Lyxgenus

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519

9 thoughts on “Lyxgenus

  1. Jättebra formulerat som vanligt. I min värld är det vettigt helt enkelt! Kattbilden hjälpte inte ett dugg mot min märkliga trötthet idag. Vill sooova… man ser ju hur underbart skönt kattskrället har det. Psalm 492: är det Runebergs Jag lyfter ögat?

  2. Får man haka på provokationståget? 🙂 Jag erkänner villigt att vissa diskussioner i t ex facebookgrupper för genusmedvetna står mig lite upp i halsen. Det halkar lätt över i självgodhet över att man själv har det rätta tänket, och fördömande av allt som är ”könat” och alla som väljer könsstereotypt. Sämst tycker jag nog om de bildtrådar där alla ska lägga upp foton på sina genusklädda barn, där mottot tycks vara att det antingen ska vara regnbågsfärgat eller ”tvärtom” dvs rosa tyll på sönerna och superhjältetema på döttrarna. Som du säger, det blir ju en ny slags norm.

    Jag har också svårt för många av de diskussioner som handlar om ”vad ska jag säga till det här barnet som kommer och frågar om hon är fin”, där kontentan blir att man ska göra diverse olika avledningsmanövrar för att styra bort barnets tankar, t ex säga nåt om klädernas funktion istället. Det blir ju också nya normer. Plus att jag tror barnen märker direkt när man försöker styra dem utifrån vad man själv tycker är bäst och inte lyssnar på dem, eller försöker anlägga ett pedagogiskt filter mellan sig själv och barnet. Sen tycker jag absolut man ska reflektera över och problematisera att det är viktigt att vara fin, skönhetsnormer osv, men hellre då antingen på egen hand eller att man diskuterar tillsammans med barnet, inte genom att skaffa sig en verktygslåda med effektiva avledningsmanövrar.

    För övrigt håller jag med dig i allt du skriver ovan.

  3. Vill bara säga att ”jag lyfter ögat” kan bli riktigt rolig om man tolkar de två första raderna bokstavligt och gör rörelser till. För övrigt hoppas vers fyra över i den svenska psalmboken. Instämmer för övrigt i det du skriver.

  4. För en gångs skull håller jag med dig om alla detaljerna men inte om slutsatsen. De där sakerna är ju inte lyxproblem för att de har med genus att göra, och där det faktiskt förekommer krig och svält är problemen med skillnader i hur könen bemöts större än här. Jag har inte varit överallt, men jag har varit i sopbyn i Kairo. Människorna där svälter inte, men de lever av att samla in andra människors sopor, bära hem dem till sitt eget hus, och sitta i soporna resten av dagen för att leta upp något de kan sälja. I sopbyn mötte vi en liten pojke med en rosa mössa och som typiska svenskar blev vi så klart oroliga över att de andra barnen kanske skulle reta honom för att han hade en rosa mössa, och det var ju så klart dumheter, varför skulle de det? Han hade ju bara en fin mössa. I Sverige hade vi känt oss tvungna att se till att hela hans klass var genusutbildad…
    Vi mötte också en flicka på fjorton år som ville gifta sig så snart som möjligt så att hon skulle få sluta i skolan. Hennes skola hade blivit flyttad utanför området hon kände sig bekväm att gå genom och hon var rädd för trakasserier som redan hände och våldtäkterna som skulle kunna hända. Hon ville hellre gifta sig, nu, med vem som helst, så skulle hon få lov att stanna hemma sedan. Vi träffade en annan lite äldre flicka som absolut inte ville gifta sig, hon ville gå på universitetet och ha en egen karriär och inte offra den mitt i för att ta hand om barn i tjugo år. Utbildningen och karriären var egentligen inom räckhåll för henne om det inte var för att hon inte skulle kunna bo någonstans om hon inte var gift. Det där tycker jag är genusproblem, och riktiga problem också.
    Nu var det som sagt inte så att de svalt eller saknade kläder, men de här problemen var större för de här flickorna än till exempel att de och deras familjer satt och grävde i sopor hela dagarna, att kloaksystemet svämmade över deras bottenvåningar med bajsvatten flera gånger per år, att regeringen planerade att bulldoza hela området för att bygga hotell istället eller att muslimer kom smygande om nätterna för att försöka bränna kyrkor och kanske slå ihjäl lite folk när de ändå höll på. Det var inte just för att de var så privilegierade som de tyckte att de här sakerna var deras största problem. Och jag tror inte heller, så klart, att det var så du menade.
    Men jag tror att om nu folk tycker att det är världens största problem att någon annan köper en monstertröja till en unge som gillar monster eller en prinsesströja till en unge som gillar prinsessor så är det kanske inte begreppet ”genus” de har problem med utan kanske snarare begreppet ”problem”.

    Sedan ser jag så klart till att köra pulka på taket ändå. Fast inte i Kairo, deras tak är bättre att bygga kojor på.

  5. Alltså dethär med Psalm?! Jag vet en som sku ha gått rätt vild till motstånd. 😀 Som tur var det ingen religion inblandad i förskolan förra året, det var jag glad för, nu i skolan har jag fått ifrågasätta ett par gånger, senast på julfesten då de sku sjunga om den”mäktige typen” på scen o allt och min äldsta inte alls ville vara med i det hela..

  6. Men är det inte som Geiri är inne på att genus inte alls (eller försvinnande lite) handlar om blå biltröjor och rosa prinsesströjor utan om människors rätt att vara det de vill vara och utvecklas till det de vill bli. Och det skulle jag verkligen inte säga är ett lyxproblem. Jag skulle säga att genus ALLTID är om inte det allra viktigaste, så en av de viktigaste frågorna. Däremot är det verkligen skit samma om ens unge har en unisex-overall eller inte (däremot finns det ju viktiga aspekter i tex hur olika förväntningar följer med olika kläder). Jag tänker att det är enormt viktigt att människor som förstår och intresserar sig för genusteori inte går med på att hela tiden reducera det till den typen av extremt perifera frågor.

    • …och det är lite personligen stötande för mig som icke-binär att få höra att genus är en lyxfråga. Barn och ungdomar som identifierar sig som queer/trans mår ofta väldigt dåligt under sin uppväxt, pga fördomar, hat och trakasserier och pga att människor hela tiden och överallt försöker pressa in dem i könsroller de inte passar i. Många utvecklar problem som ångest, depression, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. Att säga att genusfrågor är lyxproblem, tex underordnat ”problemet” att ens barn får läsa en psalm i förskolan, är verkligen verkligen att tala utifrån en privilegierad position.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s