Bland männen i mörkret utanför ett polishus.

Många verkar fundera över hur det kommer sig att finländarna nu helt plötsligt är så sanslöst hjälpvilliga gentemot flyktingarna. Jag tror att en av de största anledningarna är att de här människorna inte kommer hit för att staten, eller någon som bestämmer, har sagt att si och så många ska flytta till den och den platsen. De här människorna har varit på flykt i månader redan. De är här. Nu. Ingen har bestämt att de ska placeras ut här. De bara står här, på järnvägsstationen, med det lilla de har kunnat bära med sig i påsar. Med små barn på armen. Och de har ingen annanstans att ta vägen.

I går kväll fick jag äntligen tag på några av de människor som hjälper flyktingarna och kunde fråga om det finns något jag kan göra. ”Just nu behövs det mat” sa de. ”Maten är slut.” Så jag hoppade i bilen, körde till affären, köpte sockerskorpor, bananer, piroger och åkte vidare in mot stan.

Med tanke på de senaste veckornas hetsiga diskussioner om asylsökande och den enorma uppgivenhet inför somligas oförstånd som jag kände igår så var det liksom det enda jag kunde göra. Samtidigt var jag, i ärlighetens namn, rädd. Klockan var redan nästan sju, det började bli mörkt och jag visste inte alls vad eller vilka jag skulle möta. När jag kom fram till polishuset, där 20-talet män fortfarande väntade på att bli registrerade, kände jag ett skakigt obehag när jag gick med mina kassar genom gruppen. Men där och då insåg jag någonting som kändes viktigt, nämligen att det obehaget jag kände, min rädsla, inte hade att göra med någons hudfärg utan med män i grupp. Och jag undrar hur många som upplever invandrarmän (om jag nu tillåter mig en mycket generaliserande term) som skrämmande för att de ofta rör sig i grupp och sedan misstar den känslan av otrygghet man själv får med en tanke om att det är invandrarmännen som skräms.

Hur som helst. På plats fanns det redan en hel del frivilliga. Utan dessa frivilliga hade alla de som kommit till polishuset för att registrera sig inte haft någonting att äta eller dricka. Jag delar ut muggar med bisarrt starkt te och så mycket socker att det knastrar. En del av männen har stått utanför polishuset hela dagen. När det kommer familjer får de förstås gå före och männen får vänta. De åt senast i Sverige. För två dagar sedan.

Mitt huvud surrar av intryck. Jag försöker lära mig lite arabiska genom att peka på saker och många välvilliga, trötta typer talar långsamt och tydligt och skrattar åt mina uppenbarligen inte alltigenom lyckade uttal. Jag tänker på allt som de måste ha sett, på vilken resa de har varit och på hur statistiskt sett fler än hälften av dem som nu står framför mig och får det första de ätit på flera dagar inte kommer att få stanna kvar. Och jag tänker också på hur alla frivilligkrafter i mörkret utanför polishuset är kvinnor, så när som på en finländare och två som själva varit asylsökande för bara några månader sedan. Det finns en tydlig skillnad i attityd gentemot medmänniskor här, där män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök.

Det är sällan jag upplever mig ha ”kvinnligt tänkande” men i just det här fallet kanske jag har det. Jag ser nämligen inte något alternativ till att ställa upp nu. Jag ser inte hur det skulle kunna finnas ett alternativ till att ta emot dem som står här framför oss.

6 thoughts on “Bland männen i mörkret utanför ett polishus.

      • Poängen var bara att peka på en viss dissonans. Ungefär som om man bad om ursäkt för att man generaliserade om danskar, och sedan generaliserade för fullt om européer. Precis som danskar utgör en delmängd av européer utgör invandrarmän en delmängd av män.
        Jag reagerade bara för att du belyste med ett exempel väldigt bra att det generellt (inte specifikt för dig) verkar ses som en självklarhet att generalisera hej vilt om män, medan det samtidigt är förkastligt att generalisera om invandrare (och invandrarmän), så att när man gör det så måste man på något vis braska.
        Sen är det ju inte min sak att tala om för dig vad du skall skriva eller när du skall göra det, jag ville bara delge min observation. Men för att ändå svara på din fråga, hade det varit jag som skrivit inlägget så hade jag väl då sett det befogat att i just det här sammanhanget braska i samband med ”män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök”, som ju för övrigt generaliserar om både män och kvinnor.

  1. Jag har också tänkt på det, att den stora majoriteten av de som engagerar sig är kvinnor. Engagemanget verkar spridas på bloggar och Facebook, där kvinnor ofta är mer aktiva. Kanske det finns en mansbubbla där gräsrotsengagemanget kan gå en helt förbi? Intressant hur som helst.

  2. Jag har tänkt på samma sak med engagemanget. Jag går som bäst en vänfamiljsutbildning och majoriteten är kvinnor. Och jag har frågat maken vad han tror det beror på men han hade inget svar. Men ja, det är alltså jag som går utbildningen, inte han. Och samma tendens tycks finnas i andra familjer.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s