Rasistiska strukturer

Via Twitter hamnade jag på Ivar Arpis Ledarblogg och ett inlägg om Sveriges rasistiska struktur. Han menar att tron på en rasistisk struktur är den nya sortens arvsynd:

”Det kristna Syndafallet innebar att ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod. I vår sekulära tidsålder har den ersatts med en kolonial ursynd. Genom att förneka att en strukturell rasism genomsyrar samhället, att man själv inte är rasist, är inget mindre än modernt högmod.”

”Men i dag handlar det om se den Andre som ett offer, i ett permanent underläge, för alltid fjättrad vid historiska orättvisor. Därför anses vissa av oss behöva bedriva en ständig exorcism för att bli av med vår ”strukturella rasism”, och alltid medvetandegöras om vår ursynd. Något annat vore som sagt högmod.”

Och jag tycker att han gör ett klassiskt misstag när man talar om strukturer (förutom det numer standardiserade jämförandet med religiösa aspekter). Han förutsätter nämligen att om man bor i en rasistisk struktur är man rasist och skyldig – om man inte är motsatsen, den Andra, och därmed ett offer. Strukturer fungerar inte så. Det vill säga; det kan finnas en rasistisk struktur men alla behöver inte vara rasister. Att vara rasist är ett ställningstagande, ett aktivt val. Att vara rasist är inte brist på ställningstagande. Men, och det är här strukturerna kommer in, även alla de där som ”inte har något emot invandrare” och som egentligen ”inte tycker att hudfärg har någon betydelse” är med och upprätthåller den rasistiska strukturen. Den som inte aktivt motverkar den, upprätthåller den.

Det är inte arvsynd och jag tycker inte heller att det är någonting som alla människor alltid och hela tiden måste tycka är väldigt, väldigt viktigt. Men ju fler som är medvetna om hur de påverkar strukturerna, ju fler är det som kan påverka till det bättre. Det handlar exempelvis om saker som att ”hudfärgat” är vitt, som att underlagskrämernas mörkaste är för vita människor med solbränna, som att strumbyxor är för vita ben. Det är banala saker som de flesta av oss inte kan påverka, men även de här banala sakerna bidrar till en rasistisk struktur: en struktur där vit är default setting, där det är lättare att vara vit än något annat. En struktur där vithet premieras. I grund och botten handlar det om att se sitt eget privilegium och att förstå att mycket av det den som är vit tar för givet är beroende av den där vitheten.

Men att tro att man alltid har det bättre och lever lyckligare bara för att man är vit är förstås felaktigt. Precis som att man inte kan köpa lycka är vithet inte en garanti för lycka. Däremot gäller samma som för den som har pengar: det blir lättare. Den som har gott om pengar behöver inte oroa sig på samma sätt som den inte har pengar, inte göra samma vardagliga anpassningar, inte fundera lika mycket över framtiden. Den som har mycket pengar kan skapa sin omgivning på ett sätt som den som inte har pengar inte kan göra. Den som är vit är en del av sin omgivning på ett sätt som den är inte är vit kanske inte är. Och jag känner mig som en rasist bara för att jag skriver så. Blir rädd att folk ska tycka att jag är förmäten. Men jag tror ändå att det är sant. Att jag som är vit har lättare för att passa in, inte alltid, men ofta. Och så länge det är så, så länge min hudfärg ger mig fördelar, så har vi en rasistisk struktur.

Det ultimata exemplet på den rasistiska strukturen för mig är att jag är invandrare här i Finland. Jag kom hit, blev gravid, levde på bidrag, betalar mindre i skatt. Just allt det där som man brukar beskylla somalier för. Ändå räknas jag inte på riktigt som invandrare. Min hudfärg är nämligen default setting. Min hudfärg ger mig fördelar. Vi har en rasistisk struktur som automatiskt sorterar invånare efter hudfärg.

2 tankar om “Rasistiska strukturer

  1. Slutsatsen i din avslutande mening är bara att hålla med om. Det är tyvärr så att vi framhåller hudfärg ofta som något karaktäriserande för en individ, något som ger egenskaper åt individen. i stället borde vi se förbi hudfärgen och enbart se den individuella karaktären som kan vara god eller dålig. Individen skall bedömas efter detta. Att de som allra tyngst och ihärdigt framhåller hudfärg råkar vara desamma som samtidigt kallar sig för antirasister är beklämmande men kanske nödvändigt i deras opportunistiska värv. Att därmed skuldbelägga andra bara för att de tillhör den förment förtryckande vita rasen är väl det som Ivar Arpi menar. Särskilt den självpåtagna skuldbördan som förväntas antagas av den normerande vita befolkningen.
    Men jag har varit ensam vit i sammanhang där alla andra varit färgade. Där färgade varit normen, i Kina, i Korea, i Nordafrika, i Karibien, i Sydamerika. Jag märker tydligt på omgivningen att jag sticker ut, men har aldrig behandlats vare sig hotfullt eller förnedrande. Däremot med skämtsamma hänvisningar till mitt ursprung. Detta måste vi också kunna anta som attityd i de fall vi tvingas lägga märke till någon som inte ser ut som vi. Men vad skulle tvinga oss till det?

  2. Ping: Den rasistiska arvsynden | Emma i skrubben

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s