Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.
Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.
Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.
För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Den andra sidan (eller samma) av det där normativa myntet är ju att få höra (riktat till sig själv eller andra – kvinnor företrädesvis) ”men varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?” I det uttrycket så ligger en förväntan om att heltid hemma är det enda som räknas, annars ‘vill man inte vara med sina barn’ och blir därmed diskvalificerad som förälder (mamma alltså, vem försöker jag lura här?). Jag tror inte att man behöver höra det så många gånger för att det ska krypa in under huden på en.
En annan intressant vinkling: där jag bor i Kalifornien är många (vita medelklass-)kvinnor hemmafruar. Men barnen börjar på förskola vid ett och ett halvt eller två i alla fall. Det är bara några timmar per dag och det är svindyrt, men det görs ‘för barnens skull’ – mamman börjar ju inte om att jobba för det. Det är alltså inte barnpassning, utan handlar specifikt om att man vill att barnet ska börja skolan. Är det barnpassning man är ute efter finns det ju billigare och smidigare alternativ.
Iiick vad jag tycker illa om det där argumentet att man ska vara med sina barn 24/7 om man nu ”skaffat”. Det finns inte en enda person i hela världen (knappt ens mig själv) som jag vill vara med hela tiden. Och verkligen inte mina barn. Just för att jag älskar dem tar jag tiden att vårda mina egna behov emellanåt också, för då kan jag ge dem helhjärtad uppmärksamhet sedan.
Spännande om den där förskolan. Ett sätt för den som kan att skolträna sitt barn. Låter kanske inte helt oproblematiskt (för det lär bli ganska stor skillnad på förutsättningarna vid skolstarten då).
Jag kan bara tala för mig själv. När dottern var liten tog jag ut 60% av föräldraledigheten och för att kunna stanna hemma extra länge med henne (i egenskap av förälder är det min sak att uppfostra mitt barn anser jag) studerade jag två terminer på folkhögskola, distanskurs. Dagtid var jag med henne och kvällstid pluggade jag. Jag tyckte det var jobbigt när kurserna var slut, men ekonomin och annat gjorde att hon blev ett dagisbarn och familjelivet under veckorna blev något slags tradigt stiga upp tidigt lämna jobba hämta middag sovdags. Bara för att ens barn är hemma med en förälder så betyder det inte att den grupp de bli exkluderade ifrån betyder mer än den grupp de blir inkluderade i. Tänker jag.
Jag tror (och hoppas) att föräldrar känner sina egna barn bäst. En del barn har ett jättebehov av kamrater ganska tidigt (vår dotter exempelvis) medan andra inte har det (som vår son) och då gäller det ju förstås att försöka släppa på sina egna förväntningar av vad som är bäst för barnet och erbjuda det så långt det är möjligt. Och det kan vara riktigt tradigt med rutinerna, särskilt om man ibland känner att man knappt hinner se sitt barn.
Men jag tror att många barn uppskattar och behöver sällskap av andra barn. Givetvis kan man få det även på andra sätt än dagvård, bara man försöker. I Finland så upplever jag dock att många tycker att barnet ska vara med mamma – att mamman ska fungera som en lekkamrat snarare än en förälder – hellre än med kompisar på dagis. Och jag ville visa hur barnen kanske inte alltid ser det som bättre att leka med än förälder.
Det finns en hel del av skämmigt skuldpåtagande i de familjer som inte har råd eller praktiska möjligheter att ha en hemma – mamma/pappa på heltid under flera år. Att tvinga sig själv att känna skuld – därför att man har studie -och bostadslån som skall betalas. Eller hos de kvinnor som faktiskt är bättre mammor om de också får vara bra på jobbet – och som aldrig haft lust eller håg till att vara den goda husfrun.
Av egen erfarenhet kan jag vittna om att jag aldrig gjort så mycket hushållsarbete som under två år när hustrun var hemma med tre barn och fullständigt slut på eftermiddagen. När daghemsplatserna trillade in och hon fick återgå till att göra det hon var bra på, spred sig lugnet och vi kunde gemensamt planera och göra hemmajobbet. (Detta utselade sig i början av sjuttiotalet.
Tack för det här! Det är ju för många av oss kvinnor betydligt lättare att gå på jobb än vad det är att vara hemma med barn. Då behöver man verkligen inte skuldbeläggas ytterligare! Att tvingas vara hemma när man inte trivs är hemskt!
Jag tycker det är lite jobbigt att vad man än säger om barnavård så skall man tassa runt på tå så att man inte trampar någon på tårna. Det typiska för Finland är väl att oberoende av vilket beslut man gör så är det beslutet det bästa för barn. Och då tar alla som inte gjort samma beslut åt sig för att de då implicit gjort ”fel”.
Jag tycker det är intressant du upplever det är typiskt mammor i Finland är hemma i 3 år med varje barn. (Men få lyckas taima det så att de är hemma i 9 år med tre barn…) I vår bekantskapskrets har det typiska nog mera varit att mamman varit hemma i ett drygt år. Men det är nog alltid mamman som stannar hemma, jag kan nu komma på bara ett fall där pappan tagit ut en (längre) del av föräldraledigheten.
Jag har av någon orsak för mig det är rätt vanligt mammor i Tyskland blir hemmamammor. Men det kanske var tidigare?
Det som det inte är helt PK tala om är att (det finns) barn (som) inte mår bra på dagis och att det är stor skillnad på dagis och dagis. Då får man höra om att man inte skall skuldbelägga mammor som arbetar. Om inget annat hjälper när ett barn far illa så får man fast börja skuldbelägga. Skuldbelägga politiker, tjänstemän, dagispersonal OCH föräldrar. Dagis är inte en förvaringsplats, det är något som ALLA i föregående mening borde minnas. Egentligen tycker jag kommunala dagisar borde förbjudas. I ett privat dagis är föräldrarna mycket mera delaktiga och jag tror det för det mesta är bara bra.
Det är inte heller PK tala om att det finns barn som mår dåligt hemma med sina föräldrar. Barn som skulle må bra av att få gå på dagis. Jag tror barn kan ha det riktigt bra fast de inte går på dagis, men nog gör de gott att då få träffa andra barn som inte heller går på dagis. Och det blir lite av ett problem när alla andra är på dagis. Överbeskyddande föräldrar (nåja, mammor) som inte kan släppa är nog ofta en del av orsaken till att barn börjar sent på dagis i de fall jag sett runt omkring mig. Förutom då i vår familj så klart. 😉 Jag förstår mammor som kan ingriper när de tycker deras barn far illa, men lösningen skall väl inte vara att ta bort barnet ur gruppen?
Som tur har nu debatten om att förälder som är hemma med yngre barn inte borde ha äldre barn på dagis falnat.
Vilhos kompis kan ju sen vara av åsikten det är synd om alla de andra barnen som måste vara så länge på dagis? 😉
Jag tror nog det kan bli en viss form av ”utestängning” för barn som inte går ”heltid” på dagis. Men problemet är egentligen inte ”halvtidsbarnen” utan att majoriteten är där heltid. Skulle fler vara halvtid så skulle det vara helt normalt att gå hem tidigare. Kanske ”roligatimmen” då skulle flyttas till förmiddagen? Nog är det ju ändå egentligen något lite fel i systemet när dagistanterna ser mer av ens barn än man själv? Och nog kräver dagis att barnen ”växer upp” lite väl tidigt och hårt ibland. Och alla dåliga vanor och fördomar sprider sig som en löpeld på dagis.