Nina Åkestam har skrivit en krönika om föräldraledighet. Hon menar att det är orimligt att kalla sig feminist och inte dela föräldraledigheten lika.

”Många anser det rimligt att kalla sig feminist och ändå göra en 70/30-uppdelning av föräldradagarna så länge man har en bra ursäkt (pengarna!) och lite dåligt samvete.
Men det duger inte. Föräldraledigheten är ingen liten sak. Vi VET att den som är ledig mest fortsätter att ta mest ansvar för hemmet och barnen. Vi VET att det leder till deltidsarbete och minskad pension. Vi VET att det gör att arbetsgivare (med rätta) förväntar sig mindre av kvinnor i barnafödande ålder vilket påverkar löner och karriärmöjligheter negativt även för de som inte skaffar barn.”

Och jag håller med henne om så mycket. Vi borde dela lika. Vi borde kliva ur vår comfort zone och bara göra det. Det finns inget alternativ. Jag har, personligen, en mycket dyrköpt erfarenhet av vad som händer om man inte delar lika och sedan fastnar i den där spiralen av förstaförälder mot andreförälder och inte lyckas ta sig ur igen. Det är betydligt jävligare än att dela lika från början.

Det finns inga pengar i världen som kan ersätta att man gjort en jämlik insats för familjen.

Samtidigt är jag lite emot lagstiftning i saken eftersom det alltid finns så många undantag. Bönder, till exempel, och andra som inte har ”vanliga” arbeten att gå till. Där kan det vara så att man i praktiken delar betydligt jämnare på ansvaret för barn och hushåll än vad det kan tyckas på pappret. Att tvinga dessa att ta ut halva föräldraledigheten kan ibland innebära att den brinner inne eftersom det helt enkelt inte finns någon praktisk möjlighet att vara ledig. Istället finns det andra sätt att dela lika på ansvaret. Jag skulle hellre se betydligt fler möjligheter att inte jobba 9-5 borta från hemmet, för alla.

Sedan har vi alla de, kanske främst kvinnor, som lever ihop med någon som inte är intresserad av att dela. Kanske hade man tänkt dela lika från början? Kanske det inte länrge känns lika lockande att stanna hemma från sitt roliga, välbetalda jobb och torka snor i ett år när det väl är dags? Kanske det där med att dela lika lät bättre i teorin, eller kanske man inte ens förde den diskussionen riktigt så ingående som man borde?

Möjligen skulle lagstiftning kunna uppmuntra de här typerna att faktiskt dela lika, men det är fullt lika möjligt att problemet inte alls ligger i lagstiftningen utan i attityden hos alltför många pappor. Pappor som gärna tar den lätta vägen ut. Och jag tror att det är lite den grejen som gör att det tar hus i helvete av Åkestams krönika. För att den i princip riktar sig till kvinnor, den läses av kvinnor, delas av kvinnor och internaliseras av kvinnor (oavsett om det var Åkestams intention eller ej – även män kan ju gubevars vara feminister) och det är kvinnor som får dåligt samvete för att de inte delar lika – snarare än de män som inte tar sitt förbannade ansvar.

För det är männen som måste man up och lösa det här. Det är männen som måste ur sin comfort zone och ge upp lite pengar och i princip all egentid. Nu. Om de inte klarar av att göra det för mammans skull, så gör det då för alla döttrars skull – för alla de små flickor som vill kunna växa upp och bli mammor men inte bara det. Gör det för alla söners skull, som behöver närvarande fäder som visar hur riktiga män är. Och gör det för alla däremellan, som kvävs av binära hierarkier och förutbestämda könsroller och vill bli något mer och större och friare i framtiden.