I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.
Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.
Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.
Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.
Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.
Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.
Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.
Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?
Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.
Hit och dit och tillbaka igen 
Men vafan? Vad är det för absurt Moment 22? Det är ju perverst! Vad kan jag göra?
Varför kan han inte intervjuas här förresten – varför ska intervjuerna ske i Turkiet? Det är ju ett slöseri med pengar att resa, pengar som kunde användas för att ha råd att försörja familjen.
Vi alla måste protestera högljutt och ofta. Det är nog det bästa. Vi måste få till en förändring på politisk nivå. I morgon är det en demonstration i Helsingfors som man med fördel kan gå på.
Det är så vidrigt!Tycker Tarja Halonen tog upp det här,om jag int missminner mig skyllde man på pengar.Att Finland inte har råd att ta emot ansökningar i Libyen.Det är så magstarkt att jag blir knäpp!
Pfffft. ”Inte har råd”.
Det har varit en delegation och uppvaktat utrikesministeriet om det här, men mera behöver göras. För det första behöver vi alla börja skriva mera öppet om alla de här sakerna i sociala medier, insändare o.s.v. så att inte de främlingsfientliga får ta över det offentliga rummet. De asylsökande kan inte tala för sig själva, så vi finländare som har ordet behöver använda det för dem som inte är lika privligerade som oss. Själv har jag t.ex. väldigt svårt att skriva om kvinnors eller finlandssvenskars rättigheter om jag samtidigt blundar för flyktingars rättigheter. Det känns fel att bara stå upp för mina egna rättigheter.
Jag kämpar med lite samma sak. Att skriva om cupcakse känns liksom rätt futtigt när folk svälter.