Julkransar och mammapoäng

De har avverkat massor med skog här i trakten. Även om jag saknar skogen så tänkte jag lite att om livet serverar citroner får man göra lemonad och gick till kalhygget som för några veckor sedan var en hundraårig granskog och samlade kvistar. Av kvistarna band jag en dörrkrans som jag är oförblommerat stolt över eftersom jag aldrig bundit någon mer avancerad krans än ostadiga midsommarkransar förr.

Och ibland slås jag av en sådan hänförelse inför vackra detaljer. Som granris bredvid den gamla trälådan från Tölö Sockerbolag, numer fylld med potatis jag hämtat från jordkällaren. Det är så pittoreskt och Bullerby-bra att jag knappt täcks skriva om det. Det finns ju viss berättigad kritik mot bloggar som bara beskriver vit underskön inredning som aldrig skulle fungera i ett riktigt hem. Livet är ju liksom inte alltid så där… rent. Men jag klamrar mig fast vid de spontana lyckorusen och bjuder er på bilder från hur vackert det var innan jag drog på mig trädgårdshandskarna, satte sekatören i granriset och lärde barnen en ny uppsättning fula ord att beskriva myten om mysigt DIY.

För om jag ska fokusera på att katterna har lönnmördat en pappersrulle på kontorsgolvet istället för att mina frösådda pelargoner faktiskt fortfarande blommar, eller att det står en låda ruttnande blomkålssoppa som vi alla försöker undvika i kylskåpet istället för att jag gjorde supergoda julglassportioner till barnen igår då tror jag att det skulle bli svårt att orka. Det handlar inte så mycket om att försöka ljuga om att allting alltid är tipp topp, att jag aldrig skulle bli trött och förtvivlad, utan om att försöka hålla fokus på de där ljusglimtarna som håller mörkret borta.

Fun fact angående mörker: Det går inte att avgöra om solen gått upp alls i dag. Jag misstänker att det inte kommer att hända.