En av de största utmaningarna jag står inför är att försöka identifiera de kvinnor som förekommer i de medeltida källorna. Och grejen är att det förekommer massor med kvinnor, hundratals som är angivna med namn, men att försöka pussla ihop släktskap för dessa kvinnor är som att leta nål i höstack. När 1500- och 1600-talens genealoger plitade ihop släktträd var de nämligen inte särskilt intresserade av kvinnorna. Alls. Se bara på den här släkttavlan över den mycket välkända släkten Natt och Dag. Inte en enda kvinna värd att nämnas.
Bild från Riksarkivet!
Men i motsats till vad släktträdet låter påskina fanns det kvinnor även på 1300-talet. Faktum är att jag hittills har stött på tre som tillhör Natt och Dag: Märta, som var dotter till Bo Bosson; Ingeborg, som var syster t Bo Bosson och mor till det sena 1300-talets mäktigaste och rikaste man Bo Jonsson Grip; samt Sigrid, ytterligare en syster till Bo Bosson som sedan gifte in sig i släkte Bielke (där hon inte heller fick vara med på ättetavlan). Riddaren, lagmannen och riksrådet Bo Nilsson hade alltså minst tre barn. Endast ett, sonen, var värd att nämnas.
I den databas jag bygger upp som bas för min avhandling, med alla de dokument som nämner senmedeltida kvinnor, har jag gjort det till en principsak att skriva in alla kvinnors namn även vi inte vet mer än namnet. Där är Esborg som var gift med Johan Arwastson som tillsammans med några andra blivit förordnad att vara förmyndare för en ung pojke. Där är Kristina Jakobsdotter som år 1376 skänker jord till sina små barnbarn. Kristin Ormsdotter som sålde sin jord för att skrapa ihop pengar till att lösa sin make ur fångenskap. Elin, som vi inte vet något mer om än att hon 1373 donerade vad hon hade till kyrkan för att hennes älskade son skulle få extra mässor lästa över sig och hans själ slippa lida. Namnen kommer egentligen inte att hjälpa mig särskilt. De här kvinnorna kan inte identifieras. Men deras handlingar var inte obetydliga, inte då och inte nu. Inte om man kollektiviserar kvinnornas handlingar, om man låter de ensamma oidentifierade kvinnorna komma samman och genom sitt blotta antal få berätta hur de har haft det – under vilka förutsättningar de har agerat.
Alla dessa kvinnor som fallit ur historien. Det är så vansinnigt hög tid att de får komma tillbaka.
Kristinas gåvobrev till förmån för sina brorsöner (SDHK 10831). Hon hade inget eget sigill, utan de två som hänger kvar på brevet tillhörde häradshövding Knut Lindormsson och barnens far, Kristinas son kyrkoherden herr Peter.
Hit och dit och tillbaka igen 
Mycket, mycket spännande. Tror det här gäller väldigt många områden, kommer t.ex. ihåg då jag pluggade musikvetenskap och läste västerländska konstmusikens historia. Jag säger bara Hildegard von Bingen. Mer behövde vi liksom inte lära oss vad gäller kvinnliga konstmusiker i västerlandet… stön. Men precis som du säger kräver det ju tid och arbete att hitta de där osynliga kvinnorna. Pepp till dig som jobbar på saken!
Intressant nog förekommer de i släktsagorna som man ibland springer på i de oindexerade buntarna, och som jag funderat på om de inte borde lyftas fram mer. Där är de matrilinjära förhållandena inte alls förbisedda, och det finns utläggningar om kvinnors insatser för familjens namn. En dag… En dag…