Etikettarkiv | Vuxna män gör saker tillsammans

Varför jag inte skulle vilja diskutera jämställdhet med Alexander Bard

Här i Finland har ett initiativ i Åbo tänkt kalla till jämställdhetsdiskussion/debatt den internationella mansdagen till ära. Eftersom man vill diskutera jämställdhet ur ett mansperspektiv har man bjudit in Alexander Bard.

Sorry nu bara, men vill man diskutera någonting alls så är Alexander Bard fel person. Alexander Bard diskuterar inte. Han gormar. Enligt en av arrangörerna har man valt just Bard för att man vill ta ”fasta på det han lyfter fram gällande vilsna unga män, och hur man kan förebygga problemen”.

Här är ett litet smakprov på hurdan förebild Bard är för vilsna unga män.

bard1

Joråsåatteh. Det kommer säkert gå bättre för unga vilsna män om de bara får lite mer Bard i sina liv. Som mor till en snart tonårig son önskar jag verkligen att det finns män som är kapabla att framföra kritik på ett betydligt mer respektfullt sätt än så.

En av de sakerna man skulle diskutera i Åbo var #metoo-kampanjen. Det finns mycket att diskutera, även om man skulle vilja lyfta de negativa sakerna. Till exempel kan man med rätta diskutera medias inblandning, faran med sociala medier och ryktesspridning och kanske också hur svårt det i praktiken faktiskt kan vara med gränsdragningar. Det finns alltså potentiell diskussionsgrund.

Men Alexander Bard bah:

Vad han vill diskutera med #metoo är alltså kvinnor som ljuger, trots att forskningen visar att kvinnor som ljuger om sexuella övergrepp rent statistiskt knappast är att beteckna som ett betydande problem. Och att han personligen känner de anklagade männen i Sverige är en garanti för att de är oskyldiga, mer värd än kvinnors vittnesmål. Han kallar sin egen tweet om att #metoo är en effekt av 150 miljoner neurotiska kvinnors sexuella fantasier för klassisk och menar att de kvinnor som inte förstår den är petite-bourgoise prinsessor utan humor.

På vilket sätt ska unga män alltså lära sig något av honom? Vad exakt är det som man tänkt att han ska tillföra jämställdhetsdebatten?

I en intervju i HBL sätter jämställdhetsstrategen Valter Vilkko fingret på vad exakt det är som skiter sig:

”Ett av problemen, som han ser det, är att jämställdhet ofta behandlas som en åsiktsfråga.

– Men det är det inte, det är en kunskapsfråga. Det finns massvis med rapporter, statistik och forskning kring jämställdhetsfrågor. Och självklart slår ojämställda könsroller även mot män. Man kan jämföra upplägget med till exempel klimatfrågan – vill man ha en seriös debatt om klimatförändringen bjuder man väl inte in två personer som utan faktaunderlag förnekar klimatförändringen, varav den ena dessutom har en historia av att hota och förolämpa människor.”

Jämställdhet är en kunskapsfråga, även när man vill diskutera jämställdhet från ett mansperspektiv. Det finns massor med viktig forskning som visar på problem som män har, med självmord, alkoholism, våld, utslagenhet unt so weiter. De negativa effekterna för män av ett ojämställt samhälle är väl dokumenterade. Att då ge mer utrymme åt Bard, som inte bara glatt häver ur sig sina åsikter som vore de fakta utan som sedan är oförskämd i sin ignorans kommer inte att leda till något positivt.

Vid Åbo Akademi förstod man det, och efter ett upprop från personalen så bestämde ÅA att debatten fick hållas någon annanstans än i deras lokaler. Bard är ju förstås en schysst kille kring den grejen.

bard2

Bard är för övrigt inte portad. Det är evenemanget som inte får låna lokal.

Det är inte hans blotta närvaro som triggar, utan att han skulle få vara en inbjuden talare i ett ämne för vilket han bevisligen saknar all form av vetenskapligt grundad kunskap, i syfte att utnyttja den talturen till att förminska och förlöjliga kvinnors traumatiska upplevelser av sexuella övergrepp. Det är ju vitt skilda saker. I intervjun på Nyheter Idag säger han:

bard3

Det går inte att diskutera med Alexander Bard, inte för att han är så övertygande i sin argumentation utan för att han, rent vetenskapligt, är så långt ute och cyklar att man inte längre hör plingklockan.

Några tips för den som vill vara en bra bilskollärare. Och människa.

I samband med att vittnesmålen under #metoo samlades in visade det sig att många kvinnor här i närheten av Helsingfors har haft problem med en specifik bilskola. Lärarna där ska ha tagit kvinnorna på låren, frågat detaljerade frågor om deras sexliv samt försökt bjuda ut på öl och sex. Detta under flera års tid och enligt vittnesmål från nio tidigare elever. På bilskolan har man nu förvisso talat igenom situationen, men ägaren står likväl tämligen oförstående inför vad det här egentligen kan röra sig om.

Så jag tänkte hjälpa till lite.

Han: ”I artikeln blandades äpplen och päron. Det finns situationer då man måste röra människan som sitter bredvid. Till exempel ta i ratten och då finns elevens hand där under.”

Ingen av de nio kvinnor som kommit fram med anklagelser om sexuella trakasserier menar att det i något skede har rört sig om att en bilskolelärare råkat röra vid deras hand när han snabbt greppat tag i ratten för att förhindra till exempel att eleven kör på trottoarkanter. Kanske har läraren försökt hjälpa eleven att gasa eller bromsa genom att lägga handen på låret och att detta då misstolkats som ofredanden när eleven missuppfattat situationen och möjligen trott att det faktum att lärare har broms på sin egen sida skulle kunna göra det onödigt att försöka guida elevens fötter. En av kvinnorna vittnar ju dessutom om att läraren lagt handen på hennes lår under kjolen ute på motorvägen för att hon skulle köra fortare.

Han: ”Jag tror inte att det händer hemskt ofta. Det kan hända någon gång, men det är inget planerat. Vi pratade om det med lärarna och kom fram till att det inte ska ske alls.”

Ingen har påstått att det händer hemskt ofta att läraren rör vid låret. Till exempel verkar det inte ha hänt alls när det har varit en manlig elev. Problemet är att det överhuvudtaget har hänt, oavsett om det varit planerat eller inte. Fint att ni pratade om det, och fint att ni kom fram till att inte ens några oplanerade gånger lite då och då är ok. Och när ni ändå pratar om det kan ni ju överväga hur det där med att sätta handen under någons kjol ute på motorvägen relaterar till trafiksäkerhet. Tycker man inte att det är sexuella trakasserier så finns det ju ändå anledning att reflektera över den pedagogiska aspekten.

Han: ”Det har inte varit någonting sexuellt. Det har varit vanligt umgänge. Nog rör man ju sina vänner annars också i olika situationer.”

För det första; de elever som kommer till bilskolan är inte lärarens vänner. För det andra; ingen vill ha vänner som har svårt med skillnaden på vanligt umgänge och sexuella trakasserier. Och för det tredje; under de jättemånga år jag har haft körkort har ingen av mina vänner varken dragit i ratten eller rört vid mina ben när jag har kört. Tvärtom verkar det vara sådana där grejer som folk i allmänhet försöker undvika när någon annan kör. Och till de av mina vänner som möjligen läser det här: den dagen ni pillar under min kjol när jag kör – oavsett anledning – är sista dagen ni åker med i bilen. Eller är mina vänner.

Han (angående den främst utpekade läraren): ”Han anser själv att människor tolkar honom på fel sätt.”

Det här kan kategoriseras som ett allmänt tips till män som tycker att sådana här gränsdragningar är knepiga: Om en (1) person tolkar dig på fel sätt kan det vara en tolkningsfråga. Om flera (n>1) personer tolkar dig på fel sätt är det inte en tolkningsfråga utan ett fel som du gör. Andra människor kan inte lastas för hur de uppfattar dig när du vid upprepade tillfällen beter dig på ett sätt som av andra uppfattas som illa. De tolkar inte fel. Du gör fel. Och till det finns det ju en väldigt enkel lösning: gör om och gör rätt.

Om det ändå känns svårt kan man helt enkelt bara följa Bilskoleförbundets riktlinjer enligt vilka det aldrig finns orsak för läraren att röra eleven. Hemskt komplicerat behöver det inte vara alltså.

I mitt stilla sinne undrar jag också hur folk gå fullkomligt man ur huse för att påpeka för kvinnor att de överreagerar och gör en höna av en fjäder, när försvaret sedan kan få se ut så här. Det blir ju inte ens en halvfärdig skata av det här försvaret. Inte tillstymmelse till pudel.

Bildresultat för poodle meme

.

 

Sexuellt ofredande är inte ett litet misstag

Alltmedan #metoo rullar vidare kommer det upp de där rösterna som menar att vi måste ha ett könsneutralt grepp på problematiken kring sexuellt ofredande och sexualbrott. Men så här: 97 % av de misstänkta för sexualbrott i Sverige är män. 99 % av de dömda för sexualbrott i Sverige är män. Man behöver ju inte vara särskilt statistiskt eller matematiskt bevandrad för att se att kön är ett förkrossande tydligt mönster. Det här inkluderar dessutom bara brott – inte tafsningar på puben, dickpics eller annat förtjusande som kvinnor utsätts för.

Och sedan alla varianter av det otroligt märkliga argumentet att det så klart kan ”bli lite fel ibland” när män söker kontakt med kvinnor, och att det strikt taget inte är männens fel eftersom män av samhällets normer förväntas vara de som tar kontakt.

Hur kommer det sig i så fall att vi inte har liknande problem när män söker jobb? Tänk en arbetsplats som får ta emot 200 ansökningar, hur många av dem är dickpics? Tänk när det kallas till intervju, hur många av de arbetssökande männen kommer att trycka sig mot den potentiella chefens höfter och fråga om hon kommer med hem? Hur många av dem kommer att stöna ”men kom igen, bara lite…” i hennes öra när hon går igenom företagets ekonomiplan? Eller skulle det möjligen kunna vara så att det handlar om… oh, I don’t know, BRISTANDE JÄVLA RESPEKT KANSKE? Att män kan ta kontakt på ett sätt som inte är sexuellt ofredande om de bara försöker? Om det gynnar dem. 

Jo. Visst kan man brutalt misslyckas på en intervju, men jag skulle vilja påstå att det hör till ovanligheterna att det är den potentiella chefen som sitter med en klump i halsen, och känslan av att man just blivit utnyttjad.

Makt, peeps. Makt.

Miljontals röster och ni vill fortfarande inte lyssna

Jag hade helt ärligt tänkt att vi skulle gå vidare till bilder på krispiga höstmorgnar och växande gravidmagar, men så dök Inte Alla Män upp så vi är tydligen inte färdiga med #metoo riktigt än.

Inte Alla Män vill, förutom att poängtera att inte alla män är skyldiga till sexuella trakasserier och övergrepp, påminna om att män också kan bli utsatta. Män kan också bli utsatta. Ingen har någonsin förnekat det. Men det är litegrann som när jag pratar med barnen och säger till den ena att den har gjort något bra, och den andra får ett totalt sammanbrott eftersom en komplimang till det ena barnet givetvis betyder att det andra barnet är värdelöst och aldrig gjort någonting bra i hela sitt liv. Av vuxna män tycker jag, spontant, att man kan förvänta sig en något mer begrundad reaktion än MEN JAG DÅ!?!

#metoo handlar om kvinnors utsatthet och mäns övergrepp och är inte rätt forum för att diskutera att män också kan vara utsatta. Ok?

Kuvahaun tulos haulle got what i ordered gif

Sedan kommer det fler och fler män som gärna vill diskutera hur svårt det är för män i den här situationen, eftersom de aldrig vet när de ska bli anklagade för något eftersom kvinnor är så jävla kluriga och kan hålla på och ändra sig eller hitta på saker och sånt. Ska man inte få ta kontakt med kvinnor alls eller?!?

Här kommer därför ett pro-tip: Om du, som man, befinner dig i en situation där du har svårt att läsa av om dina närmanden känns ok för kvinnan – gå därifrån.

Sedan kan man ju också, men det här är lite mer överkurs, faktiskt lyssna på vad kvinnan säger. Om hon till exempel säger att hon inte vill prata, eller vänder sig bort, eller försöker lämna platsen, så är det ganska tydliga tecken på att hon inte vill umgås. Jag har aldrig någonsin misstyckt när en man kommit fram till mig och sagt hej eller försökt bjuda på en drink. Övertrampen kommer om han samtidigt står lite för nära och/eller rör vid mig, och obehagligt blir det sedan när jag tackar nej och han anser mig vara skyldig honom en förklaring till varför jag inte vill så att han kan få argumentera emot.

Men det kanske allra viktigaste som Inte Alla Män fullkomligt missar är att det här inte handlar om dejting, om barer, om svårigheter med att tolka signaler mellan vuxna män och kvinnor. En kompis berättade för några dagar sedan att hennes sexåring också hade blivit utsatt för oönskade händer. En sexåring. Ett litet barn. Många, många av berättelserna i #metoo börjar när vi var barn. Jag var nio år. Vi fick höra att pojkar bara är sådana eller att pojkarna kanske är kära i oss. Jag lärde mig tidigt att stå så att jag kunde skydda brösten med armarna. Att alltid när det var möjligt hålla ryggen mot en vägg så ingen kunde komma bakifrån. Att se mig om över axeln, vara på min vakt och skydda mig själv för pojkar är pojkar och det kan vi inte göra något åt.

Jag har 24 års förstahandserfarenhet av pojkar och senare män som nyper, smeker, vidrör, flåsar, hetsar och tycker att det är deras rättighet.

Så när Inte Alla Män nu kommer och vill relativisera mina och miljontals andra kvinnors berättelser, diskutera vad som egentligen är sexuella trakasserier och vad kvinnor bara borde tåla, då blir jag jävligt förbannad. Min dotter är nu nio år och jag lovar att den som svarar henne med att det ”bara är ett litet nyp” eller ”inte så farligt” den dagen hon kommer och berättar, den kommer jag ge en highfive i ansiktet med min armbåge.

Hysteriskt på genusakademin

Nu var det ju länge sedan jag var tillräckligt aktiv inom genusdiskussionerna för att antigenusarna skulle finna det mödan värt att försöka rätt mig, men i går natt damp det här ner:

mansplain klipp

Jag blir nästan lite rörd över att någon har orkat ta sig tiden att kommentera ett inlägg de inte förstått på en blogg de uppenbarligen inte läst och bemödat sig om både citattecken och styckeindelning. På sitt sätt är det ganska fint.

Men min favorit är ändå att denna mansplainare försöker förklara för mig vad som är seriös ”akademia” eftersom att han tror att jag menar enbart genusakademin. Men njae, med akademia menar jag hela universitetsvärlden, med naturvetenskap och allt. Kvinnor blir mansplainade överallt.

WIN_20160513_100115

Ännu en hysterisk kvinna får lära sig sin plats av en kunnig och vältalig man.

PS: Jag kunde inte pricka ut Södertörn på en karta om så mitt liv hängde på det.

Stora bakardagen och den nya Star Wars filmen

I dag har jag och Tant Annika haft den traditionella stora bakardagen, även om vi i ärlighetens namn bara hann med tjong (gräddkarameller), fudge och saffransskorpor för att vi båda två var trötta som as. Barnen hjälpte till, men det var mest i skedet när det var dags att provsmaka eller diska bunkar. Vi hade också lite julklappsöppning och middag i salen. Så där som det ska vara. Snön låter vänta på sig, så man får skapa julstämning med det man har liksom.

Hjälpreda.

  

En av mina ledsna blommor som uppgraderats till julgran.

I morse, okristligt tidigt, var jag och maken på plats i Helsingfors för att titta på den nya Star Wars-filmen (för vi är vuxna och kan göra vad vi vill så det så). I korridoren stod två ynglingar iförda någon sorts svarta dräkter och med plastiga light sabers i handen och vi höll på att fnissa ihjäl oss. Så funderade vi ett tag på om vi blivit gamla, om vi har blivit sådana människor som skrattar åt nördar. Men jag tror att det har att göra med att vi är föräldrar och att våra barn har likadana svärd och att vi därför reagerade med fnissattack.

Ja, för lite senare såg vi en i nästan perfekt Obi wan outfit och höll på att dö av avundsjuka.

Filmen då? Den är tamefan den bästa film jag någonsin sett. Under bilden ger jag ett exempel på varför, men det är lite spoiler alert på allt sånt så ni måste själva skrolla dit. Utan att spoila någonting kan jag dock säga att den största anledningen till varför jag älskade filmen (förutom att den upprätthåller andan med ursprungliga Star Wars) är att det är en snygg, välgjord äventyrsfilm som inte går ut på att vita snubbar räddar världen. Det är helt enkelt jävligt uppfriskande.

Vi ser rätt psykotiska ut. Det är för att vi snart ska få se DEN NYA STAR WARS!!!

Jo alltså, precis i början av filmen möts den kvinnliga protagonisten och en av de manliga. De hamnar mitt i en strid och flyr springande. Han försöker ta hennes hand och hon skriker typ ”vad gör du?”. Han svarar ungefär ”vi måste fly” och hon vrålar ”så släpp min hand då!” tillbaka. Just detta eviga med att mannen ska hålla kvinnan i handen när de borde springa för allt vad sulorna håller har jag haft väldigt svårt med.

Saker man inte måste göra tillsammans

Tog en kvällspromenad tillsammans med maken, ner mot bondgården för att hämta mjölk. Vi talade om hur trevligt det är att göra saker tillsammans. Tills vi kom fram till kossornas elstängsel och maken började leka med tanken på hur det känns att ta i elstängslet. Ni vet. Så där som man alltid tänker när man går förbi ett elstängsel oavsett hur många gånger man faktiskt redan first hand (pun intended) upplevt hur jävligt det smäller.

Det romantiska i att vandra hand i hand dog rätt omedelbart.