Snö och självrannsakan

När man skiljer sig börjar man gärna tänka jättemycket på vad man liksom egentligen vill. Jag tror inte att jag gjort det mycket de senaste typ tio åren. Ibland känns det som att jag är så ovan att tänka på vad jag vill att jag inte har någon vilja längre (och detta är förstås relativt, jag är en tämligen viljestark person så helt bläh har jag väl inte blivit – mer borttappad kanske). För första gången sedan barnen föddes har jag tid som ingen har gjort anspråk på. Jag kan på allvar göra vad jag vill.

Och jag kommer på saker som jag aldrig trott att jag skulle tycka om som jag faktiskt gillar, och andra saker som jag tänkt mig skulle vara najs men som jag inte vill. Till exempel är det betydligt trevligare att börja dagen med en snabb hundpromenad än vad jag någonsin trott att det skulle vara. Jag var övertygad om att den delen skulle vara det värsta med att ha hund.

Jag har också tänkt mig att jag gillar långa promenader i princip oberoende av väder – att det bara handlar om att det är svårt att komma ut. I gårdagens vertikala snöyra insåg jag att så inte är fallet. Jag gillar inte att bli våt och kall ens lite grann. Det finns avgjort något som heter dåligt väder och som oberoende av kläder gör sig bäst betraktat inifrån ett varmt hus, uppkrupen i en soffa med en kopp varm te och en bok.

Insåg också att jag matchar hunden från det gråa fluffet ner till de röda detaljerna.

Det här är inte tillräckligt varmt och torrt för min smak.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s