Tag Archive | Sexuellt objekt

Vanliga män respekterar kvinnor, din idiot.

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad över vad som hände under mitt inlägg om Köln. Massuppslutningen av ”vanliga” män som förklarar för mig hur fel jag har, hur dum jag är som inte förstår att svenska män respekterar kvinnor på ett sätt som män från Mellanöstern inte gör och att jag som kvinna inte förstår kvinnors problem.

Alltså. I don’t even.

För vi är tillbaka på ruta ett. Igen. Där män helt enkelt bara inte lyssnar på varken forskning eller kvinnors erfarenheter utan är mer intresserade av att förklara för kvinnor att kvinnor har fel och vita män rätt. Hur vore det att ta ett steg tillbaka och betrakta sin egen plats i världen i förhållande till andra?

Det verkar ju väldigt svårt, så jag tar ett praktiskt exempel: Män som blir slagna av kvinnor stigmatiseras. Sådant våld tas alltför sällan på allvar och de som är utsatta får därmed inte den hjälp de behöver. Jag har personligen aldrig slagit en man (utanför en dojo) sedan jag var tonåring (och slogs en del). Däremot ser jag min roll i hur sådant våld kan fungera nu och jag ser hur min tonårstid och hur jag var då kan ha bidragit till att upprätthålla en kultur där kvinnors våld mot män normaliseras och bagatelliseras. Därför har jag beslutat mig för att i vad jag gör och säger motverka det. Inte för att jag slår, utan för att det är mycket möjligt att ett skämt som jag skrattar åt där en man får stryk av en kvinna (för en del ser det ju som humor) gör att den kvinna som faktiskt slår upplever sig berättigad att fortsätta.

Det är egentligen väldigt enkelt. Man ser sina egna handlingar och ord som del av större system.

Första steget är att låta bli att gå igång på att man kan ha en del av ett fenomen man inte skulle vilja vara en del av.

Och när det gäller sexuella övergrepp på kvinnor så är västerländska män verkligen inga kyska förebilder. På Twitter har finländska feminister skapat hashtagen #lääppijä för att dela med sig av sina erfarenheter av när helt vanliga så kallade schyssta finländska snubbar har antastat dem. Vi kvinnor säger att sexuella övergrepp mot oss inte har kommit med flyktingarna. Det är bara lyssna. Lyssna, lära och förändra.

 

Om oskuld(er)

För ett tag sedan visades den amerikanska dokumentären ”How to lose your virginity” i Finland och Karolina bad mig kommentera. En trailer och en kort artikel (på finska) finns här. Först och främst skulle jag vilja säga att jag tycker att det är ett oerhört relevant och viktigt ämne som man, även om det känns som om tusen vägar ligger öppna för det, inte får skämta bort. Som dr. Emek Ergun påpekar i trailern så existerar ”oskuld” som en separat enhet, det är något väldigt påtagligt (och seriöst alltså, här bubblar min hjärna av oförskämda puns – men ska försöka låta bli) och verkligt. Vad som inte framgick av trailern men som likväl är viktigt att lyfta fram är emellertid att det där med att ”vara oskuld” faktiskt inte är ett biologiskt fenomen. Alla har inte en mödomshinna som spräcks vid första gången medan andra har en mödomshinna som växer tillbaka och så vidare. Betydelsen av att vara oskuld är kulturellt betingad, inget mer.

Att oskuld är kulturellt betingad bekräftas av att det i allmänhet bara är kvinnor som diskuteras när man talar oskuld. En kvinna som har bevarat sin oskuld har ”sparat en gåva till sin man” medan den man som är oskuld sannolikt är det för att han inte kunnat få sex någonstans. Manlig oskuld är inte ett respekterat val på samma sätt. I förlängningen betyder det här förstås att det är ok för unga män att leva ut sin sexualitet medan unga kvinnor ska hållas kort. Det säger sig självt att den ekvationen är som upplagd för våldtäktskultur, där killar ska truga och tjata och flickor säga nej fast de menar ja tills ingen längre vet vem som ville och vem som inte ville.

Och om någon betvivlar att det är kvinnor som åsyftas när man talar oskuld visar trailern lysande exempel på den allmänna uppfattningen, En ung man som intervjuades menade exempelvis att det finns tre olika sorters oskulder: vaginala, anala och orala. Vad hade jag inte gett för att höra honom besvara frågan om han då är anal oskuld för att han inte har haft en penis i rumpan. Nej, oskuld handlar här om något som kvinnor har och som män kan ta. Trots att den unge mannen räknar upp tre sorters oskulder inkluderar ingen av dem män.

3Virgins13Virgins2

3Virgins33Virgins4

So what kind of virgin are you?

Det leder oss in på det ställe i trailern när jag fick ett smärre dunka-huvudet-i-tangentbordet-världen-är-sjuk-moment, nämligen när fäder tar sina döttrar på renhetsbaler. Baler där döttrarna, alltmedan de håller sin av stolthet snyftande fader i handen, får svära att de ska hålla sig rena oskulder tills de gift sig. Vad som stör mig mest är inte att de gör det för att de tror att Gud vill det (Gud skapade ju i så fall också multipla orgasmer så… ) utan det faktum att den kvinnliga oskulden ramas in av män. Det är fäderna som står med sina döttrar, fäderna som ska godkänna blivande män, en utvald man som ska få ”ta emot gåvan”. Det är kvinnorna man ska låsa in i höga torn och kyskhetsbälten för att skydda deras oskuld. Varför inte låsa in de unga männen i stället? Det är en minst lika plausibel lösning. Och lika korkad.

För vad det handlar om är förstås en förkrossande heteronormativ, Bibelgrundad syn på vad sex faktiskt är. Att sex är penis i vagina (om man inte är lika progressiv som den unge mannen och kan komma på två ställen till) och ingenting annat. Och jag säger inte att alla nu måste prova massor med nya grejer som heter saker ingen egentligen kan uttala, men jag skulle önska att fler människor som hade sex gjorde det så som de själva ville. Att både män och kvinnor kunde få lära sig att lyssna på sin egen kropp och på sin partner. Eller ett elektriskt tillbehör som kallas Hubert, om man nu vill det. Bra sex handlar om att lyssna in.

Sannolikheten att den som får lära sig att en kvinna är ren så länge hon inte har haft sex och därför väntat tills bröllopsdagen i 20-årsåldern är särskilt bra på att lyssna in är knappast särskilt stor. Förmodligen förstår man inte ens sin egen kropp, så hur ska man då kunna förstå någon annans? Sannolikheten att den första gången blir rosaskimrande magisk och underbar och allt det man drömt om är därmed försvinnande liten. Sex är som chokladkaka. Man glömmer inte den första tuggan, men det är först när man ätit mer som man förstår hur god den är. Och vad man skulle kunna göra med lite grädde.

Ytterligare en aspekt är åldern, där unga kvinnor sexualiseras genom att verka så icke-sexuella som möjligt. Det finns till och med särskilda trosor att köpa som ska göra att man ser ut att vara ”nätt och jämt laglig”. Sånt får mig att vilja slå folk på käften. Om en kvinna inte vill vara ett sexobjekt, hur ska hon göra då? Man kan inte klä sig utmanande för då ber man om det och man kan inte klä sig sedligt för då är man lovligt byte. Hur ska unga kvinnor som växer upp i en sådan miljö kunna förhålla sig till sina egna kroppar och till en framtid som något annat än objekt? Hur ska dessa unga kvinnor förstå vikten av utbildning och självständighet och kunna uppskatta sitt eget värde? Och hur ska de unga männen förstå hur man ska umgås med kvinnor om kvinnor inte har ett fullgott människovärde?

MagicWand

Jag tycker, som med alla frågor om sex, att det måste vara upp till var och en att avgöra vad som känns bra. Vill man vänta ska man göra det. Vill man inte vänta är det fritt fram när man hittat någon som är med på noterna. Däremot så ser jag en stor fara i den oskuldsfanatism som är på uppgång i USA. Den fjärmar kvinnor från sin egen sexualitet och lägger ansvaret för den i händerna på män. Det är inte bra. Dessutom reproducerar den idén att män alltid vill ha sex och alltid är potentiella hot mot kvinnors renhet. Och jag tycker av förklarliga skäl inte om när folk gör lösa hänvisningar till medeltidens mörker, men på riktigt: det är en sjukt medeltida idé och det är dags att släppa den. Män måste kunna få tacka nej, och kvinnor måste kunna få tacka ja. Därför tycker jag att filmer som den här är välbehövliga, särskilt eftersom filmmakarna inte lät projektet stanna vid en film utan också tar emot och kontinuerligt publicerar folks reaktioner och berättelser.

Mer om filmen kan man läsa här! Den som vill titta på hela kan göra det här!

Att vara tjej i en countrysång

Det är inte lätt att vara tjej i en countrysång nuförtiden. Att vara en pretty, little thing som man stirrar på, visslar efter, frågar om en date igen och igen och igen. Och jag ska inte säga att jag lyssnar överdrivet mycket på country men de gånger jag gjort det så har just det här stört mig något så grundligt. Texterna är inte alls romantiska. De är handböcker i sexuellt ofredande och objektifiering.

Så min bror uppmärksammade mig på den här, och nu sitter jag här och nynnar förnöjt. Måste nog skaffa mig en cowboyhatt.

Via Upworthy!

Det här är våldtäktskultur i ett obehagligt ruttet litet nötskal

En ny undersökning vid University of Surrey visar att det är näst intill omöjligt att se skillnad på hur dömda våldtäktsmän legitimerar sexuellt våld mot kvinnor och hur tidningar riktade till unga män beskriver kvinnor och sex. Ännu mer störande blir det när unga män ombeds läsa citat från våldtäktsmän och från tidningar – utan att veta vad som är vad – och därefter ta ställning till vilka citat de håller med om. Då är det nämligen en stor andel som håller med om våldtäktsmäns beskrivningar av kvinnlig sexualitet, särskilt i de fall som forskarna som utförde studien sa att ett visst citat felaktigt var från en tidning. Ingen ville tycka som en våldtäktsman, men när populära tidningar står för det blir det ok. Innehållet i åsikterna förändras dock inte. Det är fortfarande samma sorts syn på kvinnor och sexualitet som våldtäktsmän använder för att berättiga sina handlingar.

Så här ser våldtäktskultur ut.

En del av citaten finns på Jezebel och tipstack till min man!

Objektifiering av kvinnor

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.

Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.

Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.

Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.

Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.