker har världens potential att bli en klassfråga, där de som har råd kommer att klara av att visa sin status genom att använda masker korrekt, precis som att de kunde hålla småttingarna hemma från dagis, fortfarande köpa mat under permitteringarna och stötta sina äldre barns skolarbete när skolorna stängde ner.

Så vad forskningsresultat beträffar, råder det ingen tvekan om att effekten av att använda masker är ganska liten – även om de används korrekt. Att hålla fysiska avstånd och att tvätta sina händer, nysa och hosta rätt samt stanna hemma om man har några som helst symptom är alla åtgärder som har betydligt större effekt. Jag tänker mig att folk gärna vill ha masker för att det är en synlig åtgärd, och det finns så många problem med det att jag knappt vet var jag ska börja. Föreställ er polisandet av andra. Föreställ er ångesten hos den som har verkligt giltiga orsaker (kanske rent av hälsoskäl) att inte kunna använda mask. Föreställ er den ekonomiska smällen för den som redan har det svårt och föreställ er allt jävla skräp. Smittskydd är inte enkelt, utan en lång kedjereaktion av faktorer som går att förutse men också jokrar. Det finns således inte ett enkelt och korrekt svar kring huruvida obligatoriska masker på det stora hela skulle ha en begränsande effekt på spridningen av corona, hur mycket vi än tycker om tydliga svar.

Och grejen är att det inte är förbjudet att bära mask nu heller. Den som vet med sig att den kan använda mask korrekt och därmed vill bidra till ett visst skydd för andra kan alltså redan göra det. När de här typerna sedan hojtar om obligatoriska masker så handlar det således inte om deras egen rättighet att bära eller inte, utan om möjligheten att kunna slå ned på andra. Det stör mig.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mina två cent om domen mot Wallin

Charlotte3 kommentarer

Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.

För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo  handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.

#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.

Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.

För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.

Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.

Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.

Historikerns historier

Att underkänna allt vad kvinnor tar sig för

Charlotte6 kommentarer

Jag tror att vi behöver prata lite mer om killgissningar och skeptikerrörelsen, och inte minst det där om att luta sig mot kvinnors historia för att dra slutsatser ur röven. I dag presenterades en ny PISA-undersökning som visar att flickor är bättre än pojkar på att lösa uppgifter som kräver samarbete i grupp, och på SR diskuterade man det utgående ifrån traditionella könsmönster. Flickor får lära sig att anpassa sig och samarbeta i betydligt högre utsträckning än vad pojkar får redan från mycket unga år. Forskningen är rätt överens om att flickor socialiseras in i empati och samarbete, medan pojkar ska vara pojkar och mer individuella, så det är knappast kontroversiellt.

Men när sedan skeptikerrörelsen i form av Vetenskap och Folkbildning ska ge sig på att diskutera den här forskningen så fylls kommentarsfältet av killgissningar, där det snabbt konstateras att genusvetenskap är trams och att det bara är skitsnack att pojkar inte kan samarbeta.

För det första alltså; ingen har ju sagt att pojkar inte kan samarbeta (se exempelvis på lagsport!), bara att de inte i lika hög utsträckning som flickor har socialiserats in i den sortens samarbetande grupparbete som mättes i PISA-undersökningen. Det är ju en viss skillnad. I lagsport finns det nästan alltid en lite gnutta individuell tävlingsgnista, men det gör det inte när man som grupp ska presentera ett skolarbete. Ett fotbollslag med en stjärnspelare kommer att göra bättre ifrån sig (Hej Zlatan!), medan en liten grupp skolelever med en typ som vill dribbla själv inte kommer att göra det.

För det andra; allt det som handlar om könsmönster i dag och som i princip är generellt sant (typ om flickors socialisering) går inte nödvändigtvis alltid att belägga i tusentals år.

Ofelbart så kommer det nämligen någon som vill hävda att nutida mönster (PISA-undersökningens resultat) är felaktiga på grund av historia.

”Undersökningens resultat är inte viktigt. Om pojkar eller flickor är bra på att samarbeta eller lösa konflikter i grupp, enligt genusforskande vuxnas definitioner, är pseudovetenskap.
Faktum är att män i alla tider kunnat samarbeta alldeles utmärkt och kunnat samlas i grupper på upp till 100 000-tals individer för att åstadkomma gemensamma mål.”

Sedan länkar han till en Wikipedia-artikel om storleken på den romerska armén.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi har fortsatt diskussionen därifrån. Han hävdar att den romerska armén är ett perfekt exempel på mäns överlägsna samarbetsförmåga. Det är fortfarande oklart för mig hur en statligt draftad armé är ett tecken på samarbetsförmåga bland tiotusentals soldater, istället för ett tecken på en mycket stark centralmakt (som förvisso också bestod av män, så poäng för det).

Dessutom har jag försökt förklara att alla historiska arméer har haft en mycket stor andel kvinnor med sig, och inte alls kvinnor som var horor eller köksor (som han försöker påstå) utan kvinnor som var oumbärliga för arméns arbete. Försök att hålla en armé utan tross, liksom. Och så gav jag exempel på hur kvinnor också har samarbetat historiskt och påpekade att varken mäns eller kvinnors historiska samarbete är särdeles relevant för dagens socialisering, men det föll inte helt i god jord. Mitt favoritcitat är säkert följande:

”Visst har det funnits kvinnor med kring arméerna. Men väldigt sällan i någon styrande kapacitet utan oftast som prostituerade och kökspersonal. Och förklara gärna varför arméerna under 30-åriga kriget inte var exempel på hur män samarbetar? Tillfällena då 10 000-tals kvinnor samlats och lyckats samarbeta tillräckligt bra för att få igenom sin vilja är ju försvinnande få jämfört med motsvarande ansamlingar dominerade av män.

De exempel på kvinnligt samarbete du drar upp har ju inte varit totala framgångar direkt:
Suffragetterna har ju under 100 år inte lyckats skapa jämställdhet.
Nykterhetsrörelsen? Finns det något civiliserat land där de lyckats? Det senaste helnyktra ”landet” var väl det nu störtade IS-kalifatet.
Nunnekloster? Inte direkt en växande marknad och dessutom under Påvens direktorat.

De faktum jag tagit upp och givit källor till kanske genusforskare anser vara ”personliga”. Ungefär som bokstavstroende anser att jorden är 7000 år gammal, trots vetenskapliga bevis om en äldre värld. Problemet med genusforskning är att man inom skrået redan bestämt vad resultatet ska vara och sedan blundar för all empiri och stirrar blint på de indikationer som stödjer ens förutfattade meningar. Genusvetenskap är en oxymoron.”

Kuvahaun tulos haulle mic drop gif

Så här ser det ut när man i praktiken vill underkänna allt som kvinnor har gjort till förmån för att lyfta fram mäns handlingar.

Näe, i den romerska armén fanns det inte många kvinnor i styrande positioner, men det var inte många av de tiotusentals soldaterna som hade ett skit att säga till om heller.

Suffragetterna arbetade inte för jämställdhet utan för rösträtt, och det gick rätt bra.

Nykterhetsrörelsen (som jag tog upp som ett exempel på kvinnors samarbete och organisation) har förvisso inte lyckats med sitt mål att göra Sverige eller Finland helnyktert, men som samhällspolitisk rörelse var den ändå mycket betydelsefull.

Nunneklostren lydde under påven, ja, men exempelvis birgittinerna var ju en rörelse som skapades för 700 år sedan och finns än i dag, som gav kvinnor karriärmöjligheter, utbildning och som verkade både samhällspolitiskt, blev en enorm maktfaktor och var snorrik.

Alltså. Hur kan den romerska armén klassas som en framgångssaga av manligt samarbete när suffragetter, nykterhetsrörelsen och nunneklostren inte gör det? Jag hade också tagit upp de tidiga flickskolorna som exempel, och hade kunnat fortsätta med fler exempel länge ännu. Det är bara det att inga exempel är bra nog. Women’s March och #metoo räknas knappast heller. Feministrörelsen? Inga romerska sandaler där!

Och jag får krupp när historia missbrukas på det här viset. Vill man lyfta fram den romerska armén som ett exempel på manligt samarbete så fine, gör det. Men gör det med armén i sin historiska kontext i så fall, med oumbärliga kvinnor ständigt närvarande, en präktig toppstyrning och interna stridigheter.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Charlotte1 kommentar

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Vardagslivet

Jag drar ner på kaffedrickandet en annan gång.

Charlotte7 kommentarer

I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.

Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.

På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.

Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att tvätta sin smutsbyk i offentligheten

Charlotte8 kommentarer

Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.

Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.

Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.

Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.

Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.

Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.

Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.

Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.

Så kan vi inte ha det.

Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.

 

 

Vardagslivet

Att tro på föräldrakompetens

Charlotte6 kommentarer

Det har kommit jättemycket kommentarer på mitt inlägg om att min son hellre bor hemma hos sin pappa, och eftersom det är ett ämne som jag personligen verkligen inte är färdig med tänkte jag försöka förklara ytterligare hur jag tänker.

  • en tioåring har rätt att få sin röst hörd kring sitt eget boende. Det är skitjobbigt för barn med växelvis boende och en skilsmässa är ett trauma. Jag måste lyssna på honom när han stilla berättar.
  • det är marigt att uppfostra barn även när man är två vuxna på samma ställe. Att uppfostra barn när det finns en annan, inte lika sträng vuxen, som ett alternativ är ett rent helvete. Ju mer jag skulle försöka hålla fast sonen, desto mer skulle han protestera. Och jag kan inte släppa på de regler som gäller i mitt hus eller bestämma vad som ska gälla i pappans hus.
  • jag har full tilltro till pappans kompetens att vara pappa. Det här är livsviktigt. Om jag trodde att barnet skulle fara direkt illa av att vara där skulle jag protestera. Visst, pappan har massor av saker kvar att lära sig eftersom han inte direkt varit med i de praktiska detaljerna de första tio åren men jag är övertygad att han kan lära sig om han bara vill.

Och nu kommer lite ärlighet som jag säkert kommer att få skit för men: Problemet som vi har haft tidigare och som jag skulle säga tveklöst är den största anledningen till varför jag ville skiljas är att min exman inte prioriterade mig och barnen på det sätt som jag och barnen hade behövt. Jo, han jobbade hårt och tjänade en massa pengar jag inte ville ha, men han fanns inte där när han behövdes.

Jag har skyddat honom och backat honom inför barnen så pass att barnen tycker att de har haft en närvarande far, även när han har kunnat ha 20 resdagar på en månad. Det ligger i min starka tro på jämställdhet att också tro på hans föräldraskap. Under vår tid tillsammans var det väldigt mycket som inte fungerade men jag misstänker att det inte har att göra med att han inte teoretiskt sett skulle kunna.

Jag upplever att det är jag som har ansvarat för att han fick ett förhållande till sina barn. Jag upplever att det är jag som har hållit ihop allting för att han har haft möjligheten att lämpa över den bördan på mig. De flexibla arbetstider han har haft i tio år har han innan vi skildes endast ett fåtal gånger kunnat utnyttja så att det gynnat mig eller barnen. Nu tycks han kunna göra det för barnens skull mest hela tiden.

De prioriteringar jag bett honom om i alla dessa år verkar han nu faktiskt göra. Kommer det att hålla i sig? Fucked if I know. Men så som jag har slitit för att han ska se vilka guldkorn till barn vi har och för att han ska ha en fin relation till dem så tänker jag inte sätta några som helst käppar i hjulet för det nu när han tar lite initiativ.

För barnen är det viktigaste jag har i hela världen. Deras lycka är tusen gånger viktigare än min egen. Och unga pojkar behöver bra manliga förebilder. Desto bättre om fadern faktiskt tänker axla den rollen.

(Observera att detta ingalunda skulle innebära att jag inte skriker och gråter och säger en massa fula saker eller ens är trygg i förvissningen att de förändrade prioriteringar jag anar skulle vara permanenta.)

Nyhetsplock

Vanliga män respekterar kvinnor, din idiot.

Charlotte7 kommentarer

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad över vad som hände under mitt inlägg om Köln. Massuppslutningen av ”vanliga” män som förklarar för mig hur fel jag har, hur dum jag är som inte förstår att svenska män respekterar kvinnor på ett sätt som män från Mellanöstern inte gör och att jag som kvinna inte förstår kvinnors problem.

Alltså. I don’t even.

För vi är tillbaka på ruta ett. Igen. Där män helt enkelt bara inte lyssnar på varken forskning eller kvinnors erfarenheter utan är mer intresserade av att förklara för kvinnor att kvinnor har fel och vita män rätt. Hur vore det att ta ett steg tillbaka och betrakta sin egen plats i världen i förhållande till andra?

Det verkar ju väldigt svårt, så jag tar ett praktiskt exempel: Män som blir slagna av kvinnor stigmatiseras. Sådant våld tas alltför sällan på allvar och de som är utsatta får därmed inte den hjälp de behöver. Jag har personligen aldrig slagit en man (utanför en dojo) sedan jag var tonåring (och slogs en del). Däremot ser jag min roll i hur sådant våld kan fungera nu och jag ser hur min tonårstid och hur jag var då kan ha bidragit till att upprätthålla en kultur där kvinnors våld mot män normaliseras och bagatelliseras. Därför har jag beslutat mig för att i vad jag gör och säger motverka det. Inte för att jag slår, utan för att det är mycket möjligt att ett skämt som jag skrattar åt där en man får stryk av en kvinna (för en del ser det ju som humor) gör att den kvinna som faktiskt slår upplever sig berättigad att fortsätta.

Det är egentligen väldigt enkelt. Man ser sina egna handlingar och ord som del av större system.

Första steget är att låta bli att gå igång på att man kan ha en del av ett fenomen man inte skulle vilja vara en del av.

Och när det gäller sexuella övergrepp på kvinnor så är västerländska män verkligen inga kyska förebilder. På Twitter har finländska feminister skapat hashtagen #lääppijä för att dela med sig av sina erfarenheter av när helt vanliga så kallade schyssta finländska snubbar har antastat dem. Vi kvinnor säger att sexuella övergrepp mot oss inte har kommit med flyktingarna. Det är bara lyssna. Lyssna, lära och förändra.

 

Kulturkrockar

Självständiga tankar

CharlotteLämna en kommentar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.