De senaste tre kvällarna har jag spenderat tillsammans med asylsökande i Helsingfors. Det har varit närmare midnatt innan jag stupat i säng med huvudet surrande av intryck. Jag har kramats med små barn, skojat med deras föräldrar, kört ett gäng glatt sjungande irakier till värme och trygghet och känt mig totalt lamslagen inför de berättelser de här människorna bär med sig. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att om folk bara fick träffa de här människorna, om de bara fick se att de är precis som oss men med andra berättelser i bagaget så skulle alla förstå. Förstå att vi kan och att vi måste hjälpa.
Och så ställer sig folk i Torneå och gör en mänsklig mur för att stänga Finlands gräns mot asylsökande. Det är så helvetes jävla historielöst. Så ovärdigt. Så… så… fyllt av självgott hat.
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hur kan man se någon i ögonen och säga att den inte är värd lika mycket som en själv? Hur kan man se någon i ögonen och säga att trots att man har mat och kläder och tak över huvudet i ett system som skyddar vill man inte dela med sig?
Jag förstår det bara inte.
Hit och dit och tillbaka igen 
Vad jag inte förstår är att om de nu tycker att det finns andra grupper i Finland som behöver tas hand om, varför är de då inte där och frivilligarbetar i stället för att … tja, förstöra för andra?
Det också. För jag kan ju förstå de som hellre vill lägga sina frivilliginsatser på att vara stödfamilj, eller arbeta i brödkö eller ett soppkök eller vad som helst. Men de där jävlarna som vill bestämma vem som är värd hjälp har jag absolut inget till övers för. Ingen respekt för dem alls.