Kulturkrockar · Nyhetsplock

Problemet med håriga leggings

Det har kommit en ny sorts leggings med hår. Tanken är att tjejer ska ha dessa leggings på sig för att slippa bli antastade – de är ”anti-pervert”. Jag förstår hur någon kan tycka att det här är ett genidrag, men det finns en del problem. För att uttrycka det milt.

1: Det här kanske är breaking news för vissa, men tjejer har naturligt håriga ben. Helt av sig självt växer håret på kvinnors ben. Nej, det blir inte Chewbaccatjockt, men de flesta av oss har heller inte direkt några osynliga små fjun. Det är hår. Håriga ben om man inte gör något åt det. Varför ska man då först raka/vaxa/trimma/fixa för att sedan köpa ett par leggings så att det ser ut som om man inte just har rakat/vaxat/fixat/trimmat?

2: Idén är att män tycker att kvinnors naturligt håriga ben är så in i helvete äckliga att män inte ens lite grann vill antasta kvinnor med håriga ben. Alltså. WTF.

3: De män som på riktigt är perversa, de där som faktiskt antastar och våldtar okända kvinnor (snarare än de som gör det så att säga på en fest-relaterad hobbybasis), kommer knappast att avskräckas av ben som är aldrig så håriga. De kvinnor som råkar ut för dessa män ska heller aldrig ledas att tro att om de bara hade varit något de inte var så hade de kunnat undvika överfall.

4: Men det största problemet är att man i vanlig ordning vill lösa kvinnors utsatthet med att ändra på kvinnorna. Till något de skulle vara om kvinnorna inte först skulle ändra på sig för att vara mer som männen vill. Någonstans här borde det gå upp för folk att kvinnors utsatthet måste lösas av att männen ändrar sig, att det inte finns någonting som kvinnorna kan göra – eller ens borde förväntas göra – för att undvika att bli antastade.

Godsaker · Vardagslivet

Det kommer en baby!

Ja, inte till oss herregud nej. Men till Tant Annika. I går överraskade vi henne med en babyshower, med tårta, cupcakes och annat gott – och inte minst med alldeles osedvanligt trevligt sällskap hela vägen in på småtimmarna. Vi talade om barn (surprise!) och förlossningar (no way!) och om choklad. Dessa tre saker är som alla vet nära relaterade till varandra. Och så talade vi om orättvisor. Om hur en del får sju ungar som alla måste omhändertas av socialen för att föräldrarna egentligen inte vill ha barn, medan andra kämpar i många år utan att få ett enda barn. Om hur det är brist på fosterfamiljer i Finland men att den som ringer och vill anmäla sig som fosterfamilj alltför ofta möts av skepsis och ifrågasättande. Om hur många familjer skulle vilja adoptera ett barn men att köerna och den fasansfullt tunga processen gör att familjer som skulle kunna ha erbjudit ett litet ensamt barn en trygg punkt i världen istället ger upp.

Men för Tant Annika finns det liksom ingen återvändo. Om vi säger så. Med tanke på hur ljuvliga de två äldre ungarna är kan vi med tillförsikt förvänta oss ytterligare en fantastisk liten en. Och jag säger inte att jag har förlåtit Tant Annika för att hon nu ska ha en trea fast vi mycket tydligt kommit överens om att två var det optimala antalet, men lite spännande är det allt. En baby.

20130619-110243.jpg
Någon som inte var jag hade bakat jättegoda cupcakes.

20130619-114303.jpg

Någon som var jag hade bakat chokladtårta med chokladfyllning.

20130619-110253.jpg

20130619-110301.jpg

Partypinglor.

20130619-110318.jpg

En baby som redan var född.

20130619-110341.jpg

Tant Annika. Fina, fina Tant Annika.

 

Vardagslivet

Och ganska begränsat med punk.

Tilda har alltid velat ha långt hår. Jag har inte ens fått komma nära henne med en sax. Så i går bestämde hon att hon ville ha kort hår, för hon ville kunna få det ”uppåt”. Jag hade förstås gärna klippt hennes blonda lockar och gjort henne till punkare om det var vad hon ville, men eftersom jag inte var helt övertygad fortsatte jag att fråga exakt vad hon menade. Bortkastat. Jag fick hela tiden samma ”klipp av” och håret ska ”uppåt”. Så vi kom överens om att jag klipper hennes hår om några dagar.

Och vilken jävla tur att jag inte omedelbart slet fram saxen och förvandlade henne till punkare. För senare på kvällen kom hon med en bild på exakt sån frisyr som hon ville ha. Askungen. Hög svinrygg. Glittrande tiara.

Historikerns historier · Kulturkrockar

I en tid inte alltför långt borta, på en plats nära dig.

Ibland undrar jag om sånna som ser slöjor som uteslutande patriarkalt förtryck och kulturell tillbakagång på riktigt förstår hur nära i tiden det där med att täcka sitt hår var standard även i väst och att det tillhör de flesta nordiska folkdräkter att kvinnan täcker sitt hår (åtminstone om hon är gift). Att en slöja eller annan huvudduk kan vara status och mode och att det tveklöst är en viktig del av vårt kulturarv.

Gissa vem som inte gift sig än.

Och täckt hår hörde inte bara till folkdräkten, utan till den fria flärdfulla kvinnan. Eller vill någon komma och argumentera för att Audrey Hepburn är sinnebilden av en förtryckt, kulturellt efterbliven kvinna?

 

Eller den här?

Det var bara det jag tänkte på. Det där att ett historiskt perspektiv inte alltid behöver vara mer än några decennier för att vara viktigt.

Vardagslivet

Tildas logik del 8 (och ett exempel på sånna där privilegier)

Det har talats mycket om privilegium på senaste. Det är viktigt och bra. Så satt Tilda och jag i soffan och pratade om barn. Hon ska, som ni trogna läsare redan vet, gifta sig med sin bästa tjejkompis N när hon blir stor, och nu grubblade hon på hur hon och N ska kunna få barn tillsammans. Därför pratade vi om adoption och om lämplighet som förälder och sånt och så gick diskussionen så som det alltför ofta gör över till tjuvar. Bland annat om vad som händer om barn är tjuvar och om att de inte kan hamna i fängelse utan på anstalt.

Tilda: Mamma, jag vet faktiskt vad en anstalt är!
Jag: Jasså?
Tilda: Jo, för det är när man tar en stol och så får man sitta där på och så pratar man om vad man har gjort fel.

Vilket oerhört privilegium det är för ett barn att tro att det värsta som kan hända ett barn som betett sig riktigt illa är att man hamnar på en stol för att prata om rätt och fel. Vilket oerhört privilegium att inte veta vad en anstalt är, hur dåligt systemet fungerar och hur många som får lära sig dessa bistra fakta alltför tidigt. Det här är privilegium.
Tilda tunga

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att problematisera mannen

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Vardagslivet

Ta det som en katt

Det är ganska nervöst här hemma nu. Om lite drygt en månad tänkte vi att flyttlasset skulle gå från förorten ut på landet. Vi packar så smått och vi städar som tokar. Det är nervigt och spänt och bubbligt och bråkigt. Ibland önskar jag att man kunde ta det lite mer som en katt.

IMG_6882”Ta du dina foton av det välstädade rummet. Låt inte mig störa.”

Kulturkrockar · Vardagslivet

Ta det inte personligt!

I den fantastiska världen av uppmaningar folk ger varandra när de diskuterar är ”ta det inte personligt” bland dem som kniper flest poäng på min fuck-you-right-back-lista. För det första: om man diskuterar med någon och den får anledning att ta det personligt när man egentligen menade att fenomenet snarast kunnat iakttas i en numer utrotad stam amöbor från inre Borneo har man förmodligen uttryckt sig klumpigt. Talar man generellt eller ur ett visst perspektiv kan det vara klyftigt att göra det öppet. Det är en jättestor skillnad på att säga att homosexuella är jävligt jobbiga och att säga att en bekant, som btw också är homo, är jävligt jobbig.

Och som ni vet kommer det ju hit en hel del diskussionsivrare som inte tycker som jag. Det är helt i sin ordning. Men när jag tog mig själv som exempel på en av många kvinnor som inte valt och vrakat bland män för att hitta den med högst status utan försökt få det att funka med den man som är far till ett oväntat barn fick jag höra att jag minsann kunde ha förhindrat graviditet om jag inte ville det egentligen. Att jag drar flest timmar hushållsarbete hänger inte ihop med samhälleliga strukturer utan med att jag som historiker har ett jobb som snarast är en hobby. Att jag är konstig när jag tar med min (mycket historieintresserade) far på konferens är en större grej än att alla på konferensen trodde att han var professor. De där grejerna är inget personligt mot mig. Det är bara mot det jag gör. Mot det jag säger. Mot det jag står för.

Ok. Om jag tar mig själv som exempel är det klart att jag gör det personligt, det gör jag, och det är klart att man kan ha synpunkter på det. Men det som gör mig arg är när det kommer sådana som ska rätta mina upplevelser (så kan det inte ha varit för så fungerar inte världen lilla du) och berätta hur jag borde ha gjort i stället (gjort abort/förstå att jag gifter mig uppåt/skaffa ett riktigt jobb/tjäna mer pengar/sluta vara konstig). Och så ska jag inte ta det personligt!? Vad är jag om inte mina handlingar, mina ord och mina åsikter? När någon gång på gång på gång, helt oberoende av vilken vinkel jag anlägger menar att jag har fel, fel, fel, hur är det inte personligt? När det inte går att ta som tips, råd eller konstruktiv kritik – då är det personligt. Jag vet inte om det är skärmarna som gör det, som skapar den där distansen som gör att folk på allvar tror att den på andra sidan inte kommer att ta personliga påhopp personligt, men här finns ett problem. Det behöver inte gå så långt som till rent hatiska kommentarer, men även många av dessa avfärdas på samma sätt, med samma ”ta det inte personligt”. Som när Julia fick ett ”jag hoppas att du dör din jävla hora” och någon tycker att hon ju är rätt känslig om hon tolkade det som menat mot henne personligen. Det var ju liksom mer allmänt. Mot hennes åsikter liksom. Vi är så vana vid att driva debatter och argumentera emot att vi med någon sorts tvång måste göra det och inbillar oss att så länge vi gör det mot åsikter, tankar och idéer så är det legitimt. Uppbyggande. Samhällsnyttigt. Inte personligt.

Men om man tänker så har man missuppfattat vad som är uppbyggande och samhällsnyttigt, och framförallt vad en person är – komplett med åsikter, tankar och idéer som är avgörande delar av vem man är. Det får man ta personligt.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Dagens genuskodade barn

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Bortom provokationen

Har ni läst Julia Frändfors text om att man ska sluta fråga var fan hon kommer ifrån? Den handlar om hur det är att vara mörkhyad svensk och ständigt bli tagen för avvikande; bli tilltalad på engelska och få frågor om varifrån man kommer – trots att man är svensk. Och jag ska vara ärlig. Jag blev ganska provocerad av hennes text, för det hon stör sig på är ju att folk försöker vara tillmötesgående och artiga. Jag är en av de där som tvångsmässigt måste fråga folk varifrån de kommer, men inte på grund av hudfärg utan ifall de talar något annat språk. Inte för att det spelar roll varifrån de kommer egentligen, utan för att jag är genuint nyfiken. Inte blev det ju bättre av att jag flyttade utomlands heller, och därför blev ännu mer intresserad av andra som är avvikande – andra som är som mig. Julia däremot menar att

”[k]om inte och säg att det är av artighet eller nyfikenhet som du frågar. Jag behöver inte din artighet – och nyfikenhet klär väldigt sällan en vuxen person . Det är främlingsfientlighet förklätt till en ursäkt om att det är ”vänlighet”. Det är kränkande, nedsättande och det gör mig förbannad.”

Jag har på känn att jag inte är den enda som faktiskt upplever att det är av nyfikenhet och intresse snarare än främlingsfientlighet som man frågar. Och jag tror att jag inte är den enda som lätt går i lås när någon kommer och säger att vad jag upplever som en del av min personlighet, en vänlighet och nyfikenhet, är främlingsfientlighet. Men samtidigt tänker jag mig att om det är många mörkhyade svenskar som faktiskt tar illa vid sig av sådana frågor, och att döma av reaktionerna på hennes text så är det många, så är det dags att försöka se bortom Julias provocerande retorik och inse att det inte handlar om oss frågvisa och våra känslor. Det handlar inte om att automatiskt gå in i försvar av våra rättigheter och känslor, utan om att tänka sig för nästa gång. Att bara helt enkelt låta bli att fråga. För om man, precis som jag, har frågat av ärlig nyfikenhet och vänlighet utan avsikt att såra så kan man lika gärna istället låta bli.