Arkiv | november 2011

Mäns våld mot kvinnor

Ny forskning visar att män som får ta en omvårdande roll och sköta om sina barn är mindre våldsbenägna. Forskning visar också att män som är pappor har en betydligt lägre testosteronnivå än män som inte är pappor. Egentligen borde det vid det här laget inte behövas fler forskningsargument för varför pappor ska ta hand om sina barn, och varför man inte ska slå kvinnor. Istället är det hög tid att reflektera över effekterna av dessa självklarheter.

Så länge män i allmänhet tjänar mer än kvinnor i allmänhet kommer det att vara en betydligt högre tröskel för pappor att vara hemma med sina barn än för mammor, oavsett hur många vetenskapligt bevisade positiva effekter pappa-livet har. Fram tills lönerna är baserade endast på arbetsinsats och inte på kön finns det en stor risk att förändringar i uppdelningen av föräldraledigheten mest blir till besvär. I Sverige föreslås nu att föräldraledigheten ska delas på tre delar, så att föräldrarna tar varsin obligatorisk del och sedan väljer vem som vill ta den tredje. Ett fint försök till jämställdhet, men jämställdhet handlar inte om kvoter och tvång utan om en fundamental förändring i vårt sätt att se på mäns och kvinnors respektive styrkor och svagheter, och förstå att dessa inte är kopplade till kön utan till person. Jag tror inte på att det finns en inbyggd omvårdnadsgen i kvinnor, det finns på tok för många historiska alternativa familjemönster för det. Somliga kvinnor är säkert jättelyckliga hemma med sina barn hur länge som helst (jag var inte en av dem) och borde beredas möjlighet att vara hemma. Somliga män är säkert minst lika lyckliga hemma med sina barn och borde också få den chansen. Men det ska vara varje mammas eller pappas eget val.

Och det här med att slå kvinnor. Låt bli.

Idag är det den internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. I princip gillar jag idén om bemärkelsedagar, men just den här är en sån som får mig att sucka. Alla dagar ska väl vara dagar mot mäns våld mot kvinnor? Och när ska vi ha en internationell dag mot mäns våld mot andra män? När ska vi se kopplingen mellan att män globalt har mer eller mindre ensamrätt på våldsutövning och förstå att mäns våld mot kvinnor ska ses i det ljuset? Våld är en naturlig del av alltför många mäns vardag. I krig är det nästan uteslutande män, men våldet som män upplever går närmare oss än så. Hur många små pojkar är det inte som får en smäll av en kamrat och sedan förklaringen från vuxenvärlden att pojkar är sånna? Självklart ska män inte slå kvinnor (precis som att kvinnor inte ska slå män), men det större problemet är väl ändå att män tvingas leva med våld som en självklar del av sitt genus?

Av en händelse…

… ramlade jag in på Kaj Korkea-ahos blogg och blev smått betagen av hans inlägg om yta och ytlighet.

Hans är ett namn som susar förbi här i Svenskfinland men som jag som svensk-svensk inte har reflekterat över på ett mer djuplodande plan än ”shit asså va svårt att uttala”.

Plundringsfartyg med skatter återfunna

Oj, oj! Historikern gnuggar förnöjt händerna och skrockar för sig själv. Fartyg som varit försvunna sedan 1600-talet, fyllda med plundrade skatter, har återfunnits i floden Wisla i Polen efter att svenskar misslyckats med att föra dem hela vägen till Sverige. Även om 1600-talet är en förhållandevis väl utforskad tid i Sverige har den starka kopplingen mellan Sverige och Polen kommit lite i skymundan i svensk forskning, men lever desto starkare kvar i Polen. (Ibland suckar jag lite över att man i forskningen låter nuvarande gränser istället för historiska avgöra vilka geografiska områden man undersöker. Hur många är det som kommer ihåg att Finland var ett landskap i Sverige under nästan 700 år – dubbelt så lång tid som Skåne?)

Gustav Vasas son Johan III gifte sig med polska kungens dotter, Katarina Jagellonica, och tillsammans höll de hov i dåvarande östra Sverige, på Åbo slott. Deras son Sigismund (döpt efter sin morfar) blev sedermera kung i både Sverige och Polen och fortsatte sedan hans farbror hertig Karl (IX) fått honom avsatt att vara kung endast i Polen. Fram till 1668 fortsatte Sigismunds söner att regera i Polen. Karl X Gustav drog på fälttåg 1655 och anföll exempelvis Warszawa, men hann bland annat med även delar av Tyskland och Baltikum under de påföljande fem åren. Som alltid under långdragna fälttåg drog soldaterna förödelse, sjukdomar och död med sig, men svenskarna såg också till att plundra så mycket värdefulla skatter som bara möjligt, av allt att döma också delar av hus, och fraktade dessa med båt tillbaka till Sverige. Voilà – somliga fartyg kom aldrig fram och får nu arkeologer och historiker och andra nördar att hoppa jämfota av pur förtjusning. Termen som används på DN, ”Den svenska störtfloden”, är så vitt jag vet inte vanlig i svensk litteratur utan kommer från polskan, där ett berättigat missnöje finns.

Har man tur leder inte dessa nyfunna skatter bara till att Polen får tillbaka delar av sina stulna artefakter, utan också till debatt och forskning kring svenska härjningar. I en diskussion fick jag nyligen höra att Sverige är sanningsenligt vad gäller dokumentation av historiska konflikter. Handuppräckning nu: Hur många visste att svenskarna plundrat Polen så till den grad att det fortfarande är ett tydligt minne där?

Kuriosa: Den som trodde att den fantastiska skatten Silverbibeln (som förvaras i Carolina Rediviva) på något vis liksom har en naturlig koppling till Sverige har fel.

Så tuktas en emo

Långt innan Tilda hade ett språk hade hon egna små sånger hon skrålade för full hals. Efter hand som språket har utvecklats har sångerna fått tydligare text, och dagens konsert bjöd på ett helt nytt tema.

Ja vill sunga

med min kungeeeeel

och han sungel med meeeeej

men de gål inte

föl han äl DÖÖÖÖÖÖÖD

och då kom falmoln

men hon äl också DÖÖÖÖÖÖD

och ja va däl helt säääälv

En liten emo, minsann.

Apokalypsens paragrafryttare

Det var en gång ett land där det i flera hundra år har varit fred, där alla barn får gratis sjukvård och där det är straffbart att inte låta sina barn gå i skola i nio år. Men som i alla länder fanns det problem. Kungen, som förvisso inte styrde över landet, var exempelvis inte alltid den förebild folket hade velat ha. Dessutom hade folket en obehaglig vana att spendera oresonligt mycket pengar på leksaker och fel sorts mat, fel låt vann alltid den stora årliga musiktävlingen och en av partiledarna hade missuppfattat det byråkratiska systemet. Och som om det inte vore vore nog med problem för landet hände det ibland att otäcka människor från länder där det var krig, inte fanns sjukvård och där barnen inte fick gå i skola sände sina barn till landet och förväntade sig att de skulle bli omhändertagna. Trots att landet hade sina egna problem att tampas med. Tack och lov fanns det regler och paragrafer där det inte fanns hjärta och medmänsklighet, och så kunde man i bästa paragrafryttaranda skicka barnen någon annanstans, till att bli någon annans problem, och folket i landet kunde fortsätta oroa sig över om det skulle komma snö till jul och vem som borde vinna Idol.

Om alkohol och lärdomar

Om jag hade tänkt skriva om alla de lärdomar folk drar angående saker som var dumt att göra på fyllan hade jag säkert fått hålla på hela natten. Istället konstaterar jag att Serpensalbus med sedvanlig träffsäkerhet beskriver ungefär detsamma jag själv känner inför alkohol – något han aldrig lärt sig dricka. Som en kulturdryck hade det varit trevligt inmundiga ett glas rött eller två till middagen, och hade jag rökt hade jag gärna druckit cognac men fy för den lede vad illa det smakar. Nä, mitt beslut att inte dricka alkohol har ingen djup filosofisk botten utan kommer sig av att jag helt enkelt tycker att det mesta som har en ton av alkohol smakar skit.

Mångkultur eller tvångkultur

På dagens Signerat skriver Erik Helmerson om bekymren med hur man ska fira religiösa högtider i skolan i Sverige, med tanke på stundande advent. För många i Finland känns liknande besvär säkert väldigt avlägset. Mina egna barn som går på ett kommunalt dagis har utan min vetskap fått gå på påskgudstjänst trots att varken jag eller min man är kristna. När jag påpekade för personalen att jag inte ville att mina barn deltog i gudstjänster fick jag förvånade miner och ”oj då, vi har aldrig hört om att någon inte skulle vilja vara med”. Här i Finland rör debatten snarast huruvida man ska be bordsbön i skolan än om man får fira advent eller ej.

Jag antar att en stor del av skillnaden i inställning ligger i Sveriges betydligt mer utbredda mångkultur. Visst, det finns många i Finland också som skriker om att mångkulturen är ett problem och att det finns för många invandrare men statistiskt sett är Finland ett synnerligen homogent land. En av de sakerna som invandrarkritiska finska röster ofta hänger upp sig på är att man inte vill bli som Sverige. Det mångkulturella land jag älskar just för dess färger blir ett skällsord och ett exempel på hur illa det går när man öppnar sina dörrar.

Gissa om debatten om adventsfirande kommer att ge dem vatten på kvarnen.

När mina barn, som är tre och fem år gamla, följde med på påskgudstjänst blev jag heligt förbannad. Det är inte så enkelt som icke-kristen förälder att förklara hela den där korsfästelsegrejen för två små barn. ”Synd” är i deras värld en vardaglig klagan i stil med ”synd att det regnar”, inte ett medfött arv från Adam och Eva. Men man måste skilja på gudstjänst och kulturell ceremoni. Jag kan inte komma på en enda svensk eller finsk högtid som inte under århundradens gång har anpassats till kulturen i så hög grad att den rent religiöst kristna spillra som finns kvar är försumbar om man inte väljer att lyfta fram den. I vår familj firas både påsk och jul, men utan Jesus och med vår kultur. Det går riktigt bra att vid advent tända ljus, äta gott, tänka på sina nära och kära och vänta på julafton och tomtens ankomst. Verkligen, är det fortfarande någon som tror att julklappar, julgran, tomtar eller lussekatter är religiösa attribut?

Men allt är ju vad man gör det till. I min hemstad firades alltid alla avslutningar i kyrkan (en underbar byggnad från 1300-talet), men det får man inte längre eftersom vissa kan ta illa vid (trots att kyrkan är den enda byggnaden tillräckligt stor för liknande ändamål). Det känns helt bisarrt. Man trippar som små tomtar kring julegröten för att undvika problem, men skapar sig istället desto större. Om vi för ett ögonblick ponerar att den kristna versionen av verkligheten är sann är det knappast farligt att gå in i kyrkan, utan snarare gynnsamt för alla oss som inte tagit till oss Guds ord och annars med största sannolikhet lär brinna i helvetet när den dagen kommer. Om det är så att Gud inte finns är det väl skit samma, och allt som har hänt är att vi små människor gjort en höna av en fjäder. När ska vi svenskar lära oss att alla inte kan få medalj, saft och bulle alla gånger? När ska vi lära oss att den mångkultur så många av oss hyllar blir en tvångkultur när allas behov ska tas i beaktande in absurdum?

Att jag inte vill att mina barn går på gudstjänst betyder inte att de inte får vara med i allt annat firande. Grejen är att jag inte vill att någon predikar för mina barn, oavsett om det gäller Gud, växthuseffekten eller nya tuffa leksaker. Vi går ofta i kyrkan (enligt barnens egna önskemål ska vi härnäst besöka Uspenskijkatedralen) för att det är magnifika byggnader, fulla med kultur och vittnen till århundraden av mänskliga upplevelser. Ofta tänder vi ett ljus för vår familj i Sverige, för att vi tänker på dem och saknar dem. Alla ritualer – sådd, skörd, tända ljus, äta mat – kan ges en religiös dimension men det måste ligga i varje människas eget hjärta att tro eller inte. Så jag ber en stilla bön; offra inte adventsfirandet på mångkulturens altare, för de enda som gynnas av det är mångkulturens motståndare.