Vi promenerade med barnen genom skogen till skridskoplanen och diskuterade det här med skridskor. I år har Tilda nämligen fått skridskor med taggar på och måste därför lära sig en helt ny åkteknik. Jag berättade för barnen att när jag liten kallade man sådana skridskor för tjejskridskor, och sådana svarta som Vilho har och som Tilda har haft tidigare år för killskridskor. Så pratade vi om hur knäpp den indelningen är eftersom skridskorna inte är till för olika kön utan för olika sorters skridskoåkning och att alla manliga konståkare och kvinnliga hockeyspelare säkert skulle skratta åt sånt strunt.
Och barnen lyssnar på berättelserna om tjej-och killskridskor med samma sorts skräckblandade förtjusning som när jag berättar att telefonerna satt fast i väggen när jag var liten. Det är kuriosa. Berättelser om hur man gjorde förr i tiden innan man visste bättre.
Bra så.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag har dock aldrig någonsin sett killar åka med taggskridskor om de inte varit konståkare, medan ALLA tjejer snubblade runt på taggskridskor i min barndom, konståkning eller inte. Så att det fick heta kill- och tjejskridskor var fullkomligt logiskt. Små konståkare börjar inte heller med taggar på skridskorna för övrigt. Det går också att slipa bort taggarna om man vill bibehålla sin gamla åkteknik. Tror rentav att det finns nättare skridskor utan taggar nuförtin.
Jag misstänker att anledningen till att inga killar åkte med taggskridskor var samma gamla vanliga att killar inte får göra ”tjejsaker”. Den kille som egentligen skulle vilja ha haft taggskridskor hade säkert inte sagt något om det. Men jo, att döma av färger och fördelning när man var liten så fanns det förstås logik. Och jag är ganska säker på att 7-åriga Charlotte hade uppfattade det som avvikande om en kille haft taggskridskor.
Tilda hade rosa/vita skridskor redan förra året, men utan taggar, så visst finns det att få tag på. Men om man vill göra piruetter och tricks på isen så är det betydligt lättare om man har taggar. Sedan kan man gott slipa ner den nedersta taggen, för att minska risken att sätta i taggarna av misstag.
Just idag skrev jag om oron. Oron då min smarta och modiga (?!) son valt att i år (efter viss övertygelse från min sida) gå över till konstskridskor. Jag hoppas så innerligt de inte kallas för tjejskridskor på hans gympatimme i skolan, då inte man kan vara där och ge svar på tall.
Han som nu äntligen har en vintersport han gillar, efter alla dessa år..
Jag är glad om det är kuriosa numera. Jag har traumatiska minnen från 80-talet om hur det var att avvika från normen. Mina föräldrar skaffade ”hockare” åt mig, just pga de där taggarna. Jag skulle försöka lära mig åka skridskor som tolvåring i en kultur där barn får lära sig att stå på skridskor när de lär sig gå och de tyckte att det antagligen skulle gå snabbare om jag inte fastnade i med tåspetsarna. Det provocerade killarna i min klass så till den milda grad att jag hade fel sorts skridskor (eller kanske att jag inte kunde skrinna?) att de roade sig med att sticka in hockeyklubborna mellan skon och bladet, vrida 90° och dra. Tjohej. Jag övergick mycket snabbt till att skida på vinterjumpatimmarna i stället, då fick jag vara ifred. Med lite vana går det t.o.m. att skida långsamt och läsa samtidigt 🙂
Jag ska ta tag i det här ämnet lite mera, inom en snar framtid!