Etikettarkiv | Katthjälp

Om systerskapet

Jag skrev en gång om att jag aldrig uppskattat systerskapet, utan tyckt att det var ett förlegat koncept  genom vilket kvinnor skulle ha någonting gemensamt bara för att de är kvinnor. Jag skrev också, i samma inlägg, att jag nu sedan jag beslutat mig för skilsmässa har fått en helt ny respekt för systerskapet och rätt många hörde av sig och undrade hur – eller bara påpekade att jag hade fel (”det borde heta vänskapen”).

Grejen är att när det kommer till skilsmässor så finns det helt klart könade upplevelser, där många kvinnor upplever väldigt liknande saker (därmed inte sagt att män inte skulle kunna ha samma upplevelser eller att det inte skulle finnas kollektivistiska tendenser bland dessa manliga upplevelser, anyhow). Jag har tappat räkningen på hur många kvinnor som dels har hört av sig för att berätta om sina skilsmässor, dels har erbjudit en axel att gråta mot och ett lyssnade öra när jag behövt.

”Vi vet. Vi har varit där.”

Dessutom tror jag aldrig att jag har fått så många jobberbjudanden för att ge mig chans att tjäna extrapengar till hyran, och därtill många erbjudanden om tillfälliga boenden om vi behöver tak över huvudet. Jag har blivit bjuden på middagar, festerier, till stugor, på promenader och fått en strid ström med besök. Av andra kvinnor – gifta, skilda, inget eller båda. I nöden prövas systerskapet och det är starkt och livskraftigt.

För jag hade nog aldrig kunna föreställa mig att en skilsmässa skulle kunna vara en så här lång och komplicerad process. Jo, jag visste att det skulle vara tungt och svårt – jag är inte korkad – men liksom intensiteten på konflikterna förundrar mig. Jag fick till exempel ett brev, så här fyra månader senare, från min exmans advokat. Det är en tre sidor lång uträkning enligt vilken exmannen är den enda som skulle ha pengar att hämta från vårt gemensamma hus. Förslaget det mynnade ut i var att han håller vår gård och att jag får absolut ingenting i ersättning för att han får ta huset. Och anledningen till att jag skriver det här är inte för att svartmåla någon – eftersom hans advokat har skickat brevet till mig så antar jag att det är något han på allvar står för – utan snarare att visa på hur långt ifrån varandra man kan finna sig. Det är liksom sådant som man inte ens med ganska livlig fantasi skulle kunna förställa sig.


Det är då de här könade upplevelserna av skilsmässor och uppbrott är guld värda, eftersom vi som är könade som kvinnor genom vår levda kvinnlighet möts av liknande reaktioner från omvärlden och många av oss möter liknande problem. Till exempel handlar det om sådant som inkomster. Jag hör till de 98% av kvinnorna som tog ut all föräldraledighet. I fyra år var jag hemma med barnen medan han gjorde karriär. Jag hör också till de kvinnor som är högt utbildade, jobbar snuttjobb och har patetiskt låg inkomst.

Därtill hör(de) jag till de kvinnor som sköter största delen av hushållsarbetet, står för matlagning, inköp, städning och barnaskötsel. Förra sommarlovet var det första vi delade ens en smula lika på ledighet och arbete istället för att jag skötte barnen under deras 2,5 månader långa lov. De där sakerna som kvinnor gör i traditionella parkonstellationer och i därmed i nästan alla finländska heterofamiljer gjorde jag också.

Jag vet. Jag har varit där.

Och vi känner igen frustrationen hos varandra, hos andra i samma situation. Frustrationen, och framförallt orsaken till den, är i högsta grad könad. Observera att det inte på något vis är samma sak som att kvinnor är offer och alla män skitstövlar, utan att det är en effekt av det finländska samhället har en lång väg kvar till jämställdhet.

För att inte tala om den där känslan av att ens bäst-före-datum är passerat med tio år och två ungar. Inte ens när det kommer någon som säger att en är det finaste han någonsin sett törs man tro på det. Känslan av föredetting. Av aldrig-mera-dejting. Den är också könsspecifik, i och med att ålder gör män mer attraktiva samtidigt som den gör kvinnor bara äldre.

Och sedan det där att mångas första reaktion är ”men hur ska du nu klara dig!?” som om det var en livlina jag klippte av. Förändra måste jag, men jag klarar mig. Det går. Och det blir fan så mycket lättare när systerskapet håller ett stadigt tag om min rygg.

Kattnattjobb

Eftersom barnen har förbannade två och en halv månads sommarlov får jag arbeta på nätterna med avhandlingen. Det hade säkert gått bättre om inte kattungemarodörerna varit så gudomligt söta att jag inte har hjärta att kasta ut dem från kontoret.

IMG_1230-20140804 IMG_1231-20140804 IMG_1252-20140804 IMG_1253-20140804 IMG_1255-20140804

Recensionsskrivande

Jag har skjutit upp att läsa och recensera en bok om gifta kvinnor och lagen under medeltiden som jag egentligen borde ha tagit itu med mycket tidigare. Så mejlade de från den tidskrift som recensionen ska till och undrade om jag kunde få den färdig innan midsommar. Eftersom jag mentalt blivit kvar i maj sa jag att det inte var några problem. Eftersom resten av världen (vädret avgjort undantaget, det snöade igår) är en bit in i juni var det kanske inte alldeles problemfritt.

Det första som hände var förstås att jag däckades av en feberfrossig förkylning av något slag och läsningen av boken skedde i takten 1 timmes sömn per läst sida.

Sedan visade det sig att midsommar inte ens var på lördag utan på fredag, en detalj Tildas dagispersonal upplyste mig om när jag undrade varför de skulle hålla stängt på fredag.

Och nu försöker Rasputin äta upp min penna som straff för att han inte får ligga i boken. Det blir inte direkt raka understrykningar av det.

20140619-003115.jpg

Maken: Well you sure come across as a true academic, all enclosed in your muddled world.
Jag: That’s so not true! I just haven’t been able to catch up with the rest of the world for a while.
Maken: M’kay…
Jag: (djup suck)
Maken: (talande tystnad)
Jag: (lätt uppgivet) This autumn has just been completely crazy.
Maken: (höjer ett dömande ögonbryn) No really?

En dag kommer jag att vara i fatt och då ska jag uträtta stordåd.