Arkiv | november 2014

Ett försvarstal till mannen

I dag är det den internationella mansdagen. Personligen tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att lyfta fram att män är lika skapade av samhället som kvinnor. Ofta talar man till exempel om den manliga normen som om den vore någonting som män själv skapat för att de känner sig naturligt bekväma där och som resten av världen har att anpassa sig till. Men den manliga normen är inte skapad av män för män utan av alla i samhället, av gammal vana. Visst tjänar män i allmänhet på att vara män. Att vara man är, som vi tidigare talat om, att spela på den lättaste nivån. Men i den generaliseringen lurar risken att tolka män som av naturen skapade entiteter istället för att se dem så som vi i allmänhet brukar tolka kvinnor – kreationer av kulturspecifika stereotyper.

I ett ödets ironi gör den manliga normen att vi tolkar allt det som män har lättare tillgång till som mer värt och män därför som mer privilegierade.

Men den oroväckande självmordsstatistiken för män talar tydligt för att en manlig norm inte alls gör män lyckligare. Statistik över våldsdåd och sannolikt offer, över missbruk och socialt utanförskap eller ungefär vilket kommentarsfält som helst talar för att män inte alls är bekväma. Och att bortfärda den enorma press många män känner på att prestera, att tjäna pengar och på att arbeta livet ur sig för att vara attraktiva inför kvinnor med att kvinnor inte vill ha sådana män är ungefär som att bortfärda kvinnors bantningshets med att säga att män gillar kurvor. Även om man på ett intellektuellt plan kanske vet att alla kvinnor inte vill ha karriärmän utan hellre en närvarande partner är det knappast det man tänker på när man blir nobbad igen och igen. Oresonliga ideal böjer sig inte för resonabelt tänkande.

Och män dukar under för oresonliga ideal precis som kvinnor gör. Män kanske spelar på lättaste nivån, men de har bara ett liv – inte tre. De får inga extra sköldar när de plötsligt hamnar på en svårare nivå och de har lika lite chans att save och reload som andra.

Det tycker jag är värt att uppmärksamma i dag. Att män har satt reglerna för manlighet lika lite som kvinnor satt reglerna för kvinnlighet. Att vad vi ser som män är sociala konstruktioner och att den manliga normen inte är bara männens fel.

Radiomorgon

Varje morgon jag kravlar mig upp ur sängen för att göra morgonradio undrar jag hur i hela helvete det kom sig att jag tackade ja. Så anländer jag till studion och möts av typer som Ted, Julia och dagen till ära Oscar och förstår varför. De är så sjukt kul, vältaliga och smarta människor, sånna som det sannerligen är en ära att få dela sin morgon med. I dag talade vi bland annat om problemet med att så få personer med invandrarbakgrund blir poliser och om hur det är en klart undermålig förklaring att det skulle bero på att språkkraven är så höga. Nog för att finska är ett helvetiskt svårt språk men det är banne mig inte omöjligt att lära sig. Istället vore det hög tid att undersöka var i processen bortfallet sker. Är det inga med invandrarbakgrund som söker in? Faller de bort längs vägen? Och framförallt ska man fråga sig varför, varför, varför? En homogen poliskår som inte representerar det diversifierade samhälle den ska tjäna är inte bra.

Sedan lajvade vi fjortisar och fotograferade oss själva och varandra. Ted konstaterade att jag såg ut som en man som man skulle vilja dela sina historier med. Det var precis vad jag satsat på.

Hela tisdagssnacket kan man höra här!

20141118-132021.jpg

20141118-132028.jpg

Min son pragmatikern förklarar matematik

Sonen: Vi fick en räkneuppgift i skolan.
Jag: Jaha, vad för sorts?
Sonen: Jo, det var en pojke och en flicka och de hade varsin kanin.
Jag: Okeeeej.
Sonen: Och så skulle de odla morötter till kaninerna men deras mamma och pappa var inte med så det blev typ bara nio morötter.
Jag (uppriktigt imponerad över vad barn lär sig i skolan nu för tiden): Mmm…
Sonen: Så hur skulle de dela morötterna på kaninerna?
Jag (ganska stolt över att veta svaret): Du måste dela en av morötterna i två!
Sonen (ger mig samma blick som min bror Datanörden brukar ge mig när jag säger att Internet är trasigt): Eh. Nej.
Jag: Jo.
Sonen (uppbådar det sista av tålamodet och tar sin mest pedagogiska röst): Nej, mamma. Det är en pojkkanin och en flickkanin. Du sätter ihop kaninerna och så får de kaninungar och… (slår ut med händerna) problemet löst!

Att vara en genustjatare – ett inlägg om att kön spelar roll

Magdalena Ribbing fick frågan hur man ska göra när man har någon i sin närhet som ständigt tjatar om genus. Frågeställaren skriver:

”Ett exempel är när jag talar om min son som ”honom”. Inte sällan kommer det då kommentarer som ”hen menar du väl” eller ”spelar könet någon roll?”.

Ribbing svarar, inte alldeles oväntat, att frågeställaren inte bör ”[s]lösa mer tid på motargument” utan bara helt sonika le ”älskligt och tomt” och jag håller fullständigt med henne. Nu gäller det genus, så jag vågar mig på en kvalificerad gissning att den som rättar anser sig befinna sig på moraliskt högre mark. Men så här: det är oförskämt att rätta folk för att de inte delar ens åsikter.

Och jag ska erkänna att jag blir lite provocerad när frågeställaren säger att genus framstår ”mer som en fanatisk religion än faktisk vetenskap”, men samtidigt är det ju uppenbarligen inte den vetenskapliga delen som hen ständigt konfronteras med utan den oresonliga åsiktsdelen. Den delen som oavsett vad hojtar att könet inte spelar någon roll.

Men grejen är den här: könet borde inte spela någon roll. Det är inte samma sak som att kön inte spelar roll.

Jag tycker att pojkar kan ha klänning och ser inget märkligt med det, men jag skulle aldrig ge en klänning i present till en liten pojke om jag inte visste att han önskade sig det. Jag tycker inte att det har betydelse vilket kön mina barn har men jag kallar dem pojke och flicka för det är så de ser sig själva. Jag har aldrig lagt någon större vikt vid att jag är kvinna, men det är likväl en viktig del av min identitet.

Kön har betydelse, både för hur vi själva uppfattar oss och för hur omgivningen uppfattar oss – vare sig vi vill det eller inte. Att köna – att benämna ”han” eller ”hon” – är inte per automatik destruktivt så länge man inte ser kategorierna som huggna i sten. Det är mer med verkligheten överensstämmande att säga att kön har betydelse än att påstå att det inte har det.

Sedan finns det vetenskapliga delar av genus som förvisso alltid mår bra av mer forskning men som ändå är att betrakta som fakta. Den viktigaste är, enligt mig, att det är större skillnad på flickor och flickor samt pojkar och pojkar än vad det är på flickor och pojkar. Det är större skillnader i allt inom grupperna än vad det är mellan grupperna – och de skillnaderna som finns mellan grupperna är väldigt små. Det finns alltså inte en biologisk grund som har skapat de skillnader som finns mellan män och kvinnor i samhället i dag. Det är istället våra föreställningar om genus som skapat de skillnaderna. Sedan bör det väl också påpekas att det hittills inte finns några som helst indikationer på att några av dessa skillnader kommer att lösas genom att rätta dem som könar. Särskilt inte om man gör det i den utsträckningen att någon måste be Magdalena Ribbing om råd för att slippa.

På en strukturell nivå är det diskriminering att ta kön i beaktande. Kön ska inte ha betydelse när man tillsätter tjänster, för löneutvecklingen, för betygssättningen, för fördelningen av makt, tid och pengar men faktum är att kön redan är en väsentlig faktor. Det är dock, som redan påpekats, inte könsskillnader utan föreställningarna om kön – genus – som avgör. Är vi inte medvetna om denna påverkan kan vi heller inte lindra effekterna. Om man till exempel har två likvärdiga kandidater för en tjänst kan kön mycket väl få spela in så att könsfördelningen blir lite jämnare och det behöver inte vara negativt. Medvetenhet om våra föreställningar om kön kan också göra till exempel så att män inte alltid ses som mer kompetenta utan göra oss uppmärksamma på när genus påverkar våra bedömningar.

Det är lätt att säga och lätt att tycka att kön inte spelar roll, men det är i bästa fall en grov förenkling och annars bara direkt felaktigt. Sånt ska man inte pracka på andra.

On the road again – ett inlägg om ensamhet

Jag tänker ofta på den där myten om att kvinnor gifter sig uppåt; att kvinnor bara vill ha framgångsrika män. För jag kan se hur det verkar som det. Ofta så är mannen i förhållandet längre kommen i sin karriär än kvinnan. Det har föreslagits att det bland annat beror på att mannen ofta är lite äldre, och det är klart att det ligger sanning i det. Men så är det hela rumban med familj och barn, med glastak och könsstereotypa förväntningar och jag har fått höra så många gånger att det är kvinnornas eget val som gör att männen är mer framgångsrika. Att det är kvinnornas val att ha framgångsrika män för att framgångsrika män är allt kvinnor vill ha.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: sådana påståenden är kvalificerat skitsnack. Om vi för den här gången inte gräver ner oss i orsakerna till skillnaderna och istället bara fokuserar på myten om vad kvinnor vill ha, ok? Och jag gör mig inte nu till representant för något sorts kvinnokollektiv utan talar bara för mig själv men att ha en framgångsrik man är jävligt ensamt.

Vi har förstås den där åldersskillnaden, fyra år för att vara exakt, och dessutom en skillnad i karriärval som gör att hans föreläsningar är värda typ 450 euro och jag blir uppriktigt tacksam om någon bjuder på kaffe. Men sedan blev det ju så att jag tog ut all föräldraledighet och var hemma i nästan fyra år med barnen vilket inte alldeles oväntat leder till att jag också vabbar oftare. Han har kunnat bygga karriär på ett sätt som jag inte har kunnat och i takt med att hans karriär har tagit fart har hans betydelse inom företaget ökat. Han är inte utbytbar på sin arbetsplats. Det finns ingen annan som kan sköta hans jobb och hans jobb kan inte vänta. Och även om det har blivit pinsamt uppenbart att det inte är någon annan som skriver min avhandling om jag inte gör det, så är medeltida brev i allmänhet inte av sådan karaktär att de inte lika gärna kan läsas lite senare. Jag är helt enkelt mer flexibel än vad han är.

Han hann knappt landa från Bali, och verkligen inte sova av sig jetlagen, förrän han åkte på arbetsresa. Vi fick några kvällar efter att barnen äntligen somnat då jag tittade på TV och han snarkade på min axel, dödstrött av långa arbetsdagar och för korta nätter i fel tidszon. Sedan packade han sin väska och åkte lördag eftermiddag iväg igen. Jag blev, som vanligt, ensam kvar och försökte att inte visa hur ledsen jag var över att se honom åka. Det är ju inte hans fel. Det är bara så det är. Han är orsaken till min ensamhet men är lika oförmögen att bryta den som jag är.

Och den här ensamheten är destruktiv och kvävande. Jag sköter barnen, huset, gården, djuren, mitt jobb och det går. Jag klarar det. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag saknar honom. Jag saknar honom så att det gör ont. Inte för att jag vill ha städhjälp (då är han ändå inte rätt person att ringa, om vi säger så) eller hjälp med barnen utan för att jag vill ha den man jag trots allt fortfarande, efter 10 år tillsammans, är väldigt kär i. Jag är ju gift med just honom för att jag vill ha just honom. Att vara påtvingat ensam är ingen dans på rosor. Det är riktigt, riktigt tungt. Det är så mycket saker som jag vill berätta för honom, dela med honom, visa, ventilera och få stöd i.

Men en framgångsrik man behövs av många fler än av bara hans hustru. Sådana som har betydligt mindre förståelse för att behöva vänta. Det är ingens fel, det är bara så det är.

Hade jag fått välja hade jag hellre valt lite mindre framgång och lite mer tid och jag tror att många kvinnor som finner sig själva ensamma i ett förhållande med en framgångsrik man tänker samma sak. Det där med framgång och status är inte viktigt för mig. Han är viktig för mig. Han. Det var bara det jag ville säga.

20141116-102643.jpg

Paranta kvinnor, sport och sallad

Nu när jag eldar i vedspisen dagligen så har jag bättre tid att läsa tidningar medan jag matar elden. Det var så jag helt oförhappandes läste något från sportsidorna, vilka normalt går direkt till brasa utan att passera läs; en kommentar från Patricia Winckelman-Zilliacus om Helsinki Horse Show. Hon menar att det förvisso var bra sport men att maten var dålig. Det har jag all respekt i världen för. Maten på sådana tillställningar brukar ju inte vara världens bästa, och dessutom kostar den i allmänhet bokstavligen mer än den smakar. Men sedan gör Winckelmann-Zilliacus det dåliga födoutbudet till en genusfråga och då är det något inom mig som stretar emot.

Hon skriver att ”många mammor och barn hade magknip efter dieten som till 95 procent består av hot dog, pizza och nachos”. Hon menar att sådan mat inte duger vid arrangemang riktade till ”aktiva och ofta mycket paranta kvinnor” och arrangören beklagar att de inte hade tagit in sallader och soppor.

Varför kan inte kvinnor äta samma mat som män? Vad har det för betydelse om kvinnorna är snygga? Måste tilldragande kvinnor alltid äta soppa och sallad så att de inte ens under ett fyra dagar långt evenemang klarar av att äta något annat? För inte handlar det ju om vad barnen skulle vilja äta. Soppa och sallad istället för nachos, hot dog och pizza är inte för de arma barnens skull utan för de paranta kvinnorna.

Denna eviga strävan efter att äta få kalorier. Om att inte få i sig fett. Om att gå på ett jävla sportevenemang och se fucking parant ut.

Och ursäkta mig nu, Patricia Winckelmann-Zilliacus är säkert en jättetrevlig typ som inte alls menade något illa, men de här små glidande, smidiga inläggen i dagspress som framhåller mäns och kvinnors behov som väsensskilda, som bidrar till att upprätthålla den kontrollerade, skadliga kvinnligheten, de är jag så himla mätt på (pun intended). Att framhålla kvinnors aldrig sinande behov av kalorikontroll som betydelsefullt i anslutning till sport är kontraproduktivt. Hur ska kvinnodominerad sport någonsin tas på allvar om paranta kvinnors salladsbegär får vara en fråga? Hur ska kvinnor kunna få skita i om de är attraktiva och satsa på att vara starka och snabba om de ska leva på sallad och soppa?

Och kvinnorna bah ”mäh sallad är ju så vansinnigt kul!”

Bilder från Women Laughing Alone With Salad.

Visst kan vi diskutera näringsriktig kost och sport, visst kan vi diskutera sporthallarnas hiskeliga prissättning och visst kan vi diskutera detaljer såsom matutbudet vid sportevenemang men det här är inte en genusfråga.

20141114-120148.jpg

Kycklingnytt

Som ni vet dog en av våra hönor (även om omständigheterna är höljda i dunkel). Naturligtvis behövde vi en ny höna för att fylla platsen. Problemet är bara att man liksom inte kan köpa bara en höna för då blir den mobbad. Både jag och maken var därför överens om att det enda riktiga vore att köpa fler, så att de kan hålla ihop. Ja, och kycklingar förstås, för fullstora hönor kostar typ 50 euro styck. Jag tyckte vi skulle köpa tre, när vi liksom ändå var i gång. Min man röstade för två. Jag tre. Han två. Och så vidare in absurdum.

Eftersom jag är en så god och mild hustru lyssnade jag förstås på honom och köpte oss två nya kycklingar. Ulliga, gulliga, underbara små kycklingar! Jag hade nästan glömt hur härliga de är!

20141113-171615.jpg

20141113-171621.jpg

20141113-171627.jpg
Pipis var egentligen barnens kusins höna, så jag köpte en ny till honom också. Han valde den här lilla ljuvliga fluffisen.

Om samarbete med kyrkan och om att förlita sig på Gud

Som ni vet hade Tildas förskola ett samarbete med församlingen då de skulle göra ett konstprojekt kring psalmen ”Jag lyfter ögat mot himlen”. I går var avslutningen på det projektet och jag tänkte därför att det här skulle vara ett ypperligt tillfälle att rent konkret tala om det där med gränser. Mina utgångspunkter är att 1) alla barn oavsett religion måste känna sig välkomna i ett skolsystem som är obligatoriskt och 2) alla barn bör få kännedom om de kristna traditioner vårt samhälle alltjämt är uppbyggt kring.

Jag skulle därför vilja börja med att säga att jag tycker att Tildas förskola har gjort ett imponerande bra jobb här. De lät barnen själva diskutera kring psalmen och vad den innebär. Barnen hade talat om att knäppa sina händer vilket hade lett till en diskussion om när det är bra att kunna få hålla någon i handen. Konstverket, vilket påminner en smula om Beaker, består av barnens händer som ett höstträd. Runt stammen har barnen själva skrivit lappar med förslag på när man behöver en hand att hålla i, som till exempel ”när man är kär”, ”på en begravning” eller ”när man är ute och går med pappa och hundarna på kvällen”. Det blev inte gudligt – det blev mänskligt.

handsSo far, so go(o)d.

I går kväll var det alltså vernissage i kyrkan. Vi var kanske 20 familjer på plats. Först var jag förvånad över att det var så många som jag inte kände igen men sedan gick det upp för mig att det var en vernissage för alla förskolor i hela kommunen. Det rör sig alltså om minst 6 st förskolor. Då är 20 familjer patetiskt dålig närvaro. Jag antar att många familjer hade problem med tiden. Klockan 18 en onsdag har barnfamiljer i allmänhet rätt mycket program. Jag antar också att många familjer blev avskräckta av hela kyrkgrejen och jag förstår det. Jag som var på plats kan säga att de hade all anledning att vara det.

Vernissagen öppnades nämligen med att psalmen sjöngs (vilket är helt ok, förutom att den sjöngs med finlandssvensk tonsättning i dur istället för den i moll som jag verkligen gillar – men petitess) och därefter talade prästen om Vår Gud Fader i Himlen, om hur Han Ser Oss och Älskar Oss och om Guds Hus och så vidare. Sedan skulle vi alla be.

Här någonstans vaknade rebellen i mig och jag var oroväckande nära att ta min dotter i handen och protestmarschera ut. Så tänkte jag att det säkert rimmar illa med samtalet jag hade med Tilda om hur man, om man är i kyrkan, måste respektera att det finns dem som anser det vara just Guds Hus och som tror.

Grejen är att den här konstutställningen var viktig för Tilda. Hon var, med all rätta, synnerligen stolt över vad de hade åstadkommit. Jag ville ta henne dit för hennes skull, för att hon skulle kunna få visa var hon arbetat med, visa kyrkan som hon tyckte så mycket om och för att ge det hela en ärlig chans. Jag var inte där för Guds skull. Jag var där för mitt barn.

tildakonstKyrkan hade här en fantastisk möjlighet att finnas till som resurs i samhället, som en samtida mötesplats och som historiskt monument. Man hade, från kyrkans sida, kunnat ha förtröstan i att Gud ser oss alla och låtit bli att påpeka det. Man hade kunnat vila i vissheten att Gud alltid är närvarande och inte predika om det. Man hade kunnat lita på att Gud gör sin grej och låta oss som var där för våra barn göra vår.

För i sanningens namn kände jag mig fångad. Det kändes fel att som icke kristen sitta i kyrkbänken och lyssna på hur Gud Skapade Oss och se på när de andra bad. Det hade känts fel att låta mina kristendomsaversioner gå ut över mitt barn och inte åka alls. Hur jag än gjorde fanns det ingen rätt väg att gå. Det är en väldigt obehaglig känsla. Och man kan ju alltid argumentera för att man förstås inte behöver be när alla andra gör det men jag skulle vilja vända på det och säga att man behöver inte organisera bön bara för att det råkar finnas folk i kyrkbänkarna. Allt handlar om vad man vill göra. Vill man organisera en kort andakt för barnfamiljer? Fine, be och tala om Gud. Vill man göra ett samarbete med förskolan där enda chansen att få se resultatet är att gå till kyrkan? Håll det på en kulturell nivå och lita på att Gud berör dem som ännu går att rädda.

Personligen blev jag mest lack.

Kuriosa: Till kyrkobyggnadens försvar ska sägas att den är helt otroligt vacker.
kyrktak

Min man löser mysteriet med den försvunna hönan

För att till fullo förstå följande inlägg behövs två, till synes orelaterade, bitar information.

1: Min man kom i går hem efter två veckor på Bali.

2: I onsdags (alltså för en vecka sedan) försvann vår lilla höna Pipis.

Den uppmärksamma läsaren minns säkert min stora oro över Pipis försvinnande, och mitt accepterande av att något tagit henne. Allt jag hittade var en liten hög med fjädrar i backen ner mot fältet och många timmar av idogt letande resulterade aldrig i mer. Och jag var ute i säkert fyra timmar första dagen, ett par timmar andra dagen och sedan har jag tagit en vända nästan varje dag – tittat på den där fjäderhögen och funderat över hur det gick till. Det enda jag har kunnat komma på var att en duvhök måste ha tagit henne och flugit till skogs. Pipis var ju, precis som våra andra hönor, en dvärgkochin och de är mer i storlek med en duva än med än vanlig höna. Hade det varit en räv, tänkte jag, så hade jag kunnat hitta andra fjädrar någon annan stans. Någon annan sorts spår.

Eftersom det här givetvis har bekymrat mig och jag inte riktigt har kunnat diskutera försvinnandet med barnen bortom ett tyst konstaterande att borta är borta ville jag igår kväll lufta allt för maken. Så vi gick tillsammans för att titta på den fjäderhög jag tittat på i princip varje dag. Man ser högen bra, trots att det regnat på den och fjädrarna var våta när jag var där i måndags förmiddag, för Pipis var ljus och gräset är mörkt.

Jag pekar. Där. Där är högen. Och mitt på den hög jag gått förbi och begrundat så många gånger ligger en död höna. Pipis är inte längre försvunnen, men hon är avgjort väldigt död. Min man måste ha trott att jag var galen när jag stod med fingret anklagande sträckt mot hönan och skrek ”I swear there has been no hen attached to those feathers!”.

Man säger ju ibland att när man är med den man älskar så faller pusselbitarna på plats men seriöst asså. Det här är bara så sjukt.