Arkiv | januari 2015

Kvinnor i historieböcker och politiker och journalister som har åsikter

I dag tipsade fantastiska Jessica om en lysande bloggpost angående den i Sverige uppblossade diskussionen om kvinnor i historieläroböcker. Jag har i flera dagar tänkt att det är ett ämne jag skulle ta upp, men har på förekommen anledning inte riktigt hunnit. Det hela började med att DN gjort en granskning av läroböckerna och kommit fram till sådana saker som att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor. Det är klart att jag, som genushistoriker, blir provocerad av att det ser ut så i läroböcker, även om jag inte direkt är förvånad.

Men så bjöd Aktuellt in till debatt om ämnet och de som kommer till tals är en politiker (Rosanna Dinamarca) och en journalist (Ivar Arpi) istället för, tja, någon som forskar i historia. Här någonstans blir jag väldigt förvirrad över vad det egentligen är man vill göra. Sverige har ett stort antal mycket duktiga historiker och så bjuder man in en politiker och en journalist för att vädra sina åsikter. Det har väl ingen som helst betydelse vad journalister och politiker tycker om historia. Det enda som har betydelse är huruvida det urval som görs för historieböckerna reflekterar den forskning som bedrivs på universiteten. Och jag gillar normalt både Arpi och Dinamarca, men här är de båda ute på väldigt djupt vatten eftersom det ganska snabbt blir skrämmande tydligt att ingen av dem är tillräckligt insatt i historieforskning.

För det första: Arpi och Dinamarca munhuggs som maktstrukturer. Dinamarca menar att det visst har funnits kvinnor på maktpositioner och Arpi talar om misogynt förflutet. Ingen av dem lyfter fram det självklara: att det traditionella historiska narrativet till stor del förkastats av forskningen för typ 30 år sedan. Historia är inte kungar, krig och Stora Beslut. Vi är inte summan av tidigare mäktiga mäns bedrifter. Grimbergs Svenska folkets underbara öden skulle inte vara relevant forskning ens om fördelningen av namngivna aktörer var 50/50 mellan könen. Det är helt enkelt inte den sortens historia som skrivs längre.

Vad som behövs i historieböckerna är således inte fler namngivna kvinnor på ”typiskt manliga” positioner, utan ett annat, mer modernt, narrativ. Ett narrativ som ger en så bred bild av förfluten tid som en läroboks begränsade ramar möjligen kan tillåta.

För det andra: Arpis huvudsakliga argument mot att inkludera kvinnor i historieböcker är att man inte ska ”skönmåla” historia. Jag vet inte riktigt vad han menar med det, kanske är det bara en reflektion över Dinamarcas synnerligen märkliga uttalande att ingen ska behöva ”känna sig kränkt” när de läser historia. I hans uttalanden finns dock ett underliggande försvar av den nuvarande kvinnobristen i det att det liksom är så som historien på riktigt sett ut, vilket rimmar otroligt illa med hans ståndpunkt att läroböckerna ska vila på forskning. Hela problemet nu är ju alltså att läroböckerna inte vilar på det senaste halvseklets forskning inom historieämnet – inte att de speglar en verklig misogyn historia som kan tänkas kränka någon och därför måste tillrättaläggas. Kvinnor ska inte skrivas in i historieböckerna för att dagens kvinnor ska bli nöjda utan för att historiens kvinnor har spelat roll för samhällsutvecklingen. För att man helt enkelt inte kan skriva modern, vetenskaplig historia utan kvinnor.

I slutändan handlar det om varför man ska läsa historia. Vad är det man vill att eleverna ska ta med sig från det ämnet? På den tiden man fortfarande läste Grimberg var syftet att lära sig om hur det stora nationen Sverige kommit till. Man beskrev en utveckling från någonting dåligt till någonting bättre, gärna med bibliska referenser. En utveckling framåt och uppåt – ur medeltidens mörker via renässansen mot upplysning. (Den som förresten vill hävda att politik inte ska påverka historieskrivningen kan med fördel börja med att protestera mot användningen av termer som ”medeltid” och ”upplysning”.) I läroplanen för gymnasiet står det så här:

”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla sin historiska bildning och förmåga att använda historia som en referensram för att förstå frågor som har betydelse för nuet och framtiden, samt för att analysera historiska förändringsprocesser ur olika perspektiv. Eleverna ska också ges möjlighet att utveckla förståelse av olika tiders levnadsvillkor och förklara människors roller i samhällsförändringar. Undervisningen ska bidra till insikt i att varje tids människor ska förstås utifrån sin tids villkor och värderingar. Eleverna ska också få utveckla förståelse av nutiden samt förmåga att orientera sig inför framtiden. Historia används för att både påverka samhällsförändringar och skapa olika identiteter.”

De här målen går inte att uppfylla med ett traditionalistiskt, föråldrat narrativ. Historia kan aldrig bli en referensram för dem som inte inkluderas i historieskrivningen. Och det handlar förresten inte bara om kvinnor utan minst lika mycket om arbetare, om torpare, om tiggare, om sjuka, om barn, om gamla. Vill man skriva historia utgående endast från dem som har haft makt i en förenklad syn på utveckling och begreppet makt kommer historien att handla om kanske 1% av befolkningen och därför säga absolut ingenting om hur forna samhällen sett ut.

Åborepris

Här sitter jag igen i Åbo. Det är ju egentligen en vacker stad men för tillfället så satans hal att man inte kan titta på något annat än isen just framför ens fötter. Missade pendeltåget på morgonen eftersom tågparkeringen var full(!) men hann likväl med fjärrtåget mot Åbo. Galopperade som en flodhäst i högklackat, armbågade långsamma tanter och skrek ”coming through”. Sjukt nöjd över att ha hunnit med tåget trots allt, dels för att det var en språngmarsch värdig en superhjälte och dels för att de som blev kvar på perrongen eventuellt inte uppfattade det så.

Blötsnö och spadar

Ni vet när man vaknar på morgonen och världen överraskar en med ytterligare 15 cm blötsnö och man inser det omedelbara behovet av att skotta? Och när man inte hittar snöskyffeln och står där svärande så får man en krypande känsla av att man eventuellt kanske ett par dagar tidigare hade sett barnen vara ute och gräva men och att man kanske eventuellt inte påmint dem om att ställa tillbaka snöskyfflarna och att det med största sannolikhet förklarar den akuta skyffelbristen. Sedan funderar man över var barnen höll till och blir så där kall när man kommer på att de grävde i den där stora snöhögen som blir när traktorn kommer och skottar. Där, på andra sidan gården.

Då är man ju glad att man jobbar hemifrån.

Kursstart i Åbo

Idag var introduktionsföreläsningen till Åbo-versionen av vår kurs i genushistoria. Vi talade bland annat om att genushistoria både kan vara att köna det traditionella narrativet – att ställa de gamla frågorna på ett nytt sätt – och att undersöka genus i historien genom till exempel familjen.

Tänkte vara effektiv och jobba på tåget hem men somnade och fulsov (snarkande, dreglande, vakna med ett nöff) halvvägs in i boken. Köpte kaffe i tågbytet.

20150115-183451.jpg

20150115-185418.jpg

Det kom ett anonymt brev från Japan

”Hej Charlotte!

Jag läste på din blogg om missödet med din dotters julkalender. Det verkade inte som att jag riktigt kunde släppa det, för när jag sprang på de här ätpinnarna med Frozen-tema här i Tokyo kom jag att tänka på Tilda och hur du har skrivit att hon älskar, inte bara Frozen, utan även sushi. Jag kunde därför inte låta bli, impulsiv som jag är, att skicka dem som en liten julklapp till Tilda (även om det inte är säkert att det kommer fram innan jul.) Hoppas det är ok för dig och att hon blir glad.

Hälsningar,

en bloggläsare”

IMG_2347-20150114 IMG_2353-20150114 IMG_2358-20150114Om hon blev glad? Gissa!

Jag vet inte vem det här brevet kom ifrån, vem det var som lade lite tid och en slant på att göra min dotter glad, men TACK! Tack, inte bara för gåvan utan för omtanken. Jag är, i brist på bättre ord, rörd.

Inte för att jag har suttit inne för länge eller så…

… men jag läste just ett dokument från år 1401 och ser ni vad det står?

snopptorp

Ser ni?

 

Ok. Spoilervarning!

 

 

Det står Snwppatorp. SNOPPTORP! Alltså, jag vågar inte ens berätta hur länge jag har skrattat åt det här nu.

 

Det ska tilläggas också att bilden är härifrån!

Jag är inte Charlie

I många dagar har jag tvekat inför att kommentera händelserna i Frankrike, där maskerade män rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och mördade 12 personer.

Det finns inget försvar för en sådan handling. Inga förmildrande omständigheter. Inte ens en gnutta skylla sig själv. En sådan handling kan bara fördömas.

I kölvattnet av attacken kom sympatierna med de mördade under parollen Je suis Charlie – Jag är Charlie. Med den vill man visa att man är på serietecknarnas sida. Och det är här någonstans som jag börjar skruva olustigt på mig för genom att lyfta den här attacken till en attack mot de västerländska samhällssystemen och yttrandefriheten som ett kollektivt ”vi” inte kan tolerera skapar man ett vi och dom. ”Vi” representeras av de fallna förkämparna och alla som är Charlie – ”dom” är alla som, liksom förövarna, är muslimer.

Det är en så gränslöst obehaglig utveckling.

Jag är fullt medveten om att Frankrike har en månghundraårig tradition av satirtecknande. Den här bilden, från cirka 1791, föreställer till exempel Louis XVI och Marie Antoinette.

Den här föreställer Napoleon och Field Marshal Ney. Överst står det ”Serrement de Nez” vilket betyder ”nästans klämmande” och är en ordlek med ”Serment de Ney” som betyder ”Ney’s ed”. Redan år 1802 kom det ut en bok om hur man ska göra karikatyrer (baserad, förvisso, på äldre engelska förlagor) kallad Principes de Caricatures.

Satir i Frankrike har en lång historia. Jag vet det. Men det betyder inte att jag på något vis ställer mig bakom den sortens bilder som Charlie Hebdo publicerade. Redaktionen på Charlie Hebdo slog förvisso mot allt och förskonade ingen i sin satir, men det går heller inte komma ifrån att de tillhörde Frankrikes mest privilegierade skikt och utnyttjade den maktposition publicering innebär till att gång på gång håna landets största minoritet – en redan diskriminerad grupp. Det finns en obalans beträffande makt som gör att jag har svårt att släppa känslan av en mobbare som står med knytnäven två centimeter från någons ansikte eftersom luften är fri.

Jag är inte Charlie. Jag stödjer inte satir som hånar diskriminerade grupper. Jag uppskattar inte humor som sparkar nedåt. Och när sjuka människor utför sjuka handlingar vill jag inte tala invandring och religion, inte ”vi” mot ”dom”, inte hot mot våra västerländska värden eller attacker mot yttrandefriheten. Lika lite som Charlie är en symbol för mig och vad jag håller kärt är terrorister en symbol för muslimer och invandrare.

Jag uppskattar att folk sluter upp för att visa att våld aldrig är lösningen, att oavsett hur mycket man kan vara emot någons bilder eller åsikter så är våld aldrig ok, och bland dem är jag också. Bland dem finns människor av alla religioner, av alla länder. Och världens muslimer ska ta lika mycket ansvar för dådet som världens kristna tar för korstågen, Ku Klux Klan och Breivik eller världens buddhister tar för massakern i Meiktila.

Kultur är det nya ras

Jag fick den här kommentaren:

”Du antyder att det skulle vara rasistiskt att påstå att somaliska analfabeter inte berikar Sverige särskilt mycket. Det är det inte, om man inte anser att det beror på deras hudfärg och genetiska ursprung. Jag har svårt att tänka mig att det kan bero på det, snarare på att de är just analfabeter och dessutom bär med sig en kultur som är stark, men mycket lågt utvecklad och dårlig [sic!] anpassad till ett modernt, nordeuropeiskt land.”

Alla vet att det är fult att vara rasist. Ingen vill vara rasist. Därför talar man om kulturer istället för raser. Men man måste inte ha läst särskilt mycket av 1930-talets litteratur eller den rasbiologiska forskningens resultat för att se att det är nästan identiska resonemang. Det rumsrena kultur används nästintill som synonymt med det förhatliga ras. Nyckeln ligger i värderingen av olika kulturer gentemot varandra och tanken om att kulturer – vilka är knutna till nationen – kan vara olika långt komna i utvecklingen. I toppen av utvecklingen ligger nästan alltid de västeuropeiska länderna vilka, inte alldeles oväntat, också låg i topp inom rasbiologins hierarkier.

Men de västerländska länderna har inte bäst utvecklade kulturer – dessa kan inte graderas – utan bäst utvecklade politiska system där så många människor som möjligt kan få bestämma över sin egen vardag i så stor utsträckning som möjligt. Det är förstås en del av kulturen, men inte hela.

Så med risk för att öppna Pandoras ask: vad tycker ni? Kan man tala om ”lågt utvecklade” kulturer utan att det är rasistiskt? Kan man gradera kulturer? Bör man det? Är man fri från rasism om man anser att en värdering man gör av människor grundar sig på kultur istället för på hudfärg?