Det händer så mycket just nu. Samtidigt som det finns mer skit kvar än vad en stor rosenträdgård skulle behöva från mitt förra förhållande så går livet vidare, blommar upp, så att säga. Och jag har väntat med att berätta för på något vis så känns det som att jag inte vill besudla det nya vackra med smutsen från det gamla. För mig är nämligen det nya inte alls en protest eller en reaktion mot det gamla utan någonting helt annat och väsenskilt. Jag vet inte varför jag känner mig nödd att säga det, men vad jag gör nu kommer alltså inte på något vis ur något behov av att hävda mig eller bevisa någonting.
Tvärtom. Jag har vetat i flera år vartåt det barkade i mitt gamla förhållande. Jag har länge letat efter och undersökt vägar ut. Och jag var på väg, fast beslutsam om att ett liv tillsammans med orimligt många katter i en liten stuga någonstans – utan män – var just vad jag behövde.
Så träffade jag A och allt förändrades. Och eftersom A är djupt religiös fanns det bara ett sätt för oss att vara tillsammans; att satsa allt. Det känns rätt och bra, även om det inte alltid är enkelt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Grattis
Tack!
Grattis! Vad roligt! All lycka till er båda!
Tack så mycket!
Grattis! 🙂
Tackar!
Jättegrattis, bägge 2.
Och snygga naglar 🙂
Tänks! 🙂
Iiiih! Grattis!
IIIIIHHHHH!!!
Grattis!
Tack!
Supergrattis 🙂
Supertack!
Grattis och lycka till! Skrämmande och upplyftande på en gång, kan jag tänka mig 🙂
Yay! Kärlek alltså så jäkla fint. Grattis
Oj. Häftigt. Vilka intressanta diskussioner ni måtte ha. Hur har din inställning till religiositet påverkats? Vore intressant att höra hur du ser på saken.