Sömn

Jag tror inte att jag har sovit en hel natt sedan november. Först hade jag så ont att jag vaknade varje timme med kramp i ryggen och benen. Sedan blev det värre och jag kunde inte röra mig alls. Nu är den biten trots allt betydligt bättre, för babyn har nästan fixerat sig och hjälper därmed till att hålla ihop mig. Dessutom har jag kastat alla skrupler vad gäller överkonsumtion av kuddar överbord. Med många kuddar runt om så sover jag betydligt bättre. Kudde mellan knäna brukar folk säga hjälper. Jag skulle vilja säga kudde mellan knäna, under magen, under rumpan, bakom axlarna, en extra under huvudet och en som stöttning vid låren är ungefär en lagom mängd. Med en extra pall vid sängen kan jag dessutom helt själv ta mig i och ur sängen utan att gråta av smärta.

Men veckor av sömnlöshet och år av för mycket stress har gjort att jag inte längre kan somna om när jag väl har vaknat. Egentligen har jag ett väldigt stort sömnbehov, men jag får inte mer än fyra, fem timmars sömn. Därefter tänker jag på tvätten, på mitt forskningsprojekt, på allt jag inte hunnit med.

Och det är inte hälsosamt. Inte alls.

Så den senaste veckan har nästäppan slagit till. Alla slemhinnor i alla håligheter (och det finns många) i mitt huvud har svullnat igen. Jag vaknar kippande efter andan. Dessutom är babyn så stor att utrymmet för mina lungor är minst sagt begränsat.

I går var jag återigen hos en läkare för att kontrollera att de tecken babyn visar på att vilja komma för tidigt bara är för att jävlas (vilket de är, den här babyn kommer säkert att gå över tiden två veckor). Läkaren tittade på mig och sa att ”nu har du jobbat färdigt” och så sjukskrev hon mig fram tills mammaledigheten börjar.

I natt sov jag, uppallad av husets alla kuddar och med huvudets håligheter fyllda av kortisonspray och kortisoninhalator, tolv timmar. Det är åtminstone en bra start.