I dag har jag varit hos barnatillsynsmannen (som, titeln till trots, inte alls är en man utan en rätt ung kvinna). Det är dit frånskilda människor går för att göra upp om detaljerna i arrangemang om vårdnad, underhåll och vistelse för gemensamma barn. Det är, på det hela taget, ett ganska jävligt ställe som inte ens en mycket trevlig tjänsteman som är en ung kvinna kan rädda.
Det allra värsta är att fylla i blanketterna för, och diskutera underhåll. Att se hur ens barn och den tid man spenderar med dem förvandlas till siffror, till pengar och hur allt det där som man älskar och vet inte går att mäta i pengar med tvång ska bli ekonomi.
Det gör mig alltid väldigt beklämd.
Och jag försöker intala mig själv det som alla försöker säga till mig, att det inte är mina pengar utan barnens pengar och att det är rätt. Kostnaderna för barnen ska fördelas så att det blir en någorlunda jämlik börda för båda föräldrarnas ekonomi, och när föräldrarnas ekonomiska situationer är från två vitt skilda planeter – som i vårt fall – så måste det kompenseras. Inte mina pengar – det är barnens. Han betalar inte till mig – han betalar för sin del av barnens kostnader. Jag repeterar det här för mig själv som ett mantra.
För det är sällan jag känner mig lika fast i allt det jag försökte skilja mig ifrån som när de här sakerna ska göras upp. Blodspengar. Pengar för min själ. Pengar för min frihet.
Fans jävla skit att jag inte har stått på mig bättre mot hans karriär och den obönhörliga effekt vårt ojämställda förhållande haft på våra ekonomier.
Hit och dit och tillbaka igen 
Pengar är tyvärr ett nödvändigt ont. Och barnen är bådas, båda ska betala för dem. Proportionellt. Fortsätt med ditt mantra, låt dig inte distraheras av ”jag står över såna värdsliga saker”. Men visst är det obehagligt med situationer som får en att känna sig snål och missunnsam.
Så är det. Och är det någonting som jag är rätt trött på så är det just att bråka med exet om pengar.