Alltmedan #metoo rullar vidare kommer det upp de där rösterna som menar att vi måste ha ett könsneutralt grepp på problematiken kring sexuellt ofredande och sexualbrott. Men så här: 97 % av de misstänkta för sexualbrott i Sverige är män. 99 % av de dömda för sexualbrott i Sverige är män. Man behöver ju inte vara särskilt statistiskt eller matematiskt bevandrad för att se att kön är ett förkrossande tydligt mönster. Det här inkluderar dessutom bara brott – inte tafsningar på puben, dickpics eller annat förtjusande som kvinnor utsätts för.
Och sedan alla varianter av det otroligt märkliga argumentet att det så klart kan ”bli lite fel ibland” när män söker kontakt med kvinnor, och att det strikt taget inte är männens fel eftersom män av samhällets normer förväntas vara de som tar kontakt.
Hur kommer det sig i så fall att vi inte har liknande problem när män söker jobb? Tänk en arbetsplats som får ta emot 200 ansökningar, hur många av dem är dickpics? Tänk när det kallas till intervju, hur många av de arbetssökande männen kommer att trycka sig mot den potentiella chefens höfter och fråga om hon kommer med hem? Hur många av dem kommer att stöna ”men kom igen, bara lite…” i hennes öra när hon går igenom företagets ekonomiplan? Eller skulle det möjligen kunna vara så att det handlar om… oh, I don’t know, BRISTANDE JÄVLA RESPEKT KANSKE? Att män kan ta kontakt på ett sätt som inte är sexuellt ofredande om de bara försöker? Om det gynnar dem.
Jo. Visst kan man brutalt misslyckas på en intervju, men jag skulle vilja påstå att det hör till ovanligheterna att det är den potentiella chefen som sitter med en klump i halsen, och känslan av att man just blivit utnyttjad.
Makt, peeps. Makt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ja, har vi inte redan ett könsneutralt grepp? Är det inte just så vi har fått fram de 97 respektive 99%:en (och allt det andra)?