Jag kan villigt erkänna att jag trodde att den biten av debatten som handlade om kvinnor, män och historieböcker var över. För oss som jobbar med historia känns det ju rätt mycket som en icke-sak. SVT lyfte upp att det är en ”förkrossande majoritet av män i historieböckerna” och att ”kvinnor väljs bort”. Dick Harrison säger redan det mesta som behöver sägas och sätter fingret på problemet: ”skolboksförfattarna har varit dåliga på att ta in ny forskning”.
Jag skrev en artikel om just det här i Personhistorisk tidskrift, där jag också ger konkreta exempel på hur det kan se ut och hur enkelt (och historiskt korrekt!) det är att åtgärda (den är en utvecklad version av den här!). En äldre herre svarade mig i ett senare nummer av samma tidning, kallade min granskning ”okunnig” och menade att det helt enkelt inte finns tid att tala om kvinnor.
Han menar också att om man bara kan skolans kursplaner så är det inte alls förvånande att antalet namngivna kvinnor sjunker under 1900-talets historia eftersom kursplanerna fordrar att man tänker i större teman. De teman han själv nämner är migration, fredssträvanden, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
För en liten kvinnlig genushistoriker som mig så låter ju just exakt de där temana som sådana där man näppeligen kan undvika att tala om kvinnor.
Ja, och sedan blev jag bjuden till Karlskrona för att tala för 400 lärare och historieintresserade typer baserat på min artikel och det tog mig fram tills dess att den professor som höll sessionens andra föredrag talat färdigt och moderatorn öppnade för frågor att inse att jag var ditbjuden som ena polen i en debatt.
En debatt om huruvida kvinnor behövs i historia.
Nu vill jag inte framhäva mig själv, men vi kan väl säga som så, att jag var rätt väl förberedd eftersom jag visste att den herre som svarat på min artikel satt i publiken, och fanns det några hål i min argumentation på scenen så var det ingenting som någon drog nytta av under frågestunden. Det var nog ingen som lämnade salen med några funderingar kring kvinnors rättmätiga plats i historien, eller kring det faktum att kvinnor tidigare har sorterats bort. Och min motpol var egentligen inte alls en motpol. Vi var rörande överens om att inga politiska ideologier ska driva historieforskningen utan att man måste vara öppen för vad källorna visar. Just därför måste det till en jämnare fördelning.
Beträffande de läroböcker SVT nu tittat på menar en av författarna att personerna man skriver om ”måste ha en viss betydelse för det historiska förloppet”. Jo. Förstås. Men vad är ett historiskt förlopp? Hur definierar vi det? Vem bestämmer vad som driver samhället framåt? Det handlar nämligen inte alls om absoluta sanningar utan om historiesyn. Och inte minst om att människor i andra kulturer eller andra tider har sett olika på vad som driver och vad som räknas. Se bara på en sådan sak som släktskap. I Sverige har man räknat med att faderns släkt är den viktiga – genom fäder ärver söner titlar och gårdar. Men det här gällde inte i Sverige under till exempel medeltiden. Och bland tuaregerna samt flera native american kulturer räknar man genom moderns istället.
Efter SVTs inlägg blev det inte samma shitstorm som efter DNs granskning men likväl var det förstås en ledarskribent (kvinna, dessutom, ungefär som förra gången) som hoppade på tåget. Aleksandra Boscanin på Göteborgsposten skriver
”Att fler män än kvinnor fått sina namn inskrivna i historieböckerna är den naturliga följden av att män dominerat historien. Så vad är det SVT vill uppnå med denna granskning? Att belysa den könsmaktsordning som faktiskt präglat historien? Eller att insinuera att böckerna (och historien) behöver skrivas om?”
Så jag säger det igen: att ta med fler kvinnor i historieskrivning är INTE att skriva om historien eller förfalska eller försköna eller förändra utan att beskriva förfluten tid lite mer så som den tedde sig. Att lyfta den här frågan är därför att uppmärksamma att våra nutida (eller egentligen 1800-tala) uppfattningar om kvinnor, män och historia fortfarande får dominera, trots att forskningen har debunkat dem för typ 30 år sedan. Minst.
Hade jag haft Boscanin framför mig hade jag haft en fråga. Hon skriver ”[m]en majoriteten av den offentliga historiens viktigaste personer har, om man ska vara krass, inte varit kvinnor.”
Hur vet du det?
För inte kan det vara så att du fått den uppfattningen via… oh, I don’t know… historieböcker?
Hit och dit och tillbaka igen 
Tack för att du drog det en vända till. Jag läste Boscanins krönika, tänkte på Amanda Björkman och dig och funderade på att leta i ditt arkiv och mejla henne länken, men orkade inte. Det här är jag emellertid rätt säker på kommer att nå henne. Och förhoppningsvis många fler. Folkbildning! 🙂
Jag tar det här så många vändor det behövs! 🙂
Utmärkt argumenterat. Har du läste den omstridda, men läsvärda The Daughter of Time av Josephine Tey? Det är en deckare där detektiven med hjälp av en historiker börjar forska i Rickard III och prinsarna i Towern. Alla andra argument för eller emot åsido så är alla ”vanliga” människors automatiska reaktion ”Richard III var ett monster, det lärde jag mig i skolan / av Shakespeare”. Många människor har mycket svårt att ändra på uppfattningen att världen kan ändras, speciellt att det förflutna kan ändras av nya tankar och ny forskning.
Så jävla sant och rätt!
Tack för den här! Har du några kvinnor som du tycker borde lyftas fram? Hur är det med kvinnor i den finska historien, finns där några du skulle vilja berätta om?
Vi känner ju alla till Amelia Earhart,Marie Curie och Hella Wuolijoki, men skulle gärna höra om flera.
Har du planer på att skriva en bok om kvinnor i historien?
Själv är jag speciellt intresserad av kvinnans roll inom kyrkan. Den var ju stor i tiderna, men av någon anledning fick någon kvinnorna att tiga i församlingen.
Men vem skriver egentligen historieböckerna? Är historiker inte involverade i detta på något vis?
Inte riktigt så mycket som man kanske skulle kunna hoppas.