Nu får det väl för i helvete vara nog.

Jag kan erkänna att jag blev lite arg. Eller. Ja. Tugga-fradga-kasta-saker-arg. För på ledarsida i SvD skriver Per Gudmundson om ”Genusforskare som tystar debatten”. En bra dag är det bara ignorant. De flesta andra dagar är det förutom ignorant dessutom direkt felaktigt. Ja, och så eldar det på ett motstånd mot genusforskare grundat i bland annat journalisters sensationslystnad och till synes fullkomliga oförstånd inför forskning så snart genus är förled.

Det kablades ut i media att en ny svensk forskningsrapport visade att män är mer utsatta vad gäller partnervåld än vad kvinnor är. Hela mansrättsrörelsen viftar med ett kollektivt pekfinger och bah ”HAH! Vavarevisa!”, media dundrar på som kokainstinna elefanter och alla Sveriges kvinnojourer undrar vad faen som just hänt. Ungefär detsamma undrar tydligen också forskarna som utförde studien. Att män skulle vara mer utsatta än kvinnor är nämligen inte alls vad de kommit fram till. Studien visar att fler män än kvinnor, procentuellt, rapporterar att de utsatts för våld i en parrelation. Det är inte samma sak som att män är mer utsatta. Studien visar nämligen också att våldet mot kvinnor är betydligt allvarligare och att de män som rapporterar att de utsatts för våld också i allmänhet utövat våld. Innan man gått på djupet med resultaten kan man alltså inte avgöra om de män som rapporterat att de varit utsatta för våld men också slagit själva exempelvis regelbundet pryglar sin fru och en gång fått slag tillbaka. Det behöver inte vara så, men det kan inte uteslutas.

Så forskarna, bland andra professor Gunilla Krantz, som utförde studien ville inte alls delta i debatten och uppmanar media att omedelbums sluta referera till deras studie i debatten. Per Gudmundson menar att ”så fungerar ideologiskt driven forskning”. Vad han fullkomligt missar är att dessa forskare skulle behöva ta en (mycket stormig) debatt som uppkommit på basis av någonting som de inte står för. Inte heller försöker forskarna dölja sina resultat eller ta tillbaka några delar av sin forskning, eftersom de tydligt uppmuntrar folk att de facto läsa deras publikationer – vilket alla kan göra här. Allt forskarna vill slippa göra är att klampa ner sig i det bisarra träsk av vantolkningar som uppstod när media fick tag i pressmeddelandets rubrik ”Män är mer utsatta för våld i relationen än kvinnor” (vilket för övrigt givetvis kom från Sahlgrenska akademin där forskningen bedrevs, inte från Nationella sekretariatet för genusforskning). Det Gudmundson, och alla vi andra, ser är inte ideologiskt driven forskning som inte tål att diskuteras utan forskare med självbevarelsedrift. Forskarna vill inte stoppa debatten om studien, de vill att den utgår från vad studien säger. Något annat kan forskarna själva heller knappast förväntas stå till svars för.

Dessutom är det synd att Gudmundson så tydligt vill ta avstånd rån Sahlgrenska akademins forskning genom att mena att den inte är grundad på vetenskapliga principer utan på ideologi. Själv tycker jag att det vore finfint om exempelvis behandlingen av luftvägsvirus kunde utvecklas. Men det är ju jävligt ideologiskt driven forskning också, det där att vilja bota människor.

61 thoughts on “Nu får det väl för i helvete vara nog.

  1. Som jag skrev på twitter. Sahlgrenska akademin använde själva följande rubrik på sitt pressmeddelande: ”Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor”. Därefter sammanfattar pressmeddelandet vad studien kommit fram till. Det verkar inte vara Gunilla Krantz som skrivit pressmeddelandet men hon står angiven som kontaktperson så det känns sannolikt att hon har läst igenom vad pressmeddelandet säger, inklusive rubrik.

    Jag har, som sagt, inte följt mediarapporteringen särskilt noga men att den skulle vara en total förvrängning av studierna tycker jag mig inte hitta stöd för när jag kollar vad stora medier skrivit i samband med pressmeddelandet.

    Aftonbladet och SVD har ett TT-referat som de publicerar

    http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article17615108.ab
    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/man-mer-utsatta-for-relationsvald_8591710.svd

    Detta TT-referat använder en variant på pressmedelandet rubrik och skriver bara om studiens slutsatser om antalet män och kvinnor som utsattas för partnervåld, inte graden eller arten av våld eller eget våld. Det är ju en lite fattig sammanfattning av studiernas resultat men samtidigt troligtvis tagit direkt från pressmeddelandets ingress, så det är kanske inte så långsökt att anse att rubrik och ingress är det viktigaste. Så brukar det vara.

    DN: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/man-ofta-utsatta-for-fysiskt-vald-i-relationer/
    och SR: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5667696

    har längre artiklar där flera nyanseringar görs och som, enligt mig, inte gör studierna orättvisa.

    Så att ”media dundrar på som kokainstinna elefanter” hittar jag inte stöd för men kan säkert missa mycket.

    Vidare har i varje fall den del av ”mansrättsrörelsen” jag följer inte direkt försökt att påstå att kvinnor inte drabbas, mycket och allvarligt, av partnervåld eller att stöd till kvinnojourer ska dras in. Man har däremot pekat på att dessa studier stämmer väl överens med internationella studier samt att offentligt stöd borde ges även till mansjourer som hjälper utsatta män. Enligt Krantz själv finns det ju en ”mindre grupp [män] som inte själva använder våld men som är rejält utsatt för fysiskt eller psykiskt våld.” (och det kan på god grund ifrågasättas om inte män som själva använt våld mot sin partner också borde medges hjälps och stöd, eftersom det mig veterligen inte finns några sådana hinder bland kvinnojourer).

    Min personliga åsikt är att när hon och hennes kollegor nu inte vill prata om studierna, drar in all information (vad det nu innebär), inte vill gå med på att media tar upp studierna och tycker det är osolidariskt att göra så mot deras ”uttryckliga önskan” eftersom ”det skulle enbart leda till att arbetet med mäns våld mot kvinnor försämras än mer” så bidrar hon till det stora svek mot dessa män som hela offentliga Sverige begår när dessa män osynliggörs, hela tiden. Hon vet om att dessa utsatta män finns. Hon anser själv att det är en nyhet. Men hon vill inte prata om det och verka för att de ska få stöd. För att kvinnor drabbas värst.

    Enligt mig är det djupt tragiskt, och aningen fegt.

    • Jag hinner inte gräva i det här så mycket som jag skulle önska just nu, men grejen är den här: All media fastnade på och återanvände rubriken i pressmeddelandet. För den gängse svensken blev således den enda information de fick med sig från studien att män är mer utsätta för våld i nära relationer än vad kvinnor är. Det är alltså inte vad studien visar. Studien visar att män rapporterar en något högre frekvens än kvinnor men att kvinnor är i betydligt högre risk. Det som blev den stora nyheten var en så begränsad del av studien att den inte kan sägas vara representativ. Kanske låg felet redan i pressutskickets rubrik?

      Men det som gör mig duktigt förbannad är medias reaktion på att Krantz försöker styra upp rapporteringen. Hon ger ju massor med intervjuer där hon påpekar andra fynd studien gjort men ingen av dessa har tydligen nyhetsstoff på samma sätt. Debatten som hon måste ta grundar sig således inte på en representativ bild av studien, utan på medias snedvridna rapportering.

      • Jag skulle gissa att det är för att det är ”män är utsatta i mycket större utsträckning än vi tidigare kände till” som är en nyhet. Att kvinnor är utsatta är känt sedan tidigare.

          • Det är nog här vi inte är riktigt överens. Och det kan mycket väl vara för att jag inte följt mediarapporteringen särskilt noga och mest läst på bloggar som faktiskt tittar på det hela lite mer på djupet. .

            • Och eftersom det är en tolkningsfråga är det ju inte tvång på att vi måste vara överens. 🙂

              Men googla gärna ”män mer utsatta för våld Krantz”.

      • I tillägg till det. Jag tror att pressmeddelandet har stor skuld i fokusfrågan, tillsammans med att det faktiskt är den stora nyheten, som jag förstår det. Och pressmeddelandet bör, som jag skrev ovan, Krantz själv ha sett innan det publicerades. Det är ju alltid lätt att vara efterklok men jag tycker att det inte borde vara så förvånande att vinklingen blev som den blev.

  2. Att inte vilja delta i debatten är givetvis varje persons rättighet, men hur är önskemålet ”För att vara riktigt tydlig så vill jag säga att vi i forskargruppen inte kan gå med på att du eller någon annan tar upp vår studie i något tv-program” inte att vilja tysta debatten?

    • Är ens forskning finansierad av skattemedel, vilket jag antar att den är, så anser jag det vara forskarens skyldighet att delta i debatten som ens forskning orsakar.

      • Jag håller med. Inte nödvändigtvis i SVT Debatt, dock. Särskilt inte om man har andra inplanerade tjänsteresor när programmet ska spelas in. Men de kan ju välja ett långsammare och mer fördjupande forum att föra ut sina resultat till allmänheten på ett korrekt vis.

        • Allmänheten kan ju också själv läsa pressmeddelandet och därefter hela studien om allmänheten skulle vara intresserad. Hon har ju gett intervjuer, hon uppmuntrar folk att läsa studien och hon talar om vikten av mer forskning för att utreda mäns situation i partnervåld. Däremot vill hon själv inte delta i den samhällsdebatt som uppkom av medias rapportering. Det har hon heller ingen rimlig skyldighet att göra. Och vad blir det för rubriker av det? ”Genusprofessor mörkar resultat”….

          (Och den mesta forskningen är inte direkt skattefinansierad, åtminstone inte här i Finland).

          • Hur är forskningen finansierad? Jag har alltså ingen aning utan bara utgått från att universiteten i grunden är skattefinansierade. Sen antar jag också att universitet har andra inkomster än skattemedel och då kommer vi in på en fråga om andra offentliga medel etc.

            • Min forskning är helt finansierad genom stiftelser. Det är väldigt mycket forskning som finansieras just så, för universiteten har inte pengar till alla forskare. I Krantz fall vet jag förstås inte. Å andra sidan vidhåller jag att hon gett tillräckligt många intervjuer för att ha dragit sitt strå till stacken för att få ut forskningen.

              • Då är ju frågan var stiftelserna får sina pengar ifrån, vilket ju är väldigt varierande. Men jag förstår din poäng.

              • Aha! Men var får privatpersonerna sina pengar ifrån då?! 🙂

                Annars är det ju så att i varje fall i Sverige så får många stiftelser pengar från det offentliga och jag antar att detsamma gäller i Finland. Men jag ska sluta peta i detaljet, det var egentligen inte alls meningen, mer av en yrkesskada tror jag, utan jag vill hellre prata mer om den stora bilden.

          • Men hon kräver explicit att media, åtminstone tv, låter bli att referera hennes studie. Jag kan inte se annat än att det är ett försök, om än taffligt, att ”lägga locket på”.

            • Hon vill inte att media refererar till hennes studie mer i den här debatten (alltså inte i all evighet, utan bara som en effekt av hur det blivit) utan att folk själva läser resultaten som har gjorts tillgängliga för alla. Det är inte att lägga locket på. Hon har öppnat sin forskning för alla.

      • Tredje uppgiften är så klart viktig. Men var drar man gränsen mellan information, diskussion och debatt? Och hur mycket av sin (fri)tid kan forskare förväntas lägga på detta? Det kan också finnas anledning att fundera över skillnaden mellan olika forskningsfält här – om nu tredje uppgiften ska ses som så viktig ur ett demokratiskt perspektiv så borde ju rimligen forskare inom områden där debatt kan förväntas (t.ex. genusstudier) få högre anslag för att möjliggöra deltagande, i jämförelse med forskningsfält som allmänheten knappast intresserar sig för alls.

        • Det tycker jag är ett lysande förslag. Som det är nu får ju inte forskare alls betalt för att ge intervjuer eller ställa upp på andra sätt. En del ingår förstås i yrket, men någonstans blir det tid bort från sitt arbete bara.

          • Om man nu skulle ha en sådan ersättning* så vore det nog mer i enlighet med syftet att betala ut någon ersättning i efterhand baserat på faktisk tid som debatten krävt. Detta eftersom man sällan på förhand vet vilka forskningsresultat media och allmänheten anser vara intressanta (att kokainstinnt förvanska).

            * Vilket jag inte tar ställning till då jag dels inte vet vad som brukar anses falla inom ramen för forskares arbetsuppgifter, skulle dock inte förvåna mig om en viss förväntan att representera universitetet/fakulteten ingår dock, och jag dels inte funderat på saken.

            • Nu var det väl inte menat som ett förslag i ordets rätta bemärkelse, men jag tycker att det kan vara viktigt att prata om tredje uppgiften i termer av resurser också, och inte bara demokratiska ideal. Det stipuleras absolut ovanifrån att forskare ‘ska’ ägna sig åt den här typen av verksamhet. Men det finns liksom inga direkta resurser till det, och – kanske ännu viktigare – det belönas inte när man söker forskningsanslag. Och eftersom det tar tid så innebär det att de som ägnar sig åt det gör det på bekostnad av annat – saker som har bättre meritvärde – och därmed snarare halkar efter kolleger som undviker denna ‘tredje uppgift’. Det kan alltså vara direkt skadligt för karriären att delta för mycket, om man inte passar sig – det är åtminstone det som jag fått höra av t.ex. professorer som bedömer ansökningar hos vetenskapsrådet, och det är också mitt intryck efter att ha jobbat med tillsättning av lektorat. Lite lagom deltagande, absolut, men det intressanta här blir ju var man drar gränsen och hur mycket tid man kan förväntas delta under dessa förutsättningar. En annan aspekt av det hela tror jag är medieträning – forskare diskuterar och debatterar hela tiden som en del av det vetenskapliga samtalet på t.ex. konferenser och i tidskrifter, men det är ju en helt annan sak att göra det i kvällspress och i sociala medier (vilket seriestrippen som länkades ovan illustrerar rätt så träffsäkert).

              • Vet inte riktigt hur jag ska kommentera detta. ”Håller med” blir ju konstigt eftersom jag är ganska aningslös på området och inte kan hålla med i någon egentlig mening, och ”+1” blir ju lite samma sak. Att inte kommentera ett direkt svar är ju lite oartigt.

                ”Bra inlägg och många tänkvärda synpunkter” får det nog bli!

                Jag kanske dömde Krantz för hårt i mina första inlägg, gällande den biten.

  3. ”Studien visar att fler män än kvinnor, procentuellt, rapporterar att de utsatts för våld i en parrelation. Det är inte samma sak som att män är mer utsatta”
    I andra undersökningar som gjorts har man väll ändå alltid räknat med att de kvinnor som fått ta emot något sorts slag är utsatta? Det skulle väll då vara konstigt om detta ändras bara för att denna gång så beaktar man även männens upplevelser. Så egentligen är det väll rätt i den bemärkelsen att män är mer utsatta på det sättet att de är fler män som blir utsatta för partnervåld.

    ”Innan man gått på djupet med resultaten kan man alltså inte avgöra om de män som rapporterat att de varit utsatta för våld men också slagit själva exempelvis regelbundet pryglar sin fru och en gång fått slag tillbaka. Det behöver inte vara så, men det kan inte uteslutas.”
    Samma gäller även kvinnorna men konstigt att det försvaret aldrig tagits upp förut i de undersökningar endast riktat till kvinnors utsatthet.

    Vidare är hon rädd att ett fokusskifte skall ske, men varför vara rädd för det?
    För tillfället ligger allt fokus på att kvinnor är utsatta och män är förövare, borde det inte då vara bra med ett fokusskifte där man kan se de bägge könen som både utsatta och som förövare?

    • Det beror på vad man lägger i ordet utsatthet. Och att döma av resultatet i media så var det många som läste utsatthet som ”är oskyldiga offer”.

      Det är betydligt högre del av männen som både tar och ger än vad det är kvinnor.

      Tycker du att fokus i kölvattnet av den här rapporten verkligen är på båda könen? Varenda tidning har rubriken att män är mer utsatta än kvinnor.

      • Man bör då kanske tänka på att de siffror för detta som anges i artikeln baseras på livstidsperspektiv, och att den kategorin för övriga parametrar skiljer kraftigt mellan könen jämfört med det mer tillförlitliga senaste året.

        Jag är för övrigt av uppfattningen att media läste utsatthet som ”är offer”, inte att de nödvändigtvis är oskyldiga, utom när den specifika kategorin nämndes, men när diskuterades senast kvinnor som något annat än oskyldiga offer i svensk media?

        Kanske är det just utgångspunkten i synen på kvinnor som ständigt oskyldiga offer som nu skapar rädsla och leder till uppfattningen om att media tar upp män som ”är oskyldiga offer” snarare än den faktiska behandlingen. Att det är värderingen att offer alltid är oskyldiga som slår tillbaka när fakta visar att det inte bara är den ”rätta” gruppen som är offer och att offren inte alls alltid behöver vara oskyldiga.

    • Det är en svår om inte omöjlig uppgift att hålla de båda ”bollarna” i luften. Det ena motsäger ju inte det andra. Kvinnors utsatthet blir inte mindre för att man ÅXÅ plockar fram att detsamma kan gälla män. Tyvärr uppstår en akut blindhet inför detta och combat-tanterna skriker;

      -Schhhhhhhhhhhhhh! på genuin genuiska språket och det hela landar på en sandlådenivå dit de själva drar diskussionen fast de försöker förespegla omgivningen att de vet mer 1000 ggr bättre än vad ”mansrörelsen”..nånsin kan säga.

      Orka!

  4. Studiens resultat var väl lite förvånande och kontroversiell för forskarna själva vilket föranledde fokuset på det kontroversiella i pressutskicket som forskarna bär ansvar för. Men sen vinklades ju detta till det fullständigt absurda påståendet att män är mer utsatta i relationsvåld vilket alltså forskningen ger 0 stöd för och som forskarna nu med bitterhet och avsmak tagit avstånd från. Och forskarna har tolkningsföreträde till sin egen forskning så då får väl media och mansrättsrörelse och andra ideologiskt drivna pappskallar anpassa sig till det och inte fortsätta hävda nåt som forskarna aldrig påstått. Håller med dig Charlotte.

  5. Tolkning och misstolkning. Om man bara tittar på rubriken ”Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor” och texten i pressreleasen ”I båda studierna rapporterar 8 procent av kvinnorna att de utsatts för fysiskt våld under det senaste året från sin make eller partner. Motsvarande siffra för män var i den ena studien 8 procent och i den andra 11 procent.” så stämmer den. 8 till 11% är mer än 8%. Rubriken säger ingenting om vem som utsätts för värst våld men man får ju hoppas att folk åtminstone orkar läsa sammanfattningen innan de uttalar sig.

      • Sammanfattningen ändrar inte resultaten. Ingen undersökning är slutgiltig, inte heller de tidigare på samma område som dragits upp i media utan att det pratats om misstolkningar trots att problemen var långt mer uppenbara.

  6. Charlotte,
    jag har faktiskt väldigt svårt att se vad som gör dig upprörd här.

    Resultaten är ju knappast speciellt förvånande eftersom liknande studier utomlands visat exakt samma sak. Givet en bred definition av våld så blir resultatet ganska jämnt fördelat mellan könen.

    Tolkningen av undersökningen skiljer sig inte från hur man valt att tolka tidigare undersökningar som enbart riktats till kvinnor, dvs att högre svarsprocent på våldsrelaterade frågor innebär större utsatthet, givet våldsdefinitionen som använts (utsatthet tolkas som omfattning). Detta kan man även se i artikeln. Att det sedan finns ytterligare aspekter gör inte att denna tolkning plötsligt blir irrelevant eller felaktig.

    Vad undersökningar av det här slaget visar är också att både män och kvinnor som blir slagna ganska ofta (ca 50-70% beroende på undersökning) slår själva, dvs det är inte något som bara gäller för män och exakt samma svårighet att avgöra formerna för våldet finns med alla liknande undersökningar. Man kan alltså inte heller utesluta att det är kvinnorna som pryglar och får ett enstaka slag tillbaka i självförsvar, lika lite som att det skulle gälla männen. Det grova våldet utgör en ganska liten del av våldet och det kan alltså inte hävdas att de 50% av det totala våldet som är ömsesidigt är självförsvar mot grovt våld från den andra parten. En betydande del av både män och kvinnor utsätts också utan att själva slå tillbaka, vilket författarna själva tagit upp.

    Tolkningarna det handlar om är knappast ett ”bisarrt träsk av vantolkningar” utan bara helt korrekta aspekter utifrån gängse och relevanta tolkningar, men aspekter som forskarna ifråga själva vill ge en annan spin. Att de själva helst vill prata om annat, mindre kontroversiellt, gör dock inte vad andra fokuserar på till vantolkningar.

    Givetvis kan man diskutera om de gängse tolkningarna är rättvisande, men att göra detta först när resultatet inte blev det man egentligen ville prata om är ganska oärligt och ”tystar debatten” en ganska relevant kritik. I inlägget om vad de ”inte står för” så kan man lite krasst konstatera att de dels inte brydde sig om att redovisa siffran för hur stor del av kvinnorna som själva slog och dels att förklaringen på slutet av inlägget väldigt väl beskriver motivationen bakom som inte har speciellt mycket med fakta i undersökningen att göra.

    ”Som en effekt av detta har jag kontaktats av myndigheter och organisationer som menar att vi nu ödelägger ett långt och mödosamt arbete som dessa organ gjort för att minska mäns våld mot kvinnor och man är orolig för att all uppmärksamhet nu ska falla på männen såsom att medel till kvinnojourer minskar etc. Jag kan ju inte medverka till detta utan har nu bestämt att man kan läsa våra artiklar – där står allt detta o mer därtill, då kommer nyanserna med.”

    Den verkliga motivationen till att inte diskutera är alltså att man är rädd för/inte vill medverka till att våld mot män får samma stöd och uppmärksamhet som våld mot kvinnor har fått, helt i enlighet med resultatet i både denna och andra liknande undersökningar. Detta är väl i så fall något att ha anledning att bli ”Tugga-fradga-kasta-saker-arg” på.

    • Det som gör mig upprörd är att det inte finns någon annan sorts forskare som hade fått samma reaktion om hen hade avböjt att delta i fortsatta offentliga debatter utgående från medias rapportering om deras forskning. Det finns inte en mikrobiolog eller astrofysiker i världen som skulle behöva stå till svars för vad som sägs i media (i motsats till vad som sägs i deras forskning). Men när en genusforskare hänvisar till sina resultat istället för att vilja delta i mer debatt då slår man upp det som att resultaten mörkas för att forskningen är driven av ideologi.

      Dessutom säger hon ju klart och tydligt att den lilla aspekten som media hakade på (att män utsätts för våld) är väldigt dåligt utforskad och måste få mer behandling. Hur kan det vara att inte vilja ge våld mot män stöd och uppmärksamhet?

      Enligt medias rapportering och vad som hände på sociala medier efteråt så vändes resultaten till att visa att det inte är kvinnor som är mest utsatta i våld i parrelationer, att man har fattat allt fel (och då blir det ett hot mot kvinnojourer och liknande). Så är det alltså inte och det står också i studien.

      Det finns många som kan anklagas för att inte ta partnervåld mot män på tillräckligt stort allvar. Hon som just spenderat flera år av sitt liv med att kartlägga det är dock inte en av dem.

      • Det här med vad journalister väljer att skriva om i förhållande till vad forskaren anser vara viktigt i sin artikel eller undersökning är knappast annorlunda utanför genusforskningen.

        Det är dock ytterst sällan som någon (annan) forskare vägrar nyansera och diskutera sin egen forskning även om journalisterna väljer att fokusera på ”fel” aspekter.

        Att aspekten media hakar på är dåligt utforskad (i svensk forskning) är givetvis helt korrekt och även att det behövs mer forskning, men det ändrar inte att resultatet de fokuserar på är helt korrekt givet förutsättningarna för undersökningen.

        Det undersökningen visar är att varken kvinnor eller män är mest utsatta, utsattheten (omfattningen) är ungefär samma för båda könen. Däremot är det skillnader i vad man utsätts för och på vilket sätt, men undersökningen handlar om omfattning. Författarna försöker helgardera sig i slutsatserna med följande påstående;
        ”The findings in this study indicate that both men and women perpetrate- and are exposed to physical violence and control tactics in the past year, which points at gender symmetry but this has to be said with caution as the motives were not explored.”
        Detta betyder dock ingenting med avseende på utsattheten utifrån de kriterier som använts i undersökningen och inte heller i jämförelse med andra undersökningar vare sig de endast tillfrågat det ena könet eller båda. Utsattheten är helt enkelt densamma oavsett motiven bakom. Utsattheten kan ha olika innebörd eller värderas olika, men det är en annan fråga och syftet med CTS2-systemet är inte att skapa en tävling om vem det är mest synd om. Tittar man närmare på de enskilda resultaten så visar dessa inte heller på någon uppenbar gradskillnad, inte ens för SC och denna är dessutom betydligt mer beroende av tolkning av partnerns beteende jämfört med PA.

        Det finns ingenting som tyder på att media uppfattat resultaten fel, om de inte också uppfattat de som hävdat att kvinnor är mer utsatta fel, på samma sätt.
        Om tolkningen av denna studie är fel så är även tolkningarna av de tidigare studierna lika fel och slutsatsen blir att antingen så vet man ingenting om vem som är mest utsatt eller också är denna undersökning den enda som faktiskt jämfört utsatthet (populationsbaserat) och kan ge någon indikation om hur det faktiskt ligger till.

        Utifrån de resultat som studien visar så är nedanstående fortfarande en helt horribel inställning, att inte vilja säga någonting alls är en sak, men här avslöjas något helt annat, nämligen en bakomliggande ojämlik värdering/agenda.

        ”Som en effekt av detta har jag kontaktats av myndigheter och organisationer som menar att vi nu ödelägger ett långt och mödosamt arbete som dessa organ gjort för att minska mäns våld mot kvinnor och man är orolig för att all uppmärksamhet nu ska falla på männen såsom att medel till kvinnojourer minskar etc. Jag kan ju inte medverka till detta utan har nu bestämt att man kan läsa våra artiklar – där står allt detta o mer därtill, då kommer nyanserna med.”

        Dvs att arbetet handlat om att man på (utifrån resultatet) felaktig grund tagit pengar (och uppmärksamhet) från könsneutrala satsningar för att satsa dessa enbart på våld mot kvinnor betraktas här inte som ett problem, bara att det eventuellt skulle kunna bli mindre pengar och uppmärksamhet till våld mot kvinnor om dessa pengar istället fördelades rättvist i förhållande till utsattheten (återigen baserat på undersökningens resultat). Detta handlar alltså inte om undersökningens resultat i sig utan konsekvenserna.

        Jag ser inte heller riktigt vad det här har med saken att göra.
        ”Det finns många som kan anklagas för att inte ta partnervåld mot män på tillräckligt stort allvar. Hon som just spenderat flera år av sitt liv med att kartlägga det är dock inte en av dem.”
        Frågan har väl aldrig varit om hon tar partnervåld mot män på tillräckligt stort allvar eller inte. Att ta det på allvar betyder inte att det värderas lika.

  7. ”Men när man tidigare tittat på kvinnor så har man inte brytt sig om att skilja mellan milt och grovt våld så varför ska man göra det när man jämför kvinnor och män?”

    …för att man nu insett att det kanske inte var så bra att bara utgå ifrån att allt våld är likvärdigt. Det kanske inte ser så snyggt ut att det var att man tittade på män som gjorde att man insåg det, men utnveckling bör utnyttjas oavsett hur vi råkade få fram den.

    Om man i framtiden inte tar hänsyn till denna nya insikt (t ex när man tittar på mäns våld mot kvinnor), då kan man börja kritisera det. Men att göra det nu bara för att kunna komma fram till att män minsann visst är lika utsatta som kvinnor är intellektuellt oärligt (och det gäller även om man vill hävda att forskarna också är intellektuellt oärliga).

    • Håller med. Det finns stor anledning att skilja på olika typer av våld (självförsvar, en gång eller upprepade, i kombination med hot eller annan psykisk utsatthet, graden av våldet, skador, tillhyggen etc.).

      Bra poäng.

    • Samhällsdebatten, myndigheters och politikers inställning med avseende på partnervåld bygger på två vanföreställningar (som uttrycks i lite varierande former men ungefär så här).
      1. Våldet utförs (nästan uteslutande) av män mot kvinnor
      2. Våldets omfattning påverkar kvinnor mycket mer än män, utgör exempel på könsstruktur/könsmakt och hävdas visa på att våldet har sitt ursprung i mäns uppfattningar om manlighet/manlighetsnormen.

      Den första vanföreställningen är helt enkelt en könsrollsstereotyp eller sexistisk fördom om man så vill, och har förstärkts med könsseparatistiska undersökningar baserade på den andra vanföreställningen.

      Den andra vanföreställningen är att våld är ett uttryck av mäns utövande och upprätthållande av makt över kvinnor och att detta genomsyrar samhället i många olika former (namn och exakt definition varierar, patriarkat, könsmaktordning, genusordning mm.), samt att detta styrs av mäns syn på manlighet/manlighetsnorm o.s.v.. Utifrån denna syn har man byggt upp modeller för att förstärka tesen genom att vidga våldsbegreppet och klumpa ihop våld av olika grad och frekvens.

      Dessa är inte vanföreställningar hos enstaka personer utan återfinns i statliga utredningar, utbildningar för personal inom staten, rättsväsendet, kommuner och landsting som bland annat är de som bemöter män och kvinnor som utsatts för partnervåld, samt i annan verksamhet finansierad av ovanstående organisationer/myndigheter.

      Baserat på den samhällsdebatt vi har och hur inpyrda de här vanföreställningarna redan är så måste vi börja diskutera utifrån en våldsdefinition som är ungefär lika bred som de som använts för att blåsa upp vanföreställningarna ovan. Den huvudsakliga förändringen är då egentligen bara att den används för att på ett jämförbart sätt utvärdera utsatthet för båda könen. Dvs vi jämför äpplen med äpplen och päron med päron istället för att helt plötsligt ändra och jämföra äpplen med päron, vilket vore intellektuellt oärligt.

      När vi tagit itu med dessa vanföreställningar om utsatthet relaterat till kön och våldets orsaker, baserat på relevanta jämförelser, så kan vi börja att från en könsneutral utgångspunkt diskutera och undersöka de olika formerna och graderna av våld istället för att helt onyanserat utgå från att allt våld som drabbar kvinnor automatiskt är värre och mer omfattande än det som drabbar män.

      Ingenting i undersökningen är egentligen nya insikter utan detta är vad liknande undersökningar i andra fullt jämförbara länder visat sedan åtminstone 20 år tillbaka. Läget vi befinner oss i är redan att man inte tagit hänsyn till dessa ganska gamla rön utan istället antingen ignorerat dem eller försökt bortförklara dem bl.a. med att de inte är jämförbara med sverige, samtidigt som inga ansatser gjorts att reproducera undersökningarna (tills nu).
      Detta är alltså redan tillfället när bristen på hänsyn bör kritiseras och det vore gravt intellektuellt oärligt att helt plötsligt istället börja stycka upp våldet i delar för att kunna plocka ut några få sådana som drabbar kvinnor mer eller värre, enbart i syfte att kunna behålla (eller åtminstone kunna hävda att man egentligen inte motbevisat) vanföreställningarna ovan.

      • Det är inte en vanföreställning att våldet påverkar kvinnor i mycket högre grad än vad det påverkar männen. Det är en av de där grundpelarna i forskning om partnervåld och är en av sakerna som den nu aktuella studien kom fram till också. Därför tycker jag att det är högst relevant att se på olika sorters våld. Att klumpa ihop dem (oavsett kön) som får stryk dagligen med dem som får en knuff ibland (vilket alltså görs i statistiken ofta) gör att man inte kan sätta in adekvat hjälp där den behövs som mest. Att våld dessutom hör ihop med manlighetsstereotyp är ganska uppenbart. Däremot har det de senaste typ 50 åren i många västländer inte varit manligt att prygla sin fru.

        Sedan är det förstås en skam att det inte finns mansjourer som kan hjälpa utsatta män. Det måste till. Gärna igår.

        • Ett problem med Andreas resonemang tror jag är följande punkter (som han baserar mycket av sitt resonemang på):

          ”Samhällsdebatten, myndigheters och politikers inställning med avseende på partnervåld bygger på två vanföreställningar (som uttrycks i lite varierande former men ungefär så här).
          1. Våldet utförs (nästan uteslutande) av män mot kvinnor
          2. Våldets omfattning påverkar kvinnor mycket mer än män, utgör exempel på könsstruktur/könsmakt och hävdas visa på att våldet har sitt ursprung i mäns uppfattningar om manlighet/manlighetsnormen.”

          Problemet är att dessa är fyra föreställningar, inte två:

          1. Våldet utförs (nästan uteslutande) av män mot kvinnor
          2. Våldets omfattning påverkar kvinnor mycket mer än män
          3. Våldet utgör exempel på könsstruktur/könsmakt
          4. Våldet har sitt ursprung i mäns uppfattningar om manlighet/manlighetsnormen

          Av de där fyra påståendena så är det bara ett av påståendena som är nödvändiga för att mäns våld mot kvinnor ska vara relevant att tala om, nämligen påstående 2 (dvs att kvinnor påverkas mycket mer än män) – ett påstående som stämmer. Att det trots det kan avfärdas som en vanföreställning är att de klumpades ihop med de mycket mer tveksamma påståendena 3 och 4.

          • Det är egentligen bara en punkt som utgör olika aspekter av könsrollsfördomen att män är onda och kvinnor goda, men det är enklare att diskutera dem som skilda punkter till en början. De går också att stycka upp i många fler delar och sätt att uttrycka dem.

            Om man utgår från din uppdelning här så kan man konstarera följande
            1. Motbevisas av undersökningen som presenteras här och flera andra liknande sådana
            2. Motbevisas enligt punkt 1, våldets omfattning är likartad för båda könen och det finns ingen grund för att hävda att den påverkar kvinnor mycket mer än män eftersom detta inte undersökts på ett sätt som kan svara på den frågan. (Vilket i sin tur beror på oviljan att ens erkänna att våldet drabbar män i likartad omfattning)
            3. Handlar huvudsakligen om könsfördomar, inte något som kan påvisas
            4. Handlar huvudsakligen om könsfördomar, inte något som kan påvisas

            Det som gör att dessa påståenden kan avfärdas som en vanföreställning är alltså egentligen punkt 1 och 2, punkt 3 och 4 har aldig varit annat än vanföreställningar, men eftersom de är konstruerade så att inte kunnat påvisas eller styrkas och ständigt omdefinieras när de möter kritik så har det inte heller gått att motbevisa dem i någon större omfattning. Grunden för att avfärda dem som vanföreställningar är alltså den omvända mot vad du hävdar.

            • ”Det är egentligen bara en punkt som utgör olika aspekter av könsrollsfördomen att män är onda och kvinnor goda, men det är enklare att diskutera dem som skilda punkter till en början.”

              Du har rätt i att det inte är ovanligt att folk tror på alla fyra punkterna, men det är fortfarande inte nödvändigt att tro på alla samtidigt, och det finns även folk som inte tror på alla samtidigt. Dessutom är som sagt inte alla fyra punkterna fördomar.

              ”2. Motbevisas enligt punkt 1, våldets omfattning är likartad för båda könen och det finns ingen grund för att hävda att den påverkar kvinnor mycket mer än män eftersom detta inte undersökts på ett sätt som kan svara på den frågan.”

              Nej, punkt ett motbevisar inte punkt två. Orsaken till varför har dragits upp flera gånger – att punkt ett skulle motbevisa punkt två kräver att man likställer en örfil med en dödlig misshandel.

              Och det faktum att många fler kvinnor än män hamnar på sjukhus på grund av våld från partnen – är det verkligen inget skäl att tro att kvinnor drabbas värre än män? Att många fler kvinnor än män mördas av sin partner är inte heller något skäl att tro att kvinnor drabbas värre än män? Det kanske inte är bevisat hundra mil bortom rimligt tvivel men det betyder inte att det inte är den rimligaste och troligaste förklaringen givet vad vi vet idag.

              Det är inte för inte som det är en av grundpelarna i forskning om partnervåld…

              • Nej, man behöver som bekant inte tro på någon av dem. Och jo, de är fördomar i sin gängse betydelse, vilket givetvis inte förhindrar att man ändrar betydelsen för att skapa en annan bild.

                Det finns egentligen ingenting som tyder på att kvinnor faktiskt drabbas värre av våldet, däremot så vet vi att de oftare får hjälp av myndigheter, sjukhus och polis. Hur mycket av det som beror på faktiska skillnader i graden av våld går inte att skilja ut. Man kan däremot konstatera (från andra undersökningar) att det är en liten andel av båda könen som använder grovt våld och att det inte är speciellt stor skillnad i graden om man inte väljer att likställa hålla fast någon för att värja sig med att kasta en tallrik, flaska, kniv eller annat hårt/vasst/tungt på någon. En väldigt stor majoritet av skadorna vid partnervåld är också sådana som inte kräver sjukhusvård, dvs blåmärken, mindre krosskador riv-/skrapsår, vilket få män söker vård för. Dessutom är det också känt att män får mindre synliga märken när de utsätts för samma våld som en kvinna, vilket bla. beror på vana att undvika slag, mer underliggande muskler mm. som tar upp kraften och att kroppen delvis anpassar sig till att utsättas för mer tryck, stötar mm.. Sannolikt finns det även en biologisk skillnad bakom, men detta är inte så väl undersökt så vitt jag känner till. Ovanpå detta finns även en skillnad i genomsnittlig muskelmassa. Intressant nog så har man i den svenska undersökningen kring sådana skador valt att enbart titta på vilka skador kvinnor får vid partnermisshandel, det är ju som bekant väldigt kontroversiellt och riskabelt med könsneutral forskning.

                Om vi ska diskutera skillnader i det dödliga partnervåldet så är det nog också bra att fundera på dels hur våld från kvinnor urskuldas, t.ex. med självförsvar eller olyckshändelse, samt hur många män som tagit livet av sig för att de t.ex. förlorat kontakten med sina barn i en vårdnadstvist, dvs dödligt partnervåld by proxy, med myndigheter och media som inhyrda torpeder. Om det sker som hämnd är det ju lättare att låta någon annan göra jobbet och könsrollerna ger kvinnor ypperliga möjligheter för detta.

              • ”Nej, man behöver som bekant inte tro på någon av dem.”

                Det är som att du inte riktigt förstod vad jag sa. Det jag sa att man inte behöver tro på alla för att tro på en av punkterna och därför så är det dumt att klumpa ihop dem och avfärda dem alla som om de vore en del av samma punkt.

                ”Det finns egentligen ingenting som tyder på att kvinnor faktiskt drabbas värre av våldet, däremot så vet vi att de oftare får hjälp av myndigheter, sjukhus och polis.”

                Låt mig använda samma logik på ett annat område:

                ”Det finns egentligen ingenting som tyder på att män begår fler brott än kvinnor, däremot vet vi att många fler brott begådda av män beivras av myndigheterna.”

              • ”Det är som att du inte riktigt förstod vad jag sa. Det jag sa att man inte behöver tro på alla för att tro på en av punkterna och därför så är det dumt att klumpa ihop dem och avfärda dem alla som om de vore en del av samma punkt.”

                Jag tyckte att jag var mer än tillräckligt tydlig med att detta var exempel på uttryck och jag orkar inte hålla på och tjafsa om detaljerna för att du trots detta väljer att tolka dem bokstavligt. Alla formerna är dock ganska vanligt förekommande i debatten, så det är inte precis så att jag har plockat ut några få isolerade och idiotförklarade extremisters åsikter som ALLA tar avstånd ifrån.

                ”Låt mig använda samma logik på ett annat område:

                ”Det finns egentligen ingenting som tyder på att män begår fler brott än kvinnor, däremot vet vi att många fler brott begådda av män beivras av myndigheterna.””

                Nej, det är helt riktigt, vi vet inte hur många brott som verkligen begås av kvinnor eller hur allvarliga dessa är eftersom de urskuldas på en mängd olika sätt.
                http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3162993
                http://www.aklagare.se/PageFiles/3854/P%C3%A5f%C3%B6ljdspraxis%20Sammanfattning%20.pdf
                http://www.unt.se/leva/kvinnliga-valdsbrottslingar-far-mildare-straff-1352058.aspx
                http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1317621&fileOId=1317622

                Vad gäller partnervåld så har man bland annat i storbritannien sett att män anmäler partnervåld ungefär hälften så ofta som kvinnor, att strax under hälften av kvinnorna skadas och ca en tredjedel av männen samt att det båda fallen till absolut största delen handlar om blåmärken.

                Skillnaderna är helt enkelt inte så stora att man kan hävda att det drabbar kvinnor ”mycket mer” och ännu mindre då det finns ett tydligt bias inblandat och som få verkar intresserade av att göra upp med.

        • Det beror på vad du menar med påverkar. Kvinnor kan få hjälp och stöd från sjukhus myndigheter och andra organisationer, det leder till att både skador och psykiska effekter dokumenteras på ett helt annat sätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur våldet påverkar män och till alldeles nyligen ville man inte ens erkänna att det våldet var annat än marginellt i både omfattning och påverkan. En man blir sällan sjukskriven för att han är rädd att hans fru ska slå honom eller för mindre skador som t.ex. blåmärken, hon får inte ett besöksförbud utfärdat mot sig o.s.v.. Då har vi inte heller tittat på skillnaden i hur lätt män respektive kvinnor får synliga skador som rodnader, mindre krosskador eller blåmärken. Det är en vanföreställning för att vi inte vet tillräckligt för att kunna uttala oss om detta och för att undersökningarna visar att det inte är så lätt att man kan dela upp vilket våld som används (och dess grad) med avseende på kön även om vissa uttryck är överrepresenterade (kasta saker t.ex.).

          Kapacitet till våld i försvarssyfte är i högsta grad en del i manlighetsstereotypen, men inte utövande av våld generellt.
          Prygling av fru handlar väl framför allt en religiös extremism, inte manlighet, och det verkar finnas en del kvar att diskutera kring hur detta betraktades tidigare i historien. Intressant nog så är förhållningssättet till misshandel av män väldigt annorlunda även idag om man tittar på t.ex. filmer och tv-program, mer ett skämt eller ok sätt att hantera en konflikt eller oförrätt.

          Jag håller helt med om att man med avseende på åtgärder måste skilja på olika kategorier av våld, men också inse att dessa skiljelinjer inte går efter kön.
          Att i samhällsdebatten och speciellt med avseende på utsatthet i det här läget börja separera blir inte ett sätt att nyansera utan snarare att mörka den väldigt sent påkomna insikten om att våldet även drabbar män. Just nu så är en utvärdering av vem som drabbas värst ungefär som att bedöma utsatthet genom att ställa sig på landets kvinnojourer och räkna hur många män respektive kvinnor som kommer och vill ha hjälp.

          • ”Jag håller helt med om att man med avseende på åtgärder måste skilja på olika kategorier av våld, men också inse att dessa skiljelinjer inte går efter kön.”

            Varför då? Allt som idag pekar pekar ju på att det där inte stämmer.

            • Vad artikeln ovan visar är också hur skevt det blir när man utgår från de undersökningar som gjorts i sverige utan fundera på vad de, både som enskilda undersökningar och sammantaget, egentligen undersökt och med vilka utgångspunkter eller föreställningar. Tror man t.ex. att Slagen Dam kommer att ge en heltäckande bild av partnervåld i Sverige så är man ganska rejält ute och cyklar.

              Det är ingen större tvekan om att både män och kvinnor använder grövre våld, i exakt vilka former eller i vilken grad är mindre väl känt, det finns så vitt jag vet ännu inga sådana undersökningar som kan ge den jämförelsen.Många äldre undersökningar utgår helt från ett kvinnoperspektiv, dvs man frågar om sådant som man redan tidigare vet brukar drabba utsatta kvinnor. CTS2 har tagit in fler frågor för att delvis åtgärda detta, men dessa är fortfarande mer avsedda för att kartlägga omfattningen med exempel på olika typer av våld som vanligen är mer eller mindre grovt och baseras, som namnet antyder, på konfliktstrategier.

  8. Pingback: Varför turbulent flöde inte kan förklaras. En feministisk vetenskaplig analys. | snurrigtdotcom

  9. Anledningen till de långa inläggen är att jag vill undvika ytterligare missuppfattningar och cirkeldiskussioner kring de här frågorna.

    • Av någon anledning ändras namnet mellan Andreas och En annan Andreas även när jag skriver inlägg precis efter varandra, vi är dock i det här fallet samma person, om än just nu en något kluven sådan.

  10. Pingback: Hur ska historikerna sprida kunskap? | Hit och dit och tillbaka igen

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s