Tag Archive | Sånt där jag förmodligen kommer att få skit för

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Jag drar ner på kaffedrickandet en annan gång.

I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.

Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.

På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.

Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.

Att tvätta sin smutsbyk i offentligheten

Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.

Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.

Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.

Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.

Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.

Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.

Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.

Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.

Så kan vi inte ha det.

Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.

 

 

Att tro på föräldrakompetens

Det har kommit jättemycket kommentarer på mitt inlägg om att min son hellre bor hemma hos sin pappa, och eftersom det är ett ämne som jag personligen verkligen inte är färdig med tänkte jag försöka förklara ytterligare hur jag tänker.

  • en tioåring har rätt att få sin röst hörd kring sitt eget boende. Det är skitjobbigt för barn med växelvis boende och en skilsmässa är ett trauma. Jag måste lyssna på honom när han stilla berättar.
  • det är marigt att uppfostra barn även när man är två vuxna på samma ställe. Att uppfostra barn när det finns en annan, inte lika sträng vuxen, som ett alternativ är ett rent helvete. Ju mer jag skulle försöka hålla fast sonen, desto mer skulle han protestera. Och jag kan inte släppa på de regler som gäller i mitt hus eller bestämma vad som ska gälla i pappans hus.
  • jag har full tilltro till pappans kompetens att vara pappa. Det här är livsviktigt. Om jag trodde att barnet skulle fara direkt illa av att vara där skulle jag protestera. Visst, pappan har massor av saker kvar att lära sig eftersom han inte direkt varit med i de praktiska detaljerna de första tio åren men jag är övertygad att han kan lära sig om han bara vill.

Och nu kommer lite ärlighet som jag säkert kommer att få skit för men: Problemet som vi har haft tidigare och som jag skulle säga tveklöst är den största anledningen till varför jag ville skiljas är att min exman inte prioriterade mig och barnen på det sätt som jag och barnen hade behövt. Jo, han jobbade hårt och tjänade en massa pengar jag inte ville ha, men han fanns inte där när han behövdes.

Jag har skyddat honom och backat honom inför barnen så pass att barnen tycker att de har haft en närvarande far, även när han har kunnat ha 20 resdagar på en månad. Det ligger i min starka tro på jämställdhet att också tro på hans föräldraskap. Under vår tid tillsammans var det väldigt mycket som inte fungerade men jag misstänker att det inte har att göra med att han inte teoretiskt sett skulle kunna.

Jag upplever att det är jag som har ansvarat för att han fick ett förhållande till sina barn. Jag upplever att det är jag som har hållit ihop allting för att han har haft möjligheten att lämpa över den bördan på mig. De flexibla arbetstider han har haft i tio år har han innan vi skildes endast ett fåtal gånger kunnat utnyttja så att det gynnat mig eller barnen. Nu tycks han kunna göra det för barnens skull mest hela tiden.

De prioriteringar jag bett honom om i alla dessa år verkar han nu faktiskt göra. Kommer det att hålla i sig? Fucked if I know. Men så som jag har slitit för att han ska se vilka guldkorn till barn vi har och för att han ska ha en fin relation till dem så tänker jag inte sätta några som helst käppar i hjulet för det nu när han tar lite initiativ.

För barnen är det viktigaste jag har i hela världen. Deras lycka är tusen gånger viktigare än min egen. Och unga pojkar behöver bra manliga förebilder. Desto bättre om fadern faktiskt tänker axla den rollen.

(Observera att detta ingalunda skulle innebära att jag inte skriker och gråter och säger en massa fula saker eller ens är trygg i förvissningen att de förändrade prioriteringar jag anar skulle vara permanenta.)

Vanliga män respekterar kvinnor, din idiot.

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad över vad som hände under mitt inlägg om Köln. Massuppslutningen av ”vanliga” män som förklarar för mig hur fel jag har, hur dum jag är som inte förstår att svenska män respekterar kvinnor på ett sätt som män från Mellanöstern inte gör och att jag som kvinna inte förstår kvinnors problem.

Alltså. I don’t even.

För vi är tillbaka på ruta ett. Igen. Där män helt enkelt bara inte lyssnar på varken forskning eller kvinnors erfarenheter utan är mer intresserade av att förklara för kvinnor att kvinnor har fel och vita män rätt. Hur vore det att ta ett steg tillbaka och betrakta sin egen plats i världen i förhållande till andra?

Det verkar ju väldigt svårt, så jag tar ett praktiskt exempel: Män som blir slagna av kvinnor stigmatiseras. Sådant våld tas alltför sällan på allvar och de som är utsatta får därmed inte den hjälp de behöver. Jag har personligen aldrig slagit en man (utanför en dojo) sedan jag var tonåring (och slogs en del). Däremot ser jag min roll i hur sådant våld kan fungera nu och jag ser hur min tonårstid och hur jag var då kan ha bidragit till att upprätthålla en kultur där kvinnors våld mot män normaliseras och bagatelliseras. Därför har jag beslutat mig för att i vad jag gör och säger motverka det. Inte för att jag slår, utan för att det är mycket möjligt att ett skämt som jag skrattar åt där en man får stryk av en kvinna (för en del ser det ju som humor) gör att den kvinna som faktiskt slår upplever sig berättigad att fortsätta.

Det är egentligen väldigt enkelt. Man ser sina egna handlingar och ord som del av större system.

Första steget är att låta bli att gå igång på att man kan ha en del av ett fenomen man inte skulle vilja vara en del av.

Och när det gäller sexuella övergrepp på kvinnor så är västerländska män verkligen inga kyska förebilder. På Twitter har finländska feminister skapat hashtagen #lääppijä för att dela med sig av sina erfarenheter av när helt vanliga så kallade schyssta finländska snubbar har antastat dem. Vi kvinnor säger att sexuella övergrepp mot oss inte har kommit med flyktingarna. Det är bara lyssna. Lyssna, lära och förändra.

 

Självständiga tankar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.

Plåster, hud och färg.

I Sverige skapar en diskussion om så kallade hudfärgade plåster för tillfället besynnerligt stora vågor på Internet. Steffi Aluoch påpekade att Apoteket säljer plåster som kallas hudfärgade, trots att de bara kommer i en viss beigevit nyans – en viss huds färg. Plåsterproducenten medger att det är en brist och att de i framtiden planerar att åtgärda det.

Och hela himlen rasar ner.

De som tycker att hela grejen är världens töntigaste och inte borde uppmärksammas alls skriker i kapp med rasister som menar att någon har kallat någon annan rasist och den poäng som från början var både tydlig och relevant överröstas av att alla vill debattera icke-frågor istället för att diskutera.

Så vad handlar det här om egentligen? Först och främst handlar det om en kundgrupp som önskar något som producenten hittills inte har haft i sitt utbud men gärna lägger till. Att folk lägger så mycket energi på att beklaga sig över denna synnerligen stillsamma utveckling är för mig obegripligt.

Sedan handlar det också om att Aluoch mycket riktigt påpekar att det inte finns en tradition av hudfärgade produkter för icke-vita. Det gäller inte bara plåster utan även till exempel underkläder eller hudkrämer. Det handlar inte om att en del vita inte heller matchar Apotekets hudfärgade plåster utan om vad som kallas hudfärg. Tänk tillbaka till när du som liten satt och ritade. När du ville ha hudfärg, vilken färg tog du då? Vad vi alla vita skulle kunna ta till oss av den informationen är att vår omedelbara koppling mellan ”hudfärg” och ”blekbeige” är en solklar förenkling av verkligheten och avspeglar vår syn på hur hud ska se ut men inte hur hud de facto ser ut.

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. Att utmana sitt eget sätt att tänka med lite större ramar.

Vill man sedan få ännu större ramar kan man med fördel fundera över hur vår (automatiska) syn på hud och färg påverkar alla dem som inte är vita, och vad det säger om rasistiska strukturer i samhället. Är man rasist för att man av gammal vana gör den automatiska kopplingen till hudfärg? Förstås inte. Det är inte ens rasistiskt att tycka att det är onödigt att ta upp hudfärgsfrågan, men det är jävligt trångsynt samtidigt som det bidrar till att upprätthålla den rasistiska struktur som gör det möjligt att rycka på axlarna och tycka att man ändå inte ”ser färg”.

Kuriosa: Vi har för tillfället bara blå plåster med djurmotiv.