Om feminina länder, värderingar och feministkonspirationer. Ungefär.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag över vad folk i allmänhet verkar tro att feminismen har gjort för vår samtid. Alltför många verkar ha fastnat i att det var helt bra att den tidiga feminismen gav kvinnor rösträtt, men sedan dess har det bara gått utför. Just den aspekten ska jag vid något tillfälle försöka ta mig an, för även om det kollektiva minnet bäst bevarat rösträttskampen (förmodligen för att den var väpnad – även om detta var ett undantag i Storbritannien) var rösten bara en av en beklämmande lång rad samhälleliga processor som kvinnor var utestängda från fram till början av 1900-talet. Men som sagt, en annan gång.

För i dag vill jag skriva om feminina värden och om hur feminismen påverkar vårt dagliga tänkande – eller snarare: hur somliga verkar tro att feminismen påverkat oss. Via Fröken Makelös hamnade jag på en norsk artikel om feminina och maskulina länder. En forskare i Nederländerna, Geert Hofstede, hade konstaterat att Sverige, tätt följt av Norge, är världens mest feminina land. Det betyder att dessa länder är byggda på ”feminina värden”. Den som drog upp feminina versus maskulina länder var Harald Eia (samme man som gjorde Hjernevask), men det är för mig oklart varför Eia valde att fokusera på endast en del av Hofstedes kulturdimensioner (Cultural Dimensions). Totalt finns det nu nämligen sex dimensioner (inte sexdimensioner) av teorin, och dimensionerna fungerar förstås, inte helt oväntat, bäst i relation till varandra. Somliga är också direkt relaterade till varandra. Maktdistans är exempelvis direkt relaterat till inkomstklyftor, maskulinitet är direkt negativt relaterat till antalet demokratiskt valda kvinnor. Jag tänker inte ge mig in på att kritisera Hofstedes teori, för det ser jag ingen anledning till, men det finns viktiga punkter att ta upp angående hur teorin och kulturdimensionerna nu använts i norsk press.

Så här beskrivs MAS-dimensionen (Masculinity versus femininity):

”The masculinity side of this dimension represents a preference in society for achievement, heroism, assertiveness and material reward for success. Society at large is more competitive. Its opposite, femininity, stands for a preference for cooperation, modesty, caring for the weak and quality of life. Society at large is more consensus-oriented.”

Min allra första reaktion är förstås att det är synnerligen olyckligt att använda termerna maskulinitet och femininitet. Det här är den enda dimensionen som fått ett motståndspar som kan ses som en uppdelning av befolkningen i två biologiskt betingade läger (om vi för en stund lägger Judith Butler och gender performativity åt sidan) och som sätter stereotypa etiketter på egenskaper. Men vi försöker komma förbi det, och inte längre dunka huvudet i tangentbordet över valet av termer.

ijgfjhufreruhjefruhefruftjirftguirftguirgftui

Så där. Inte mer nu.

I artikeln i Aftenposten frågar sig författaren (genom Eia) om det kan ”tenkes at kvinner i samfunn som våre har større gjennomslagskraft enn andre steder?”. Men detta har ju redan besvarats. Svaret ingår rentav i teorin som standard. I länder med många demokratiskt valda kvinnor minskar ”maskuliniteten”. Detta ledde till en krönika i Dagbladet då Eia och två till diskuterar vad som händer där man går bortom jämställdhet och når kvinnodominans, då männen är så feminina att de bara sitter hemma och låter sig domineras av kvinnor. Och här finns ett allvarligt tankefel, som jag uppriktigt hoppas är oavsiktligt: Hofstedes kulturdimensioner talar om maskulin versus feminin som symboler för samhällets kollektiva preferenser – inte om maktpositioner mellan kvinnor och män. Det enda som ett feminint samhälle står för är samarbete, ödmjukhet, omvårdnad för de svaga och livskvalité. Och rätta mig om jag har fel, men ingen av dessa faktorer talar om de facto kvinnodominans eller en förlust av mannen.

Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!

Och vad har allt detta egentligen med feminismen att göra? Artikelförfattaren gör kopplingen till feminism och kvinnokamp redan i introduktionen då hundraårsdagen för kvinnors rösträtt nämns. Eia och hans medförfattare gör kopplingen när de målar upp scenariot om jämställdheten som gått för långt. Men i själva verket har feminismen som sådan väldigt lite att göra med Hofstedes kulturdimensioner. Kopplingen till feminismen görs först i norsk press när forskningens kulturdimensioner lösryckt ska förklara hur det håller på att gå åt fanders med jämställdheten för att kvinnorna håller på att ta över. Gång på gång talar artikelförfattaren om det svåra i att ta till sig att norska män – fruktade vikingar, tuffa fiskare, polfarare, ”sterke og stødige” – skulle vara feminina. Eia menar att forskningen visar att det inte är kvinnor som håller på att bli som män utan män som håller på att bli som kvinnor. (Gå tillbaka och läs rant om hur kategorierna är symboler!)

Det är inte första gången som feminismen och dagens jämställdhet beskylls för liknande saker och det är verkligen inte första gången i historien som idén om feminina män ses som något negativt. Hur kan man falla i den gropen igen? Hur kan man på riktigt mena att detta är ett problem, att det har att göra med dagens jämställdhet och att män håller på att bli som kvinnor?

Så vad står det feminina samhället för?

Samarbete: Det är ett välkänt faktum att samarbete har varit grundbulten i existensen på de nordliga breddgraderna. Utan samarbete har man exempelvis inte kunnat plöja, så och skörda i tid. Men samarbetet, (bonde)kollektivet, har ett mycket starkt historiskt värde i både Sverige och Norge. Det var inte kvinnor som samarbetade, som talade om enade ska vi stå, som skapade LO, som skapade facken (kvinnor var inte ens tillåtna i facken i början!) och det var inte kvinnor som ens utgjorde kollektivet. Kvinnor har genom feminismen fått tillträde till kollektivet och till samarbete, men tanken går betydligt längre tillbaka än till kvinnoemancipationen och klår dagens jämställdhetstankar med några hundra år.

Ödmjukhet: Ödmjukheten fördes in i det svenska (och norska) samhället på 1500-talet genom lutheranismen och Hustavlan och sitter oerhört hårt i det nordiska medvetandet. Man får inte framställa sig själv som bra. Man får inte skryta. Feminismen skapade inte jantelagen (det var en norsk man: Aksel Sandemose). Feminismen arbetar mot jantelagen.

Omvårdnad om de svaga: Låt vara att det är flest kvinnor som är i omvårdande yrken, men idén om att man ska ta hand om de svaga är långt ifrån ett enbart kvinnligt drivet ideal. Redan under medeltiden fanns idealet att liksom Jesus vårda dem som inte kunde vårda sig själva och sjukvården var något som den (fortfarande i dag) mansdominerade kyrkan understödde och skötte. Föreskrifterna om omvårdnad utformades av män långt innan kvinnor tilläts ta del av utformningen, men har förvisso förstärkts av kvinnors inverkan under de senaste hundra åren. Kina framhålls som ett av de där maskulina länderna (med score 66 mot Sveriges 5 på maskulinitet). Har ni läst om den kinesiska mentalt störda mannen som mördade en 13-åring, dömdes otillräknelig av staten och därefter gavs tillbaka till familjen? Det fanns inget skyddsnät för honom, eller för hans familj som tvingades leva i skräck. Det fanns ingen tanke om att samhället är ansvarigt för att vårda de svaga. Den mannen har på initiativ av sin familj suttit instängd i en liten bur i 10 år. Som en jämförelse bara.

Livskvalité: Läs 1800-talets reseböcker och framhållandet av semester, resande och ett gott liv som idealet för alla män för referenser till hur detta inte är skapat av feminister. Det feministerna har gjort är förstås att inkludera även kvinnors rätt till livskvalité, så på det viset är de skyldiga. Men själva idealet? 1800-tal. Kanske det mest patriarkala av århundraden.

Konsensus: Svenskar älskar konsensus, så mycket att det letade sig in i Melodifestivalens videosnutt om Sverige. Riktigt varför vi när denna förkärlek för konsensus är svårt att säga, men tanken om konsensus hänger nära samman med idealet om samarbetet – om tanken på bondesamhället där fria män träffades på tinget för att avgöra viktiga frågor. Där alla (män) fick komma till tals, där ingen (man) är förmer än den andre och där alla (män) kan komma överens om hur landet ligger. Kvinnor fick inte lagligen ens delta i konsensusskapandet innan rösträtten.

Och igen alltså: Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.

13 tankar om “Om feminina länder, värderingar och feministkonspirationer. Ungefär.

  1. Du gillar inte när jag skriver här så jag skall börja med att nämna att du har helt rätt. Den utveckling du beskriver är korrekt. Du utvecklar emellertid inte orsaken till denna utveckling. Att det tidigare än 1800-talets inträde, visserligen med en vid gränsdragning tidsmässigt, enbart var en mycket liten del högreståndskvinnor som kunde välja sina uppgifter. Gemene män och kvinnor var bildligt och nästan ordagrant fjättrade vid sina dagliga sysslor. Eftersom kvinnor i regel hade barn att sköta under större delen av en 20-årsperiod så var inte möjligheterna till annan sysselsättning än ren överlevnad tillstädes. Det samma gällde för män även om de i många fall inte var tvingat stationära.
    Den successiva tekniska utvecklingen gjorde att andelen borgerliga kvinnor med goda levnadsvillkor ökade markant. Det var här kampen för kvinnors rättigheter startade. Suffragetter och andra var bättre bemedlade kvinnor som kämpade för allas rättigheter. Den kvinnliga friheten från barnafödandets bojor och det tunga hushållsarbetet var över i och med det andra världskriget passerat och vi var inne på 1970-talets stora frihetsvåg. Detta är klara resultat av den feministiska kampen, inget att ifrågasätta där.
    Men det var inte en feministisk kamp som resulterade i elektrifieringen, tvättmaskinen och dammsugaren!

    • Nu hänger jag inte med riktigt.
      1: När har jag sagt att jag inte gillar när du skriver här, och annars: kan jag inte få bestämma själv vad jag gillar och inte?
      2: Vem har påstått att det var feministisk kamp som resulterade i elektricitet, tvättmaskin och dammsugare och hur i hela friden är det relevant för Hofstedes kulturdimensioner?

      • Nä, det har du inte sagt. Jag ber om ursäkt!
        Jag tycker däremot det är relevant i det historiska perspektivet. Jag har mycket svårt att förstå hur man i vissa sammanhang kan bortse från det skeende som har lett fram till den frihet vi har idag. Både kvinnor och män. Att resonera som om det enbart är en feministisk kamp som bidragit till utvecklingen tycker jag är bedrägligt ur ett historiskt perspektiv. Att den insats som du beskriver ändå inte skall bortses ifrån undantar inte att man skall ignorera den tekniska utvecklingens betydelse.

        • Det var verkligen inte meningen att få det att låta som att friheterna i dag enkom är resultatet av feministisk kamp, för så är det förstås inte. Den tekniska utvecklingen är jätteviktig, men inte – i min mening – för de aspekter som enligt kulturdimensionsteorin kännetecknar ett feminint land.

          • Jag borde inte vara så himla påstridig, men jag saknar inkluderingen av den tekniska utvecklingen i den totala, vilket ger en bild som lätt kan misstolkas.
            I övrigt opponerar jag ej mot din artikel som är mycket välskriven och intressant.

  2. Efter ett par månaders läsning här har jag kanske blivit en aning partisk och tycker det mesta du skriver är väldigt bra men nåt så här fantastiskt briljant vet jag inte att jag har läst av dig tidigare. Det är intressant att se hur anti-feminister av ideologiska skäl försöker beskriva fenomen som ”maskulina” resp. ”feminina” utifrån rådande normer idag men det som framförallt gör mig till ett vandrande frågetecken i den här diskussionen är vad dessa män är så rädda för? Jag fattar helt enkelt inte den här skräcken för ”feminisering”, vad är det man är rädd att förlora om man skjuter en barnvagn eller stannar hemma och torkar sina barns näsor ibland? Hela fascinationen vid sin egen maskulinitet och kravet att ”få behålla” den känns helt enkelt jäkligt egendomlig.

  3. När jag tänker kring dessa termer tänker jag inte att samhället/feministerna ”gör män mer feminina” utan snarare att man menar att de maskulina värden som finns nedvärderas, hånas och bespottas medan de feminina värderingarna ses som ”lite finare i kanten” så att säga :p . När jag läste ”kaere svenskere” (eller hur fasen det stavas) uppfattade jag att han menade typ så (fast med en massa dumheter inblandat i texten).

    Detta uppfattar jag också att de som kallar sig jämställdister argumenterar för. Aggressivitet (i rätt kontexter) är positivt men diskuteras bara som negativt. Kan du tex ge ett exempel på en mansnorm som du senaste tiden hört något bra om? För jag har svårt att komma på någon 😦

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s